”Ett toppenyrke – men det har blivit stressigare”

Just nu spakar du hjul-grävare, har det alltid varit din maskintyp? 

– Nej, efter gymnasiet var första jobbet att köra hjullastare. Det var på en firma i Råsunda, Solna. Ägaren hade varit militär och jag minns att vi fick lönekuvert med kontanter varannan fredag. 

– Efter några år började jag köra teleskoplastare och sen blev det traktorgrävare några år innan jag började köra runtomsvängande.

Vad är det med yrket som lockar dig? 

– Det är ett väldigt fritt yrke, man får göra många olika saker och träffa mycket folk. Sen är det ju också så att lönen är bra om man tänker på att det bara krävs gymnasieutbildning.

Trots det saknas det ju maskinförare, hur tänker du att branschen ska lösa det? 

– Största ansvaret för det här tycker jag ligger hos kunderna. De måste acceptera att det kommer in nya som inte jobbar lika snabbt, och det gäller både killar och tjejer. Lite av ansvaret ligger också såklart hos arbetsgivarna. Min chef tar till exempel in nya förare och låter dem börja på egna jobb där det inte är så bråttom och om det bli komplicerat får någon mer erfaren hoppa in i hytten just då. 

– Jag ser hur tidspressen på jobben har blivit allt hårdare under mina år i branschen. Numera jagar dom ju med piska på byggena, varje sekund räknas, det var inte så förr. 

Du har över trettio års erfarenhet som maskinförare, ser du några andra förändringar? 

– Ja, arbetsmiljön har blivit bättre. Både den sociala och den tekniska. Förr var det ett rätt manhaftigt klimat med klapp på rumpan och bodar tapetserade med FIB Aktuellt. Det existerar inte idag, nu är det som på vilken arbetsplats som helst. Tjejer blir accepterade och det är roligt att de dyker upp på flera ställen i branschen. Det finns till exempel maskinförare, lastbilschaufförer, utsättare och basar numera, riktigt bra.

– Sen är det ju maskinerna. Förr var ju arbetsmiljön i hytten inte lika bra som nu. Tyvärr är det dock fortfarande problem för mig som är så kort. Jag är bara 159 centimeter lång och det verkar som om alla tillverkare designar hytter för förare runt 170 till 190 centimeter eller liknande. 

Du sitter i en ny Liebherr, hur är den i hytten? 

– Det var just för hyttens skull som jag ville ha den. Den är inte perfekt, men bättre än min förra maskin. Där fick jag tejpa fast frigolitbitar på armstöden för att armbågarna inte skulle hänga i luften. Jag har ju korta armar och ben. 

– Här når jag med armarna utan problem, men när vi tittade på en sits med ventilation gick inte det, då dinglade fötterna ovanför golvet. Det fick bli snikversionen istället, den byggde inte lika högt. 

 – Jag tycker nog att tillverkarna borde kunna bättre. Speciellt med tanke på att tjejerna är på väg in i branschen och vi är ju kortare än killarna.