Borrar för ny mark

När grabbarna från Finspångs Brunnsborrning AB går på sina skift väntar en sjudagarsvecka och en riktigt unik arbetsuppgift. Tillsammans med ett arbetslag från Skanska bygger de en gigantisk krockzon runt en helt ny liten halvö. 

– Krockzonen är till för att skydda husen på halvön ifall ett fartyg skulle få problem, berättar Gustav Johansson Hjorth, arbetsledare från Finspångs Brunnsborrning (FBB). 

En blick åt sidan förklarar behovet av en rejält tilltagen skyddszon. Den nya halvön är omgiven av hamnverksamhet och knappt hundra meter bort ligger Värtahamnen, Sveriges största passagerarhamn med färjetrafik till Finland och Baltikum. Här finns sex kajplatser varav fem kan ta emot fartyg på över 200 meters längd. Imponerande grannar, och några att verkligen ta hänsyn till när det ska byggas strax intill. 

Stadsutvecklingsprojektet i Värtahamnen är en del av ett omfattande arbete där Stockholms stad bygger nya bostäder och kontor i ett område som sträcker sig från Hjorthagen strax bortom Lidingöbron i norr ner till Loudden vid Lilla Värtan i söder. Arbetet med att förvandla Värtahamnen från hamn-och industriområde till en mer urban miljö sträcker sig från 2013–2030 och kommer att resultera i 2 500 nya lägenheter, 300 000 kvadratmeter för kontor och handel samt nya kajer, parker, gator ledningar och en tunnel. Ett hisnande projekt som av Stockholms stad beskrivs som skapandet av stadens nya entré från sjösidan.

Entreprenaden som FBB just nu är delaktiga i avser anläggande av en ny pir, Saltpiren, en ny brygga och ombyggnad av en befintlig kaj. Kontraktssumman lyder på cirka 610 000 000 kronor, beställare är Exploateringskontoret, Stockholm stad och huvudentreprenör är Skanska.

FBB:s uppgift i projektet är att i samarbete med Skanska skapa Saltpirens yttre parameter. Två rader rör/RD-pålar ska drivas ner i berget under vattnet och skapa en skyddande zon kring de kontorsbyggnader som ska uppföras på den nya halvön. 

– Vi kom hit precis efter årsskiftet, berättar Gustav Johansson Hjorth. Sedan dess har vi drivit ner några hundra rör med hjälp av företagets största borrigg, en Bauer RM-20. 

Som arbetsplats betraktat är Saltpiren minst sagt något annorlunda jämfört med det vanliga. Här finns ingen stor grusplan med rullande dumprar och arbetande grävmaskiner. Istället glittrar vattenytan mellan två arbetspråmar som gungar lätt på dyningarna från en nyss inkommen färja. 

På arbetspråmarna står visserligen grävmaskiner, men de har gripar istället för skopor och används att lyfta material och utrustning med. Här står också två jättelika borriggar, en blå från FBB och en gul från Skanska, båda av samma märke och modell. Bredvid arbetspråmarna ligger tre gigantiska pontoner, två av dem är fyllda med över 30 meter långa stålrör, på den tredje står en Liebherr LR 1250 från Nordic Crane.

I en ständigt rullande arbetsgång samarbetar de två arbetslagen från FBB och Skanska med att driva ner de kraftiga stålrören, gemensamt servade av den över 60 meter höga mobilkranen. Efter ett halvår har en fast rutin kommit på plats, men i början bjöds såklart på utmaningar. 

– Både borrtekniskt och utförandemässigt har det varit en hel del att tänka på, berättar David Johansson som är vd för FBB. 

– Till exempel är rören i det här projektet grova, hela 711 millimeter, och det ställer krav på maskinens robusthet. Det gäller att man har rätt borrsystem. Sen har det varit komplicerat att lösa logistiken kring hur vi på ett säkert sätt ska hantera den stora mängden av tunga och långa rör. Vi har haft en tät dialog med Skanska om hur projektet ska genomföras.

Att borrningen den här gången sker under vatten verkar David dock inte se något större bekymmer med: 

– Det är väl lite av charmen med vårt yrke, man måste vara duktig på att visualisera vad som händer där nere i marken. Varje punkt är delvis unik i sitt slag.

Han medger dock att det inte är några nybörjare som valts ut för uppdraget i Värtahamnen. Det är erfarna killar som är på plats.

En av dem är Emil Antonsson som just det här skiftet kör Skanskas borrigg. Han är borrare och har kört både stora och små borriggar, borrat vattenbrunnar, energibrunnar och som nu hål för RD-pålar. 

– Skillnaden mellan den här och mindre riggar är att den här har vajermatning istället matning med kolv och kedja. Det är känsligare, vajrarna kan trassla sig på trummorna, man måste ha mera koll, reflekterar Emil.

Som en av Sveriges största borriggar har RM-20 en Cummins sexa på 201 kilowatt och klarar utan problem att driva ner de grova rören. 

– Vi börjar med att låta kranen och en hängvibro göra det första arbetet, berättar Gustav. Vattendjupet just här är cirka tio meter, sen följer några meter lera och några meter grus. Med hjälp av vibron låter vi röret sjunka ner tills det bara är någon meter kvar till berget. Då kopplar vi loss hängvibron och ansluter borriggen istället och börjar borra.

Det lät ju enkelt. Men såklart är det lite mer komplicerat än så. 

Först av allt måste röret hamna på rätt plats. Utsättare Wojciech Grundnicki och svetsare Darius Stockunas, båda från Skanska, ser tillsammans till att ett par stödbalkar kommer på plats. De svetsas fast på föregående rör och styr det nya röret till rätt läge.

Sedan är det dags att börja vibrera ner RD-pålen genom de första lagren av lera och grus på havsbotten. Kranförare Magnus Mattsson och Erik Johansson som är borrare i FBB:s blå rigg håller kontinuerlig kontakt. Erik fjärrstyr hängvibron och Magnus håller koll på hur fort han kan sänka röret. 

– Jag har vågar som hjälper mig att avgöra om jag ska släppa av lite eller fira ner fortare. Rör och vibro tillsammans väger ungefär 23 ton, men just nu visar vågen bara på 18 ton eftersom röret kommit en bit ner i vattnet, berättar Magnus.

Samtidigt som han försiktigt sänker röret och Erik sköter vibron spolar Darius vatten på låssponten som förenar den nya pålen med den föregående. 

– Vibrationerna från vibron är faktiskt så kraftiga att det blir för varmt om man inte vattnar och då fastnar pålarna i varandra, berättar Magnus.

Med erfarenheten från några hundra monterade RD-pålar i bakfickan avgör teamet när det är dags att avbryta nedsänkningen av röret med hjälp av vibron och istället koppla till borriggen. 

– Vi vill inte komma ända ner till berget med rörmynningen, det måste finnas ungefär en meter emellan så att vingarna på vår borrkrona kan fälla ut sig, förklarar Emil. De arbetar med en större diameter än rörets.

Själva manövern att koppla loss vibron från röret och istället ansluta borriggen är enimponerande bedrift. Cirka tjugo meter upp i luften i en svajande korg på en bomlift är det Lennart, Lelle, Lindberg som med tungan rätt i munnen ska styra borrkronan rätt och ner i röret.

En solig försommardag med ljumma vindar är det tillräckligt svårt, i januari något svårare. Eller som Gustav lugnt konstaterar: 

– Här nere på pontonerna gungar det hela tiden, där upp gungar det mer. Och på vintern är det lite svårt att hålla fingrarna varma i blåsten.

Även den här gången lyckas dock Lelle koppla loss hängvibron och ansluta först ett avledarhus som ska ta hand om allt borrkax som blåses upp under borrningen, och sedan borrkrona och borrhammare. Innan borret kan sänkas ner i röret och börja jobba måste dock röret blåsas rent. Fyra kompressorer, Atlas Copco Drill Air V39, står på kajen och förser de två borriggarna med luft. Resultatet av senaste tidens arbete syns tydligt på både arbetspråmar och pontoner. 

– Vi har haft lite otur med vindriktningen, skrattar Gustav och pekar på slammet som landat på pontonerna istället för som menat i vattnet. 

När tryckluften går igång och grus och lera kommer flygande upp genom avledarhusets tratt är det lätt att förstå varför stiltje är arbetslagets favoritvind. Det blir lätt lite grisigt annars.

Samtidigt som röret blåses rent klättar Erik in i hytten på borriggen och förbereder ännu en borrning. I genomsnitt har det tagit en till fem timmar att borra ett hål. Hur det ska bli just den här gången är svårt att förutse. Det beror på bergets kvalitet och såklart på vädret. Om det blåser för mycket gungar pråmen och det blir omöjligt att arbeta. Ungefär ett till tre hål per dag har de två arbetslagen klarat av under det halvår som arbetet pågått. Som prognosen lyder just nu räknar man med att ha nått nästa kajkant någon gång strax före semestern. Sen väntar andra uppgifter. FBB borrar hål runt om i Sverige, Umeå kommun har fått hjälp med rejäla vattenbrunnar, hemma runt Finspång borras vanliga brunnar för privatpersoner som behöver vatten eller värme, och i Stockholm har FBB varit delaktiga i arbetet med nya Slussen. 

– Vid Slussen var vi med och arbetade med grundläggningen, berättar David Johansson. Även där i samarbete med Stockholms stad och Skanska och vi på FBB uppskattar att vi fick förnyat förtroende, det betyder mycket för oss som företag i dessa turbulenta tider.