Den gamle och snön…

– Passa dig för de svaga isarna. Det är förrädiskt så här års. Pappa muttrar förmanande, med sin hesa spruckna stämma. 

Det är midsommarafton och jag pratar med honom på mobilen. Mamma besöker honom på äldreboendet och håller i telefonen. Annars glömmer han av sig och lommar iväg någon annanstans, mitt i samtalet. Ute är det soligt och varmt. Sommaren står i full blom. Men pappa har försvunnit i demensens dimmor sedan några år tillbaka. Att årstiden växlar spelar ingen roll. För honom är det evig vinter. 

Han har precis berättat för mig att han har varit uppe i Palohuornas och snöröjt med sin Massey Ferguson. Det är så satans mycket snö i år, konstaterar han krasst. Han harklar sig och fortsätter att förbanna snön. Svordomarna kommer i en strid ström i varje mening. Det är så man uttrycker sig där jag kommer ifrån. Det kan låta vulgärt och rått, för en oinvigd. Men det är det inte. Det är bara en annan kultur. 

Jag har alltid trott att pappa avskydde snöröjningen på vintern. Han var ständigt irriterad och sur när snön kom. Trots alla tidiga morgnar och flera nätter i traktorn måste han ändå ha uppskattat det. Varför skulle han annars, som dement, ständigt hålla sig sysselsatt med denna snöröjning?

För oss som bokstavligen bodde i Världens Ände, där allmän väg tog slut, spelade det i alla fall ingen roll vilket snökaos som än drabbade oss. När yrvädret snöade in oss, steg pappa upp i svinottan och plogade de cirka 1,5 milen till Övertorneåvägen. Inga snövallar, hårda som betong, hindrade någonsin mig och min syster att ta oss till skolan. 

Numera skulle man ha sagt att pappa var i ständig beredskap under vintern. Själv skulle han ha fnyst åt det påståendet och sagt att det bara handlade om hederligt sunt bondförnuft. Det är inget man kan studera sig till, påpekade han ofta.

– Kalla det beredskap, eller vad ni vill, det är väl en självklarhet att hålla undan snön! Fast det begriper ju tydligen inte folk, hade han snäst, tydligt irriterad. Min far hade allmänt låga tankar om andra. Den notoriska pessimisten var själv bäste dräng. 

Det har snart gått tre år sedan pappa somnade in, i sviterna efter covid. Jag tänkte på honom nu under vinterns oväder och de två stormarna, Johannes och Anna. Han skulle i vanlig ordning ha ondgjort sig över folks oförmåga att ta till sig goda råd och hörsamma varningar.

– Hör du vad jag säger! Hans röst är kort och vresig. Han har dock, på äldre dar, nära till gråt och svarar jag fel kommer tårarna. 

– Jo, jag hör vad du säger. Jag ska undvika isen. Ha en riktigt fin midsommarafton, pappa!