Jägarsoldater och smörjmedel

- Har du tid? Jag vill prata med dig om en sak.  

Den oberoende tjänstemannen tittade på mig med sina pigga ögon. Han tillhörde det äldre, rutinerade gardet på Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. De som har varit med ett tag och sett ministrar och politiska staber komma och gå. Han var också en av möjliggörarna. En skicklig tjänsteman som såg problem, identifierade tänkbara lösningar och inte tvekade att kavla upp ärmarna för att få något gjort. Men först behövde han ha den politiska ledningen med sig. Det var därför han aktivt sökte upp mig, när jag arbetade som politiskt sakkunnig. Sådana tjänstemän är guld värda.

Sedan finns det den andra typen av tjänstemän i den opolitiska organisationen, som av olika skäl, är mer motsträviga. De som jag skämtsamt brukar säga är födda-med-ett-nej-i-käften. Och visst, det är förstås enklare att slentrianmässigt säga nej direkt, med hänvisning till något EU-regelverk eller praxis, och sedan lugnt luta sig tillbaka och fortsätta förvalta rådande ordning. Alla tjänstemän vet att om något i de byråkratiska kvarnarna ska förändras, innebär det per automatik merarbete. Det ligger i sakens natur. För att få den motsträvige att glittra till och känna entusiasm över uppgiften krävs det mer än bara en fråga.

I Leif GW Perssons trilogi om Palmemordet finns det en karaktär som kallas ”den sakkunnige”. Han är en inflytelserik och mystisk spinndoktor. En riktig maktspelare. Jag brukade ibland tänka på den sakkunnige när jag, av en slump, hamnade i politikens hetluft. Visst hade det varit kittlande om GW:s fiktiva beskrivning av rollen faktiskt hade överensstämt med verkligheten?

Statsminister Ulf Kristersson har gett en helt annan beskrivning av funktionen politiskt sakkunnig: jägarsoldat och smörjmedel. Man ska fungera som både och. Med en jägares uthållighet ska man driva på de opolitiska tjänstemännen med både piska och morot samtidigt som man smidigt ska hitta lösningar framåt i den politiska beslutsprocessen. Det låter som en nästintill omöjlig uppgift, och inte särskilt glamorös. Även om Ulfs beskrivning är en smula tillspetsad är den mer träffande än GW:s fiction. 

När jag tittar i backspegeln är det tack vare möjliggörarna som Gotland får en reservhamn och A-traktorn räddades. Med lite lirkande kom också arbetet med att förstärka skyddet för järnväg och kollektivtrafik i gång. Till syvende och sist handlar det om motivation. Vi har alla olika förutsättningar, men alla insatser behövs för att komma vidare och få resultat. I slutändan är det laget som är nyckeln. Oavsett jägarsoldater och smörjmedel.