När vintern inte kan bestämma sig

Vinterväghållning i landets allra sydligaste landskap följer inga bestämda mallar. Några riktiga garantier för hur en vinterdag i Skåne ska se ut finns liksom inte. Blöta dagar med temperaturer runt nollan kan snabbt förvandlas till stormande snökaos med vägar som yr igen så snart plogbilen passerat.

Att det är en enkel uppgift att sköta vintervägar i södra Sverige jämfört med kallare delar av landet håller alltså Joachim Grahn absolut inte med om. 

– Förhållandena kan växla mycket fort och är svåra att förutsäga. Jag följer svenska, danska och norska meteorologerna och gör en dessutom en egen bedömning. Men ofta är prognoserna osäkra och då åker jag ut själv. En sån runda med bilen brukar bli ungefär 15 mil och då vet jag vad som behöver göras, vilka ekipage jag ska skicka ut.

Joachim Grahn driver maskinstation i Yngsjö några mil söder om Kristianstad i östra Skåne och han vet vad han talar om. Företaget har jobbat med vinterväghållning sedan mitten av 1970-talet, då i faderns regi. Sedan några år tillbaka sätter sig dock Joachim själv aldrig i hytten.

 – Efter snöstormarna 2010 kände jag att det räckte för min del. Vi körde oavbrutet i sex veckor, bara för Kristianstads kommun var vi ute med snöplogarna sjutton eller arton gånger. Sedan dess håller jag mig hemma.

Att hålla sig hemma låter som en enkel uppgift, men med tanke på att Joachim då ansvarar för vinterväghållningen för delar av två kommuner, Kristianstad och Bromölla, flera Trafik-verketvägar samt inte mindre än 140 enskilda uppdragsgivare, så förstår man att det inte längre finns några timmar över att spaka snöplogar.

En annan person som har full koll på vad det innebär att öka trafiksäkerheten under skånska vintrar är Jonas Schrevelius. Han är enhetschef på tekniska förvaltningen, Kristianstads kommun. 

– Vi är en stor kommun med nästan 100 mil väg inklusive gång- och cykelvägar, berättar han. En del av skötseln sker med egen personal, men den allra största delen sköts av entreprenörer. Vi har kontrakt med åtta olika entreprenörer, de flesta av dem har egna maskiner, några av dem hyr in personal och då med eller utan maskiner. 

Avtalen är renodlade vinterväghållningskontrakt. De omfattar perioden första november till sista mars och löper på fyra år. 

– Inför förra upphandlingen förde vi under nästan ett helt år en dialog med våra entreprenörer. Vi bjöd in vitt och brett till diskussioner och det bar frukt. Vi ville veta vilka incitament de har för verksamheten och jämföra dem med våra. På så vis fick vi veta vad vi skulle kunna skruva på för att det skulle bli intressant för entreprenörerna att fortsätta verksamheten.

Jonas är fullt medveten om att det för en entreprenör ingår en ganska stor portion risktagande när man väljer att ge sig in i just vinterväghållning. Att investera i maskiner och binda upp personal för att sedan mötas av den typen av skånsk vinter som bara bjuder på regn och plusgrader kan bli kostsamt. 

– Vi såg att entreprenörerna ville ha längre avtalsperioder för att kunna investera, och det kombinerades med ett önskemål om att vi inte skulle ställa för höga krav på maskinerna. De kan ju till exempel inte köpa fem nya traktorer bara för att få köra vinterväghållning i kommunen, och sedan inte ha användning för dem under sommarhalvåret.

Till slut landade de nya avtalen i en avtalspriod om fyra år, inte så lång tid alltså, men enligt Jonas Schrevelius enligt praxis i branschen. Även kring ersättningen fördes diskussioner. 

– Vi har det upplägget att vi har en fast jourersättning och sedan får man konkurrera om timpriset. Vi har laborerat om detta fram och tillbaka för att hitta en nivå där vi delar på risken. Ett avtal är ju alltid till för båda parter.

Den fasta ersättningen sattes till 60 000 kronor där Jonas menar att han upplevde ett intresse från entreprenörerna. 

– Vi kan inte vara så giriga som beställare att vi helt avskaffar jourersättningen, då finns det ingen trygghet för entreprenören. Vi satte den på en nivå där vi bedömer att entreprenören står en viss risk, men att vi ändå erbjuder ersättning. Här känner vi att vi hittat en balans där entreprenörerna är villiga att lämna anbud och att det blir en sund konkurrens kring prissättningen på timpriset.

Men det är inte bara kronor och ören som Jonas funderar över när han ska sy samman kommunens vinterväghållning. Han poängterar att resultatet av snöröjning och halkbekämpning till stor del beror på vem som utför arbetet. De lokala aktörerna känner för sitt område och bor de dessutom i trakten får de veta om grannarna inte är nöjda, det höjer kvaliteten menar Jonas.

– Därför är det viktigt för oss att ha fasta kontakter. Men det är en utmaning, det ska vara fri konkurrens och vi har lagen om offentlig upphandling att förhållas oss till. Vi har pris som utvärderingsmodell i vår upphandling, men vi sätter kriterier utifrån att den lokala marknaden inte ska vara diskvalificerad redan från början. Ingångsvärdet är att vi inte ställer såna krav så att de lokala entreprenörerna inte har möjlighet att lämna anbud. Och det har fungerat, faktiskt är merparten av anbuden lämnade av lokala entreprenörer. 

Att handla upp snöröjning för en hel kommun är alltså en tuff utmaning, eller som Jonas uttrycker det: Det krävs ledarskap av beställaren.

Den värsta utmaningen är dock att veta när det är dags att kalla på full utryckning. 

– När det faller vitt här måste vi alltid fundera över om det kommer att smälta och torka bort eller om det finns frysrisk och vi måste köra bort det. Under flera tillfällen under vintern kommer två till tre centimeter och även om vi har en gräns på fyra centimeter för att åka ut kanske vi ändå måste göra det för att undvika isskorpa.

Som alltid handlar det om pengar. Kristianstads kommun har för närvarande en årlig budget på 3,5 miljoner kronor. 

– Den är naturligtvis för låg, konstaterar Jonas och tillägger att det kostar runt en miljon kronor varje gång han väljer att trycka på knappen för en totalutryckning. 

– För bra några år sedan kostade det 600 – 700 000 kronor per runda, men det har ju naturligtvis gått upp. Årets pengar är faktiskt redan slut, nu hoppas vi bara på att vädret är snällt fram till nyår när nästa budgetår börjar.

För Joachim Grahn ter sig situationen naturligtvis lite annorlunda. Han har investerat i egen utrustning, egen personal och har dessutom kontrakterat flera underentreprenörer för säsongen. För honom gäller det att få täckning för sina kostnader. Men det är inte bara för att tjäna pengar som vinterväghållningen är viktig för honom. För Joachim Grahns Maskinstation AB är vinterväghållningen en integrerad del av företaget. En gren som fyller sin funktion för att övriga grenar av företaget ska fungera. 

– Företaget är en kombination av maskinstation för lantbruket, åkeri, entreprenadbolag och väghållare både på vinter och sommar, berättar Joachim. Vi började en gång i tiden med vinterväghållning för att få intäkter för våra maskiner och sysselsättning för våra anställda under vintern. 

Att lösa bemanningsfrågan i företaget har blivit en allt större utmaning. Att skapa arbete under vintern är en lösning och Joachim förklarar att om man vill vara fast anställd i hans företag måste man vara med och köra snö. På så vis skapas en säkerhet både för de anställda och företaget.

I sina olika bolag har Joachim som mest ett 70-tal anställda, varav 40 personer utgår från maskinstationen i Yngsjö. Till vinterväghållningen har han fyra lastbilar utrustade med snöplogar och sandare/saltare. Till det kommer ett tjugotal hjullastare med enbart snöplog samt ett femtiotal traktorer med både plog och sand/saltspridare.

– Av de traktorerna så hyr vi in 27 stycken av lantbrukare som också står med förare. Men det är vår utrustning eftersom vi har sett att det är lättare att få lantbrukarna att ställa upp då. De är dessutom kunder till mig under resten av året så man kan säga att vi gynnar dem och de gynnar mig.

Enligt Joachim kräver en normal skånsk vinter till övervägande del halkbekämpning. 

– Vi plogar kanske inte mer än tre eller fyra gånger, men vi saltar/grusar kanske 40 till 50 gånger. 

Förutom uppdragen för kommunerna och Trafikverket är det Joachim själv som gör bedömningen om det ska köras eller inte. De övriga 140 uppdragsgivarna består till stor del av vägföreningar, industrier, affärer, vårdcentraler och liknande. Samtliga med behov av framkomlighet under dygnets alla vakna timmar. 

– Vi har passning dygnet runt. Man kollar på kvällen, man kollar på natten, man gör en mellankollning en gång till på natten och man kollar på morgonen. Om jag inte är säker sätter jag mig i bilen. När jag sen bestämt mig hjälper min fru Camilla till med att ringa runt till alla. Det är 77 plogförare som ska ringas och sen har vi en utringningskedja med handskottare också. 

– För att det ska fungera måste allt vara otroligt väl organiserat, annars skulle det bli en jävla koröra, skrattar Joachim och erkänner att han från och med i år faktiskt släpper tyglarna till en medarbetare varannan natt. 

– Vi strävar efter en slimmad organisation, men det finns ju gränser, konstaterar han.