Den bästa sommaren

Det är tidig morgon. Solen sprider sitt guldgula sken över gården. Fåglarna kvittrar i träden runt omkring mig. Jag sitter på brunnslocket i utkanten av Gungskogen, den lilla dungen där jag och min syster har gungorna. Jag kisar full av förväntan mot vägen i motsolen. I dag kommer de, sommargästerna. Som jag har längtat! 

Det händer sannerligen inte mycket i Världens Ände. Det är knappt några bofasta kvar i byn. Här finns främst äldre. Inga jämnåriga att leka med under veckorna. På vintern är det kallt och snön ligger djup. Strömmen går ofta. Middag på spritköket och läxläsning i stearinljusets sken är vardag. 

Vissa helger tar vi skotern för att hälsa på pappas kusin med familj. De är ofta i sin stuga. Jag tycker verkligen om dem och besöken är en höjdpunkt i den annars så händelsefattiga vardagen. 

Jag älskar att ligga i den obekväma träkälken efter skotern. Det kränger när vi sakta åker ner mot isen. Pappa svär och gormar om vi kör fast. Hela familjen hjälps åt att komma vidare. Väl nere på isen tittar jag upp mot stjärnorna. Det känns som att resa i oändligheten. När snön faller och molnen skymmer stjärnhimlen känns det som om jag faller handlöst mellan flingorna. 

Hösten i Världens Ände är lerig, med spårig grusväg. Vägen sladdas sällan under sommaren. Det är därför svårt att ta sig fram och pappa får av och till dra upp olycksdrabbades bilar som kört av eller fast med traktorn. Vi gör därför inga okynnes bilresor och känslan av isolering förstärks i det bläcksvarta mörkret. Snön kommer som en befrielse och lättar upp både framkomlighet och sinnet.  

Mitt hjärta tar ett glädjeskutt. Där kommer de! Jag reser mig upp och vinkar mot bilen. Sommargästerna vinkar tillbaka och signalhornet ljuder över hela byn. Där och då börjar sommaren. 

Jag kan inte minnas att det regnar en enda dag. Vi leker och badar från tidig morgon till sen kväll i midnattssolens land, där solen aldrig går ner. Barn och vissa vuxna spelar fotboll tillsammans och vi fikar massor och har gemensamma middagar.

Men underbart är kort. Fyra veckor går fort och juli blir augusti. Sommargästerna behöver åka hem till sitt. Jag sitter kvar på brunnslocket när de har åkt. Med tårarna rinnande nerför kinderna tittar jag på dammolnet som skingras efter bilen. 

Plötsligt bryts fågelkvittret av en cykel som sladdar in på gårdsplanen. Det är min tremänning. Han kastar cykeln på marken och kommer springande mot mig.  

– Den är här nu! Ni måste komma! flämtar han med andan i halsen. 

Tårarna ersätts omgående av nyfiken förväntan. Vi springer genast och hämtar min syster. Det har kommit en grävmaskin till byn!