Tomtasjön 2.0 – från sly till vattenspegel

Det är ännu en varm dag i början av juni 2023. Solen har stekt i veckotal, men det är faktiskt helt okej. Här i dalgången utanför Rasbo i Uppland ska det nämligen byggas sjö och våtmark, och då är det bra om maskinerna har lite fast mark att stå på. 

– Vi var här för planering av jobbet i början av april och vårfloden var fortfarande igång. Det var fullt av vatten här. Nästan så mycket att vi gav upp och åkte hem igen, skrattar Ulf Karlsson.

Ulf och sonen Adam är andra respektive tredje generationen maskinentreprenörer med firman Skogstorps Grävmaskiner AB från Skogstorp utanför Eskilstuna. Första generationen var Ulfs far Ingemar, allmänt känd i branschen som Bommen. Bommen började gräva redan på 40-talet och startade aktiebolag för jämnt 60 år sedan. Ulf, eller Torparn som han är mera känd som, steg in ordentligt i firman i slutet av 80-talet och då hade fokus skiftat mot uppdrag i vattennära miljöer. 

– Vi halkade in på det här med våtmarker redan i slutet av 70-talet i och med att vi rensade Kilaån i Nyköping, minns Torparn. Jag gick i sjuan eller åttan och var med och drog ut jordsträngen med en bandtraktor utan hytt. Helt galet, men man lärde ju sig.

När Torparn vuxit på sig och tagit plats i firman på riktigt var det 1987 dags för den första långgrävaren som köptes begagnad vid ett besök i England.

– Det var en sorts hybridmaskin, en Priestman VC20, som vi sen hade i många år. Det kan ha varit Nordens första maskin av den typen, menar Torparn.

Idag är Priestmanmaskinen sedan länge borta och istället spakar tredje generationen Karlsson, Adam, en Liebherr 930 med bara 400 timmar på klockan. 

– Det måste ju hända lite i firman också, så jag sa väl att jag ville ha en ny maskin, annars kunde jag jobba någon annan stans, ler Adam. 

Torparn själv sitter i en JCB 220 från 2008. Båda är såklart långarmade.

Uppgiften i somras var att återskapa en sjö som varit dikad och försvunnen sedan 1860. Som ett av många dikningsprojekt i Sverige på den här tiden var syftet naturligtvis att skapa ny åkermark för lantbruket i trakten. Visst vanns några hektar, men till största delen blev den vunna marken en växtplats för videbuskar, starr och vass. Några dagar varje vår glimrar en vattenspegel, men mest är nog området att betrakta som sumpmark eller träsk.

Att begreppet ”återställa våtmark” är allmänt känt numera har ju diverse aktivister sett till. Från att limma fast sig på motorvägar till stormning av Let´s dance, har de använt olika metoder för att synas och höras. Något som inte ses med blida ögon från dem som arbetar seriöst med våtmarker. De ser tvärtom en risk för att aktivisterna motarbetar syftet och skadar mer än de främjar.

Återställning av våtmarker är nämligen absolut inget nytt för varken lantbrukare, skogsbrukare, maskinentreprenörer eller naturvårdare. Långt före EU-bidragen återställdes våtmarker i Sverige. 

Markus Hoffman arbetar med vattenfrågor på LRF och är mottagare av årets Våtmarkspris. Han berättar att vi länge förstått vikten av våtmarker för den biologiska mångfalden, men att de nya EU-stöden 1995 med syfte att skapa kvävefällor gjorde att utvecklingen verkligen tog fart. 

– Sedan dess har ungefär 15 000 hektar dammar skapats och jag tror att de kommer att byggas i ungefär samma takt framöver, det handlar om mellan 300 och 700 hektar per år.

Begreppet våtmarker är alltså ständigt aktuellt, men det gäller att ha koll på de olika typerna av våtmark menar Markus. 

Aktivisterna pratar mest om de områden som avger växthusgaser. Det handlar om torrlagd torvmark där det biologiska materialet bryts ner och koldioxid frigörs. Enligt regeringen släpper en miljon hektar dikad torvmark varje år ut lika mycket växthusgaser som personbilstrafiken i Sverige. Lösningen är att höja grundvattennivån så att nedbrytningen avstannar. Här skapas inte några större jobbmöjligheter för landets maskinentreprenörer, det handlar oftast om mindre insatser för att ”plugga” diken och på så vis dämma tidigare dikade områden.

Mer arbetskrävande våtmarker är de som skapas, främst i lantbruksområden, för att minska växtnäringsläckage, förbättra vattenhushållningen i landskapet, öka den biologiska mångfalden och skapa rekreationsplatser för människor. De här våtmarkerna är den absolut största andelen av våtmarker som anläggs i Sverige idag.

En tredje och väldigt specifik vattenanläggning är den rena bevattningsdammen.

– Just nu har jag ständiga telefonsamtal från lantbrukare som vill gräva dammar för bevattning, berättar Markus. Det går att få investeringsstöd för detta och det totala anslaget är 275 miljoner kronor per år fram till 2027. En damm på 100 000 kubikmeter kostar mellan tre och fem miljoner kronor att bygga och med 30 procents investeringsstöd betyder det att pengarna räcker till ungefär 275 nya dammar per år.

Här finns alltså rejält med jobb för grävmaskiner, speciellt med tanke på hur illa det ser ut med nederbörden i år och de senaste åren.

Konsult Sören Eriksson, som projektleder arbetet med Tomtasjön, kan bara hålla med. Han är liksom Markus expert på våtmarker, har anlagt våtmarker i 15 år och de senaste fyra åren i egen konsultfirma och även han tidigare mottagare av Våtmarkspriset. Just nu är han inblandad i ungefär 100 hektar våtmarksbyggen per år uppdelat på ett tjugotal projekt.

Återställandet av Tomtasjön är dock helt unikt. 

– Jag menar att det är ett av de enskilt viktigaste naturvårdsprojekten här i Uppsalatrakten, säger han. Det handlar om ett område på 40 hektar med en vattenyta på 32–33 hektar som vi skapar här. I vanliga fall snittar storleken på 3–3,5 hektar per våtmark.

Sören har varit med från allra första början av projektet. Han har gjort projektering, skött tillståndsprocesserna och hjälpt till med bidragsansökningar. Det är också han som sett till att de rätta maskinentreprenörerna anlitats. 

Att det stora buskaget i dalgången utanför Rasbo förvandlas tillbaka till sjö är dock i grunden helt och hållet tack vare tre markägare runt dalen. Bröderna Mats och Christer Pettersson med gårdarna Lillvreta respektive Tomta samt Rune Pettersson vars gård också heter Lillvreta, bildar tillsammans Tomta Våtmarksförening och det är på deras marker som våtmarken anläggs. 

– Man är väl lite av en bakåtsträvare, skrattar Christer men avbryter sig och berättar att det inte bara handlar om att återställa det som en gång varit. 

– Jag har väl alltid velat det här, att ha en vattenspegel på gården och tack vare den få ökad biologisk mångfald. Men jag känner verkligen att det här inte bara är för oss tre lantbrukare som gör projektet, det är för alla som bor här runtomkring. 

Med bara några kilometer till närliggande Rasbo och någon mil till Uppsala, är tanken att området kring nygamla Tomtasjön ska fungera som ett rekreationsområde för folk i bygden. Utmed sjön kommer stråk med vandringsvänlig mark att skapas och förhoppningen är att folk ska hitta ut och ta del av den nya fågellokalen. 

– Bara ett par kilometer härifrån anlade vi nyligen tre hektar våtmark och där har vi haft stor framgång med många nya arter för området, bland annat den första röda gladan jag sett här, berättar Sören. Det kommer helt säkert att flytta in många olika arter hit också. 

Detta kommer alltså som en extra vinst utöver att våtmarken fungerar som fälla för eventuellt växtnäringsläckage från kringliggande marker och som ett utjämnande vattenförråd.

Tomtasjön 2.0 har designats för att fylla många syften.

För Torparn och Adam är det just nu bara ett uppdrag i raden av många. Genom åren har de samlat på sig en gedigen erfarenhet av att arbeta vid och under vatten. Utmaningen den här gången är bärigheten.

– Jorden är väldigt lös mulljord och det var riktigt skönt att det kom lite regn i veckan, vi vill egentligen ha torrt väder när vi jobbar, men fukten band jorden lite bättre, förklarar Torparn.

När Maskinentreprenören besöker projektet i mitten av juni pågår byggandet av själva dammvallen. Massor hämtas utmed sjöns ena kant och körs med traktor och vagn till vallen ett par hundra meter bort. För att hålla kostnaderna på rimliga nivåer lägger Sören stor vikt vid att inte flytta massor i onödan och det kommer inte att tillföras eller bortföras några massor i projektet. 

Arbetet med att skapa fågelöarna i mitten av sjön ännu inte börjat, men det är där Torparn och Sören befarar att det kan bli bekymmer med bärigheten. 

– Kanske måste vi ta till grävmaskiner på pontoner, säger Sören. Men det vill vi undvika i det längsta eftersom kostnaderna är rejält mycket högre.

Självklart räknas varenda krona noga när ett så omfattande projekt ska finansieras enbart med bidrag och egna resurser. Totalt är budgeten på åtta miljoner kronor varav EU-stödet står för 90 procent. De sista 800 000 kronorna måste föreningen skjuta till själv. Markägarna har dock planer för hur det ska lösas. 

– Det ligger ju verkligen i tiden det här med våtmarker, konstaterar Mats Pettersson. Vår förhoppning är att få kontakt med företag som kan ha nytta i sin marknadsföring av att bidra till vår våtmark. Hör gärna av er om ni vill vara med, skrattar han. 