Här stoppas cementkrisen

2021 blev året då vi lärde oss ett nytt ord i Sverige: Cementkris. Det kom som en överraskning för de flesta av oss. Att kalkbrytning är tillståndspliktigt visste vi, men att merparten av den svenska cementproduktionen så snabbt kunde stå inför ett totalt stillestånd var vi inte beredda på. 

I omgångar har politiska och byråkratiska lösningar prövats och förkastats. Under tiden har en praktisk lösning skapats. Cementa och Nordkalk har kommit överens om ett samarbete där Nordkalks anläggning i Lärbro levererar råmaterialet till Cementas ugnar i Slite.

– Vi har ett ramavtal på att vi ska leverera 600 000 ton kalksten om året, berättar Rasmus Magnusson som är produktionsingenjör vid Nordkalks anläggning i Lärbro. Cementa har också möjlighet att trigga optioner på 2,6 miljoner ton per år om det skulle bli nödvändigt.

Att det fanns produktion av kalksten på så nära håll som 15 kilometer är inte så konstigt med tanke på Gotlands geologi och historia. På ön har den 450 miljoner år gamla kalkstenen brutits i århundraden, varje centimeter i pallen motsvarar 1000 år. Så kallade hundhål, riktigt små gropar där kalksten har brutits, finns spridda över hela ön, liksom ruiner efter kalkugnar. Kalksten har alltid använts. Ursprungligen som byggsten i hus och stenmurar, men med tiden även som råmaterial till kalkbruk, cement och inom industrin.

Kalkbrottet i Storugns, Lärbro socken, har enligt socknens hembygdsförening funnits sedan 1600-talet då en Christoffer Neuman 1658 byggde en första ugn för kalkbränning. Genom århundradena har driftsformen och ägarna skiftat. Kalken har använts som jordförbättringsmedel i lantbruket och kalk har bränts för att säljas som industriråvara. Under 1900-talet stod Cementa under en tid som ägare och idag ägs stenbrottet och verksamheten av företaget Nordkalk, som i sin tur ägs av londonbaserade SigmaRoc, med verksamhet i stora delar av Europa.

– Riktigt industriell blev verksamheten i Storugnsbrottet först i början av 1900-talet, berättar Rasmus Magnusson. Kalkstensindustrin mekaniserades och centraliserades på ön och jag vet att man bröt hela 750 000 ton om året här i mitten av 1950-talet. 1962 skapades anläggningen som vi fortfarande använder idag.

Det som byggdes för snart sextio år sedan var en anläggning med transportverk, siktstationer, krossar och ett malverk, en hamn samt kontorsbyggnader. Investeringen hamnade på runt en miljard kronor i dagens pengar.

– Då låg fokus på att ta fram kalksten till sockerbruken, de var stora aktie-ägare på den tiden. Vi säljer fortfarande kalk till sockerbruk, både i Sverige och utomlands.

Förutom kalksten till livsmedelsproduktion har också brottet i Lärbro en historia nära förknippad med den svenska stålindustrin. Den riktigt högkvalitativa kalkstenen lämnar brottet för att tillsättas vid ståltillverkning. Kalkens uppgift är att driva ut orenheter ur metallen och binda dessa i en slagg som går att rensa bort.

I dagsläget är dock produktionen av kalk till stålindustrin på väg att försvinna från Nordkalks repertoar. Tillgången på den typen av kalk är under upphällning i det område man har tillstånd att bryta och ansökningar om nya tillstånd har delvis nekats.

Sedan 2015 har därför anläggningen inte körts till sin fulla kapacitet. Vilket visade sig vara tur när cementkrisen gjorde entré 2021. Nordkalks anläggning i Lärbro har kapacitet tillgodo.

– Vi har tidigare haft en produktion på upp till 3,2 miljoner ton per år, berättar Rasmus Magnusson. De senaste åren har vi producerat 1,5 miljoner ton per år och har alltså resurser för en större produktion.

– Beroende på hur allting utvecklar sig framöver kommer vi att öka vår produktion, om vi maxar tillstånden betyder det 2,6 miljoner ton per år.

Att tillstånden ligger klara har mycket stor betydelse. Rasmus Magnusson uppskattar att en ny process för att söka och få tillstånd kan ta så lång tid som fyra år och den tiden finns inte. 

– Cementkrisen måste helt enkelt ha blåst över på kortare tid än fyra år, konstaterar han.

Utmaningen för Nordkalks platschef Ola Thuresson och hans personal i Lärbro är att skaka liv i en anläggning som inte gått för full maskin på några år. Utmaningen för Cementa är att lösa logistikfrågan. Cementas platschef Matilda Hoffstedt säger i företagets informationsblad Utsikt att en del av kalkstenen från Storugns kommer att behöva gå på lastbil de två milen till Slite. 

– Vi strävar alltid efter en så liten miljö-påverkan som möjligt i vår verksamhet och vi tittar på att skifta över en så stor del av transporterna som möjligt från lastbil till båt. Möjligheten att ta in större volymer kalksten är dock beroende av myndighetstillstånd.

Redan i slutet av september genomfördes ett test att lasta kalksten vid Nordkalks hamn och föra den med båt via Fårösund till Slite. Hur det kommer att gå med framtida båttransporter vill Rasmus Magnusson inte uttala sig om. Större båtar måste troligen gå runt Fårö, men Nordkalks hamn har i alla fall en rejäl kapacitet. 

Sedan mitten av november går sju lastbilar i skytteltrafik mellan Lärbro och Slite. Nordkalk lastar kalken och kunden står för transporten. Ännu har full kapacitet på 65 000 ton i månaden inte uppnåtts och Rasmus Magnusson vet inte när den kommer att nås. Det råder fortfarande frågetecken kring vägtransporterna och allt görs för att de inte ska upplevas som störande, till exempel körs släpen täckta för att minska risken för damm.

Just nu pågår arbetet med att växla upp verksamheten i Lärbro för att möta den nya efterfrågan. Maskinparken ska ses över och personalstyrkan bli större.

Grävmaskinist Sandra Wintland berättar att hon nyligen har fått börja arbeta tvåskift.

– Vi har bara jobbat dag de senaste åren. Nu är det tillbaka till varannan vecka tidigt, varannan sent igen. Det känns lite ovant, men kommer att gå bra.

Sandras arbetsplats är en av företagets jättegrävmaskiner. Två Komatsu PC1250SP som utgör det verkliga navet i verksamheten. Det är dessa 110-tonnare som lastar all sten som skjuts loss i brottet.

Sandras maskin heter Rocky, här har alla maskiner namn efter tecknade seriefigurer, och har ungefär tio år på nacken. Varje skopa rymmer sju kubik och det går åt fem eller sex skopor för att fylla korgen på en av de fyra sextiotons Komatsu 605:orna som betjänar de två grävarna.

– Det här är ett roligt jobb och jag kan verkligen rekommendera det, säger Sandra som själv halkade in i gräv-maskinshytten på ett bananskal.

–  Jag gick egentligen hotell- och restaurang på gymnasiet. Jag brukar skylla på min mamma som jobbade i den branschen. Men jag trivdes inte, det var inte min grej.

– Så började min före detta arbeta här och tyckte att det kunde ju jag också prova. Tja, det är femton år sen nu, skrattar Sandra.

– Jag minns att det kändes lite läskigt att komma som liten tjej till en sån här plats, men jag hoppade upp i maskinen och testade och tyckte det var skitkul.

Sandra fick all utbildning och förarbevis i företaget och har inga planer på att byta jobb.

– Grävaren är verkligen jättekul att jobba med, men jag kör hjullastare ibland också och det är klart att det är roligt att vara på lite olika ställen.

Sandra Wintland kommer snart att få betydligt fler arbetskamrater. De cirka 30 maskinförarna kommer att utökas med ytterligare tio personer. Rasmus Magnusson är mitt uppe i rekryteringsprocessen.

– Jag har jobbat några år i Malmberget och tycker att vi har lika svårt att rekrytera ny personal som där. Det är ont om folk. Här får vi dessutom konkurrera med fastlänningarna om bostäder.

Förutom personalmässigt kommer anläggningen även att förstärkas maskinellt. En investering på cirka 30 miljoner kronor kommer att genomföras under året för att klara den ökade produktionen.

Det handlar om att driftsätta en utläggare som inte körs på många år och om att köpa två nya truckar och en grävmaskin.

– En av våra 110-tonnare, Dino, är från 2004, den har 34 000 timmar på klockan och har såklart renoverats flera gånger, men nu är det dags att reinvestera, vi måste ju ha driftsäkerhet. Vi har för närvarande fem truckar, varav fyra går i produktion, och kommer att köpa två nya. Det kommer även i fortsättningen att gå fyra truckar i brytningen, två kommer att gå i interntransporter och en blir reservmaskin.

I fjol firade företaget 25-årsjubileum som Komatsu-kund. Samtliga grävare, gruvtruckar och några av hjullastarna är japaner och importören Söderberg och Haak har verkstad på området. Men Rasmus Magnusson låter frågan stå öppen om hur de nya maskinerna kommer att vara märkta.

Ett är i alla fall klart. När det kommer in en ny maskin på området kommer den att få jobba för brödfödan. Just nu är det kalkbrottet i Lärbro som står för cementråvaran.