Järnvägsjobb ger utmaningar

Långt ute i skogen söder om småländska Taberg rullar en Hydrema MX17 G-serie fram och tillbaka över en sträcka järnväg. Det är Linus Johansson från KSG Spårteknik AB som premiärkör företagets allra senaste tekniska investering.

– Det är en utrustning för belastad mätning, berättar han. Så att jag kan se om rälsen rör på sig vid en överfart och isåfall åtgärda direkt.

Den bara 90 kilo tunga lådan, som ännu sitter lite provisoriskt monterad på grävaren, kan alltså underlätta och effektivisera järnvägsunderhållet ordentligt. En högteknologisk specialutrustning, med rejäl prislapp, som sällar sig till KSG Spårtekniks omfattande verktygslåda. 

Här har vi nämligen ett företag som lever som de lär. Att gå till jobbet varje dag och bara tugga på som vanligt är nämligen inget för de här smålänningarna. Här måste det hända saker och om grejorna inte finns så hittar man på egna.

I centrum för företaget står grundaren och ägaren Lasse Storm. Som så många andra i branschen började han en gång sin yrkeskarriär på en lantbruksskola, men flyttade fokus till entreprenad. 

– Det var min lärare som berättade att det startats en ny skola för utbildning av grävmaskinister, han gav mig ansökningsformuläret och skickade in det åt mig. Jag kom in och konstaterade att det där Bräcke, det låg ju nittio mil hemifrån, så det kunde nog kvitta, skrattar Lasse. 

Men när han ringde för att avsäga sin plats fick han veta att han var en av 160 sökande som lyckats få en av 16 platser, så den platsen skulle han vara rädd om. Lasse packade och åkte till Jämtland.

Väl hemma efter avslutad utbildning köpte han sig en traktorgrävare och startade firma. Det är fyrtio år sen nästa år!

– Mitt allra första jobb var i Linköping, en kompis ringde och sa att han behövde hjälp att plöja ner fiberkabel utmed järnvägen. Jag åkte upp och redan första veckan tänkte jag att det här, det skiter jag nog i. Jag hade inga rälshjul utan fick balansera med ett hjul på spåret och ett på backen och så varnade de mig för att veva för mycket med skopan för om jag träffade en ledning var det adjöss.

– Det där med säkerhetstänk och specialmaskiner fanns inte riktigt då…

Men att ge upp var inte Lasses modell. Istället började han själv skapa den utrustning han behövde. Han betraktar sig själv som en uppfinnarjocke och snart byggde han ett eget rälsmontage och började byta idéer med likasinnade. 

– Det var en riktigt rolig tid och såklart var det den som hade bäst grejor som fick mest jobb.

Ständiga uppfinningar och idéer har stimulerat Lasse genom åren, men ett projekt flög aldrig.

– Vi hade ett samarbete med Hydrema för att ta fram en korg till maskinen. Men vi kom aldrig förbi alla regler och papper om säkerhetssystemen. 

– Ett är säkert, korgen var helt säker, för vi fick aldrig upp den från backen, så det kunde ju inte hända någon olycka, garvar han och tillägger att en sån maskin blir det ju svårt att fakturera.

Fiberjobben höll i sig men efter många års kringflackande i Sverige började Lasse tröttna och skaffade ett fast uppdrag för Banverket i Alvesta. I samma veva började det bli dags att anställa.

– Det var banan mellan Borås, Kalmar och Karlskrona. Jag var med och rev alla mötesstationerna utmed banan, men efter ett tag kom man ju på att det behövdes ställen att mötas på… Det blev mycket jobb att bygga de nya och då hann jag inte med själv längre.

Här gör slumpen ännu ett rejält avtryck i företagets historia. Lasse ringer runt bland sina vänner och frågar efter någon grabb som skulle passa som grävmaskinist. Han får namnet Linus Johansson, ringer och får tag på Linus pappa som säger att sonen är ute och kör hö, men att han nog går att få tag på.

Linus själv var just klar med skolan och hade tänkt att bli lastbilschaufför men nappade istället på Lasses erbjudande.

– Jag tänkte att det kan ju vara kul att prova ett tag. Det var 2003 och jag är kvar än, garvar Linus.

För det visade sig att Lasse och Linus blev ett riktigt dream-team. 

– Vi har funnit varandra så jäkla bra, slår Lasse fast. Linus är en sån där kille som gillar siffror, han vill ha koll på allt.

Själv konstaterar Linus att det var slumpen som satte honom i just en grävmaskin, alla typer av maskiner är kul. Men det är när man höjer det till ytterligare en nivå som det börjar bli riktigt roligt på jobbet.

– För mig handlar det om att kunna göra bra saker med maskinen. Saker som är bra för alla. Den tekniska och digitala utmaningen är hela grejen för mig, säger han och kan knappt stå still, för några meter bort står ju hans absoluta favoritmaskin.

Hydreman är en av nio maskiner i firman och tillika en av nio maskiner som det står Hydrema på. För något annat är inte att tänka på.

– Vi körde med traktorgrävare några år, sedan med Atlasmaskiner, men när våra maskinister fått smak på att sitta i en Hydrema så finns inget annat, ler Lasse.

Linus och Lasse är helt eniga om att den danska maskinen är ett måste när det gäller arbete med järnvägsspår. Den fabrikstillverkas som rälsgående maskin och det innebär att allt är rätt och väl genomtänkt från början. En stor fördel är enligt Lasse och Linus hydraulsystemet med dubbla pumpar som gör att maskinen aldrig tappar kraft vid till exempel buskröjning.

Sen har Linus dessutom en liten svaghet för extrautrustning som den svenska leverantören väl förstått sig på.

– Titta till exempel på mina speciallådor, säger Linus och drar ut en låda med reservdelar på ena sida av maskinen och en låda med verktyg på andra sidan.

– När något går sönder kanske vi står långt ute på ett spår där ingen servicebil kan nå oss, då måste vi kunna reparera själva. Speciellt med tanke på att varje tiominutare som vi försenar tågen kostar 15 000 kronor, det kan lätt bli dyrt.

Sen är det ju det där med lampor också. Lasse skrattar åt vad han kallar ”Linusstandard” och som vid en närmare titt visar sig inte begränsa sig till en takbåge med en rad LED-lampor. Nej, här talar vi belysning på riktigt, naturligtvis är verktygslådorna upplysta, liksom alla upptänkliga ställen på maskinen där man måste kunna se även på natten. 

För det är ju det som hela järnvägsjobbet handlar om. Nattjobb.

– När man är trött efter en lång natts jobb kan det vara lätt att begå ett misstag. Därför har vi försökt tänka till och göra maskinen så felsäker som möjligt, berättar Lasse och pekar på ventilblocken på stickan. Det ska helt enkelt inte gå att koppla slangarna fel när man är trött eller har bråttom. Dessutom minskar risken för oljeläckage och man slipper kladdiga handskar.

KSG Spårteknik har genom åren varit helt inriktat på alla typer av arbete med och kring järnvägsspår, allt från bygge och underhåll till rasering. Sedan de första åren med fiberdragningar har företaget långsamt vuxit och de idag nio maskinerna, och lika många personer, är en storlek som Lasse känner är ganska lagom. Han har ingen målsättning att växa sig större, inte heller att sälja till några av de företag som kommit med anbud.

– Jag känner att jag har ett ansvar mot mina anställda och har sedan några år tillbaka försökt få till ett generationsskifte så att Linus, och hans fru som också jobbar i firman, ska kunna ta över. Men trots att det pratas så mycket om att generationsskiften ska underlättas har vi ännu inte fått till någon bra lösning. 

Just nu tycker dock Lasse att det där med att gå i pension kan vänta lite. Nya investeringen i utrustningen från Latronix för belastad mätning gör att hans tekniknerv ger ifrån sig goda vibrationer och det är riktigt kul på jobbet.

Vad är det då för manick och vad ska den vara bra för? 

Det handlar om att rälsens läge alltid måste vara korrekt, inte för hög, inte för låg och de två rälerna får absolut inte ligga och röra sig skevt jämfört med varandra. Trafikverket har egna mätvagnar som mäter under belastning, samma teknik som KSG Spårteknik nu investerat i, och beställer underhållsarbete baserat på mätningarna.

– Nu kan vi åtgärda felen, men också upptäcka fel och framför allt mäta efter åtgärden för att kontrollera att allt blev rätt, berättar Linus som naturligtvis har gått alla utbildningar i ämnet och själv är besiktningsman med rätt att klassa och ta i bruk åtgärdade sträckor.

Själva apparaten, värd sina modiga 3,6 miljoner, har egen GPS, modem och dator och kommunicerar i realtid med datorn som Linus har i hytten. Data samlas in genom att utrustningen skickar ut en laserstråle som reflekteras på spåren man passerar och reflektionen läses in med en kamera. 

– Vi belastar spåret med fem ton vid mätningen så att vi kan se hur det beter sig under belastning. Dessutom kan vi se hur befästningarna ser ut och hur det ser ut i skarvarna mellan rälerna.

Även om Linus ännu inte kört så många timmar med utrustningen finns redan planer på att köpa en till.

– Den har så många fördelar. Vi kan ju åtgärda felen direkt när vi ser dem och dessutom klassa spåret direkt. Det gör oss så mycket mer effektiva, nickar Lasse och Linus gemensamt.

Så var alltså det bestämt. Vad blir då nästa?

– Vi har byggt en larvgående radiostyrd robot att hantera slipers med. Kanske kan vi göra den helt autonom…