2021 blev året då vi lärde oss ett nytt ord i Sverige: Cementkris. Det kom som en överraskning för de flesta av oss. Att kalkbrytning är tillståndspliktigt visste vi, men att merparten av den svenska cementproduktionen så snabbt kunde stå inför ett totalt stillestånd var vi inte beredda på.
I omgångar har politiska och byråkratiska lösningar prövats och förkastats. Under tiden har en praktisk lösning skapats. Cementa och Nordkalk har kommit överens om ett samarbete där Nordkalks anläggning i Lärbro levererar råmaterialet till Cementas ugnar i Slite.
– Vi har ett ramavtal på att vi ska leverera 600 000 ton kalksten om året, berättar Rasmus Magnusson som är produktionsingenjör vid Nordkalks anläggning i Lärbro. Cementa har också möjlighet att trigga optioner på 2,6 miljoner ton per år om det skulle bli nödvändigt.
Att det fanns produktion av kalksten på så nära håll som 15 kilometer är inte så konstigt med tanke på Gotlands geologi och historia. På ön har den 450 miljoner år gamla kalkstenen brutits i århundraden, varje centimeter i pallen motsvarar 1000 år. Så kallade hundhål, riktigt små gropar där kalksten har brutits, finns spridda över hela ön, liksom ruiner efter kalkugnar. Kalksten har alltid använts. Ursprungligen som byggsten i hus och stenmurar, men med tiden även som råmaterial till kalkbruk, cement och inom industrin.
Kalkbrottet i Storugns, Lärbro socken, har enligt socknens hembygdsförening funnits sedan 1600-talet då en Christoffer Neuman 1658 byggde en första ugn för kalkbränning. Genom århundradena har driftsformen och ägarna skiftat. Kalken har använts som jordförbättringsmedel i lantbruket och kalk har bränts för att säljas som industriråvara. Under 1900-talet stod Cementa under en tid som ägare och idag ägs stenbrottet och verksamheten av företaget Nordkalk, som i sin tur ägs av londonbaserade SigmaRoc, med verksamhet i stora delar av Europa.
– Riktigt industriell blev verksamheten i Storugnsbrottet först i början av 1900-talet, berättar Rasmus Magnusson. Kalkstensindustrin mekaniserades och centraliserades på ön och jag vet att man bröt hela 750 000 ton om året här i mitten av 1950-talet. 1962 skapades anläggningen som vi fortfarande använder idag.
Det som byggdes för snart sextio år sedan var en anläggning med transportverk, siktstationer, krossar och ett malverk, en hamn samt kontorsbyggnader. Investeringen hamnade på runt en miljard kronor i dagens pengar.
– Då låg fokus på att ta fram kalksten till sockerbruken, de var stora aktie-ägare på den tiden. Vi säljer fortfarande kalk till sockerbruk, både i Sverige och utomlands.