Alla måste hjälpas åt

Tysta rullar de två hjulgrävarna Elsa och Elvis runt på ett bygge på Södermalm i Stockholm. Båda är, som namnen antyder, eldrivna och som 18-tonnare ännu unika i Sverige. Ägare är entreprenadbolaget Vabeko som fullföljer ett underentreprenadkontrakt åt Peab. Beställare är Stockholm Stad, i full färd med att förvandla en gammal bussdepå till ett sju kvarter stort bostadsområde komplett med parker, affärer och förskolor. 

Elsa och Elvis har en lite udda antavla. De kom till världen i Sydkorea som Develonmaskiner, men efter en tur till Holland återföddes de i ny skepnad med dieselmotorer och bränsletankar utbytta mot elmotorer och batterier. Nu är de fullfjädrade elektriska hjulgrävare med en nominell motoreffekt av 104 kilowatt samt batterier på 400 kilowattimmar. 

Såklart är de lite överdimensionerade för den finplanering de just utför, men som Stockholms Stads byggprojekt­ledare Johanna Stjernström konstaterar: 

– Den storleken vi skulle behövt finns inte ännu, så vi fick helt enkelt använda oss av de maskiner som fanns tillgängliga. 

Här kommer vi direkt in i själva kärnfrågan. Hur går det till när helt ny teknik ska börja användas, hur resonerar beställare och utförare?

För Johanna och hennes kolleger vid Exploateringskontoret, Stockholms Stad, är frågan egentligen enkel. Deras uppdrag i projektet var att markentreprenaden skulle utföras emissionsfritt. För att lyckas tog de hjälp av interna experter men även av branschen själv. 

– Vi använde oss av så kallad konkurrenspräglad dialog vid upphandlingen och kunde därmed få hjälp av marknaden att skriva vårt förfrågningsunderlag så att vi kravställde rätt. 

Hon tillägger att det hela tiden varit hennes målsättning att få en seriös entreprenör till projektet och att det visade sig vara en enklare uppgift när högre miljökrav ställdes. 

– Det var helt enkelt fler som var intresserade av projektet och jag känner också att man är mer mån om arbetsglädje och yrkesstolthet. Projektet är väldigt nischat och jag är stolt över att få vara med här.

Så långt beställaren. Positiva tankar och inga större utmaningar eftersom politisk vilja och pengar från Energimyndigheten möjliggjorde den fördubblade eller rent av tredubblade notan.

Hur resonerar då utföraren? Hur går det till när ett företag väljer att kasta sig in i framtiden långt innan resten av gänget?

Vabekos vd Niklas Sandström och arbetschef Lorentzo Jakborg har fått frågan förut och båda knyter an till Johannas svar. Det handlar om arbetsglädje och mod summerar de. 

– Redan när jag och min kollega Henrik Lindgren, företagets ekonomichef, för ungefär fem år sedan valde att starta eget företag var det faktiskt lusten som styrde. Vi hade båda mångårig erfarenhet av branschen och företagsledning och nu ville vi göra det som vi brinner för, berättar Niklas. 

– Där lusten får styra är det kul att jobba och vi ville dessutom få möjlighet att välja just de människor vi ville jobba med.

Under de få år som Vabeko har funnits har omsättningen stadigt ökat och landar enligt Niklas på nära 100 miljoner kronor i år. Strategin är att vara det företag som hjälper andra företag, myndigheter och organisationer att nå sina mål.

– Vi säger inte att vi kan allt, men vi lovar att det inte finns något som kan stoppa oss från att lösa uppgiften/problemet.

Precis så blev det i fallet med Stockholms Stad när de sökte emissionsfria maskiner. Här stod Vabekos Elsa redo för uppgiften. Inköpt innan Niklas och Henrik ens visste vad hon skulle användas till. En aning hade de dock såklart. 

Själva startskottet för Vabekos satsning på elektriska maskiner gick faktiskt redan 2020, berättar Niklas, som då var involverad som projektchef i ett skolbygge i Tyresö kommun.  Genom de kontakter man fick genom uppdraget blev det tydligt att offentliga uppdragsgivare i Storstockholmsområdet sökte tekniska lösningar för att bli av med fossila drivmedel och minska emissionerna. 

Ett politiskt fastslaget miljöprogram deklarerar att Stockholm ska vara fossilfritt och klimatpositivt år 2040 och som etappmål ska organisationen vara fossilfri 2030. 

– Jag förstod att utsläppen måste minska och att det fanns medel för omställningen. Där såddes fröet.

Samtidigt hade man nära kontakt med sin maskinleverantör, Maskinia i Linköping, och fick veta att eldrivna maskiner inte låg allt för långt fram i framtiden. 

– Då började vi jobba aktivt med hur vi skulle gå till väga. 2022 åkte vi på studieresa med Maskinia till Norge och träffade den norske importören av Doosanmaskiner. Vi fick träffa ägare och användare av en första generationens konverterad hjulgrävare med 280 kilowattimmars batteri. Det stod klart att entreprenören inte hade några problem med att genomföra en normal VA-entreprenad inne i stan.

– Där och då skrev vi kontrakt. Vi var nog lite tokiga Henrik och jag, flinar Niklas.

Det kan man nog hålla med om.
Maskinen de tecknade sig för hade ingen klar leveranstid, kostade ungefär tre gånger så mycket som sin konventionella tvilling, det rådde oklarhet om det fanns bidrag att få och de hade dessutom inga uppdrag för den. 

– Vi tänkte att om vi var alldeles för tidiga så fick vi hitta en annan väg, kanske gå utomlands med den.

Det visade sig dock att man träffat mitt i prick. Efter leveransförseningar lyckades Elsa dyka upp just när hon behövdes, kontrakt som underentreprenör i projektet i gamla industrikvarteret Persikan var skrivet och sedan andra januari har hon jobbat på. Redan i slutet av april fick hon sällskap av Elvis. 

– Vi skrev kontrakt på nästa maskin bra två månader efter den första. Efter besök både hos batteritillverkaren och företaget som konverterar maskinerna till eldrift var vi övertygade om att det här var en ny teknik som vi litade fullt ut på.

Några egentliga inkörningsproblem har lyst med sin frånvaro och Lorentzo kan bara konstatera att maskinerna gör det de ska.

– Vi har inga problem, även i kyla, att få ut tolv-tretton arbetstimmar ur batterierna. Förarmiljön är mycket bättre eftersom vibrationer och buller har minskat och för dem som jobbar runt maskinen finns inte längre några avgaser. 

– Laddningen funkar bra, de första fem månaderna laddade vi bara med byggström. Det krävs faktiskt inte mer än en 32 ampere säkring och en vanlig trefashandske. 

Några negativa konsekvenser av bytet till elmaskin kan varken Niklas eller Lorentzo se. 

– Bara en sån sak att vi slipper hantera diesel och de risker det innebär är ju riktigt bra, menar Lorentzo.

Den tekniska övergången har alltså gått problemfritt, men hur var det med finansieringen?

Att banken, i det här fallet Nordea, till en början ställde sig minst sagt frågande till förnuftet i den här typen av inköp är Niklas helt öppen med. 

– Det var svårt för banken att ta in. Ingen hade ju provtryckt den här typen av affär tidigare. Tack och lov hade vi en god relation med vår bank och vi tror även att det faktum att Maskinia också använder sig av Nordea kan ha spelat in. 

Vabeko saknade underlag som kunde styrka att de skulle klara att få ekonomi på investeringen. Deras kalkyler grundade sig inte på några kontrakt, eftersom sådana inte fanns. Inte heller kunde de räkna med hur stora, eller ens några, bidrag de kunde få från staten. 

– Idag finns det en mall, men vi fick sitta i många möten och det skrevs mycket papper, sammanfattar Niklas.

Till slut blev det klart att Energimyndigheten gav bidrag till investeringen och Niklas menar att myndigheten gjort ett mycket bra jobb i sammanhanget och att det även framöver är nödvändigt att det finns bidrag av den här typen för att det ska bli lättare för alla typer av bolag att investera i elmaskiner.

Hur stor risk menar han då att det är att göra den här typen av investering? 

Egentligen inte så stor som man tror lyder svaret. 

– Vi räknar med att den tekniska livslängden är åtminstone tolv år och vi räknar också med att köra dem under hela den tiden. Till skillnad från dieseldrivna maskiner, som behöver bytas allt efter reningskraven ökar, så kommer elgrävaren alltid att ha bästa miljöklassning. 

Avgörande är dock att det finns jobb såklart och det är här den annars mycket enkla proceduren börjar bli komplicerad. 

– Det har varit extremt enkelt att börja använda den nya tekniken, det som är komplext är allt runt om. Beställarna får inte tveka om att en omställning ska ske för att tillverkare och vi entreprenörer ska kunna känna en trygghet och maskiner kan börja tillverkas för oss att beställa. 

– Sen måste det skapas rigida avtal med lite längd i och bankerna måste förstå att finansiering och avskrivning måste ske på betydligt längre tider än tidigare. 

Allt det här ska ske i en gemensam satsning menar Niklas. Det går inte att sitta ner och hoppas att det på något sätt löser sig automatiskt. Alla måste vara med och dra sitt strå till stacken.

– Vi är med och bryter isen. Vi delar gärna med oss av vår erfarenhet och är inte rädda för att uppmana andra företagare att satsa. Vi säger: Köp för fan!

Och precis så går också Vabeko framåt. En tredje 18-tonnare är på väg och kontrakt är skrivet på en helt ny 35-tonnare med dubbelt så stort batteri. 

– Vi är på väg mot att bli ett företag med 100 procent emissionsfri fordonspark, konstaterar Niklas Sandström.