Här blir gårdagens järn framtidens järn

När syskonen Kim och Isabella Larsson äntrar sina maskiner är pappa Jörgen och mamma Mia inte långt borta. Tillsammans driver familjen företaget Slaggprodukter i Halmstad AB. En någon annorlunda fågel i ME-flocken, men ändå självklar som medlem.

– Det är klart att vi ska vara med i ME, skrattar Kim. Vi liknar visserligen inte vanliga entreprenadbolag, men samtidigt så gör vi ändå det. Vi är ju också maskinförare och kör samma typer av maskiner, samt att vi har anställda och måste hantera samma sorts administration.

Som namnet så tydligt anger arbetar firman inom en alldeles specifik nisch. Dag som natt anländer slagg från Höga­näs AB:s stålverk till slaggtippen för att hanteras av erfarna händer som gör det möjligt att återvinna mesta möjliga mängd järn och förvandla restprodukterna till användbara material.

Processen har finslipats under lika många hundra år som människan har ägnat sig åt järnframställning. Att samla myrmalm eller bryta malm ur gruvor och sedan låta delar av metallen gå till spillo är inte hållbart, varken ekonomiskt eller miljömässigt. När vi lärde oss att det skummande ytskiktet över den smälta metallen i ugnen också innehöll järn blev det snabbt en självklarhet att även detta måste tas om hand.

Familjen, som idag består av Jörgen, Mia, Kim och Isabella, tillhör svensk industrihistoria. De har med sig ett arv från Jörgens farföräldrar som utvann järn ur slagg i Bergslagen i början av 1900-talet.

– Det första kontrakt vi hittat är från 1937, berättar Jörgen Larsson. Det är skrivet i Björneborg i Värmland, men vi vet att släkten jobbat med slagghantering under ännu längre tid.

Kims och Isabellas farfars farfar var i branschen, liksom hans barn, barnbarn, barnbarnsbarn och nu barnbarns barnbarn. Tanken svindlar.

– På den tiden fanns det hyttor spridda på många olika ställen i Bergslagen och man kunde vandra runt mellan dem och ta hand om slaggen som samlats i högar. I slutet av 1950-talet fick min far och farfar kontakt med vad som då hette Halmstad Järnverk och 1959 etablerade min far ett företag här, min farfar flytt­ade aldrig hit, men var ofta på plats.

Över 60 år senare verkar Slaggprodukter i Halmstad AB fortfarande i nära symbios med stålverket, som idag är ett Höganäs-företag. 1975 flyttade verksamheten till den nuvarande platsen, ett utfyllt område i närheten av Halmstads hamn några hundra meter söder om stålverket.

Symbiosen mellan de två företagen är så långt gången att både maskiner och personal från Larssons företag är på plats vid stålverket dygnet runt, året runt och in på Slaggprodukters område rullar varannan timme, dag som natt, en dragbil lastad med en ”potta” fylld med rödglödgad slagg direkt från stålverkets ugn.

För Isabella Larsson är det stålverket och slaggtippen som är den huvudsakliga arbetsplatsen. Här kör hon maskin, mest hjullastare och dumper, men har även ansvaret för att Slaggprodukters uppdrag utförs som de ska.  I uppgifterna ingår att hantera det skrot som är huvudingrediensen i ugnen när Höganäs Atomiseringsverk kokar järn. 

– Här tar vi emot och lastar av järnvägstransporter med metallskrot, berättar Isabella och visar en Liebherr LH 30 materialhanterare som lastar metallglänsande kuber från en järnvägsvagn på två Volvo A25:or som går i skyttel-trafik mellan järnvägsspåret och stålverket.

Kuberna är sammanpressade metallplåtar som är rester från biltillverkning och tippas inne på stålverkets område där de samsas med gammalt metallskrot av olika härkomst. Dumprar och hjullastare ser till att högarna fylls och töms i rätt ordning. Det gäller nämligen att blanda de olika kvaliteterna på rätt sätt. Ansvarig för att rätt ingredienser hamnar i ugnen är för tillfället Daniel Eriksson som sitter uppflugen i en Liebherr LH50 och fyller två korgar utmed väggen till stålverket.

– Föraren har ett recept som ska följas och fyller korgen med metallskrot i olika lager. När första korgen är fylld dras den in i stålverket och tippas i ugnen, berättar Kim. Korg två används sedan till att fylla på det sista så att ugnen blir full.

Höganäs AB:s stålverk i Halmstad är ett av ett tiotal stålverk i Sverige som tillverkar järn av skrot istället för av malm. Slutprodukten är ett järnpulver som skapas genom så kallad atomisering då vatten sprutas över det flytande järnet så att det sönderdelas till små partiklar. Järnpulvret går vidare till företagets anläggning i Höganäs där det vidareförädlas.

Förutom skrotet är även slaggen en viktig råvara samtidigt som den är en nödvändig ingrediens vid tillverkningen av stål. Slaggen ligger på ytan och flyter som en skyddande hinna på det smälta järnet och förutom att skydda smältan även binder kisel och fosfor och andra föroreningar som man inte vill ha i stålet. Slaggen tillverkas alltså på järnverket och har en funktion, men när de tre stora elektroderna i ljusbågsugnen fått upp järnets temperatur till 1600 grader är dess funktion uppnådd och slaggen tippas av.

– Ugnen kan tippas åt två håll, berättar Kim Larsson. Åt ena hållet hälls slaggen av och när det är klart hälls järnet av åt andra hållet.

Slaggen hamnar i den så kallade ”pottan” som sen fraktas med dragbil till firma Slaggprodukter. Här tippas den i ett av fyra fack och kyls med vatten för att svalna så att den kan hanteras.

Nu är vi inne på Kims ansvarsområde. Han ser till att allt löper på som det ska och kör de flesta maskiner på området, oftast materialhanterare. Uppgiften är att utvinna så mycket järn som möjligt ur slaggen som kommer från stålverket. Och det är här som yrkeskunskaperna kommer in. Att kunna bedöma vad som gömmer sig i en bit slagg kräver erfarenhet. Att skicka fel klump i krossen kan bli mycket dyrt.

– Ibland finns det en stor bit järn inne i en slaggklump och det tål inte krossen. Det här måste man lära sig att se och det har ju inte varit gratis, skrattar Kim.

När slaggen har svalnat något flyttas den med hjullastare till en första grovsikt där material som är grövre än 100 millimeter skiljs av. De riktigt stora bitarna måste nämligen skäras sönder med gas, lansas, till mindre bitar.

Övrigt material siktas i tre fraktioner, större och mindre än 25 millimeter, och i sista rullarna på transportbanden på väg ut från sikten sitter magneter som håller kvar järnbitarna och på så vis skiljer dem från slaggen. Vissa partier får även en runda i krossen för att järn som bäddats in i slagg ska frigöras.

Det är Mia Larsson, mamma till Kim och Isabella, som för det mesta kör sikten och krossen. Hon plockar upp några järnbitar och visar deras meteorlika, virvlande former. De olikstora järn-bitarna är alltså företagets produkt, som går direkt tillbaka till stålverket. Hur stor andel järn kontra slagg som krävs för att få lönsamhet i verksamheten visar sig vara mindre betydelsefullt.

– För stålverket handlar det inte bara om den ekonomiska vinsten i att återvinna järn, förklarar Jörgen. För dem är det lika viktigt att ta ansvar för de miljömässiga aspekterna också och se till att så lite som möjligt hamnar på deponi.

Det visar sig att det samma gäller själva slaggens vidare liv. Det pågår ett ständigt arbete med att finna avsättning för denna rest och därmed förvandla den till en produkt i sin egen rätt och med sitt eget namn. 

– Ordet slagg upplevs negativt av många, så nu har den fått ett namn, Petrit, och klassats i flera olika kvaliteter beroende på innehåll.

Att använda slagg till husbyggen var förr ett vanligt sätt att få nytta av materialet. Det har också i stor utsträckning använts som fyllnadsmaterial, men inför framtiden väntar nya spännande användningsområden, bland annat inom miljöarbetet.

– Jag vet att man provat att använda slagg för att hjälpa korallrev, berättar Isabella. Det används också för vattenrening eftersom det binder olika föroreningar och man kan tillverka isoleringsmaterial av det.

Förutom slagg har företaget även specialiserat sig på att ta hand om metallskrot och har ett kontrakt med Stena Metall om att ta hand om deras mer ”krångliga bitar”. Det kan handla om stora smidesdetaljer, udda gjutgods, balkar eller till och med rivningsrester från kärnkraftverk.

– Vi har skrotat ut 300 ton stora statorer från Ringhals, berättar Jörgen och pekar på några enorma stålhjul som står uppradade på området.

– Det där är ångturbinerna från Barsebäck. De väger ungefär 70-75 ton styck.

Företaget räds alltså inte att ta på sig utmanande uppgifter och enligt Jörgen finns det stor potential för att utvidga verksamheten. 

– Det skulle helt klart att gå att expandera, men jag vill ha kontroll och är inte intresserad av att göra något halvbra, slår han fast.

Istället går arbetet vidare med att finjustera verksamheten. Tillsammans har man till exempel undersökt möjligheten att driva några av firmans maskiner med elektricitet. 

Högst på önskelistan står dock något som nog många kan hålla med om:

– Jag skulle verkligen vilja se bättre möjligheter för oss företagare. Om Sverige ska fortsätta att vara ett industriland måste vi få smidigare byråkrati, konstaterar Jörgen Larsson.