När Mattias tänker efter – nu när han fått frågan – hur det började och utvecklades de här tidigare åren så minns han att han började jobba redan som 13- eller 14-åring. Hos Anderssons Skogstransporter hängde han i verkstan, nästan varje dag. Var med de äldre där, kom och gick och blev lite av en maskot på firman. Men här såg man potentialen och att Mattias Kjellin minsann var en unik person som kunde klara det mesta i en verkstad, ja… eller kanske allt. Snart var han ute med de andra i skogen och bodde i skogskoja och jobbade.
– Fick mycket eget ansvar där och lärde mig fort. Snart fick jag köra skogs-maskin också, och det där minns jag. Skulle egentligen gå en utbildning, men på firman tyckte dom att jag kunde lära mig mer på fem minuter i skogen än två år i skolan. Så dom visade bara hur spakarna fungerade i fem minuter, sedan stack dom och jag fick lösa uppdraget själv.
Och kan man köra maskin och själv serva och skruva maskin i fält, då är man guld värd. Även om man är tonåring. Nu hade Mattias Kjellin ett riktigt jobb utan att ens gått ut grundskolan. Ofta lämnades han ensam med stort ansvar, men levererade.
– Jag fick en fyrhjuling av firman för att ta mig fram och tillbaka till skogsmaskinen. För jag hade ju inget körkort. Och det kan jag säga. Det är kallt på vintern på riktigt det. Hade väl kanske kunnat frysa ihjäl där, tänker jag, ha, ha…
Samtidigt var det här en ganska stökig tid för Mattias. Mamma var ofta orolig för honom som inte precis var någon vattenkammad korgosse som ung pojk.
– Det har alltid varit bra fart på mig, kan man säga. Jag har skadat mig ganska ofta och gjort vågade grejer. Men jag var ju ingen gangster eller så, alltid trevlig, vad jag förstår. Jag hade idrotten också. Men många av de jag kände då lever faktiskt inte idag. Det gick inte bra för alla.