Kanske är det nu det händer

I många år har vi pratat om ordning och reda i byggsektorn. Om sund konkurrens, schyssta villkor och ansvar hela vägen. Och lika länge har vi konstaterat att det gått… sådär. Jag är nog en av dem som snackat mest om detta.

Men just nu känns det faktiskt annorlunda. Det är som om slanten har trillat ner – äntligen.

Inte för att alla plötsligt blivit modigare eller mer idealistiska – utan för att förutsättningarna håller på att förändras på riktigt. Snaran dras åt. Lagstiftningen är mer aktiv än på länge. Nya lagar, förordningar och regleringsbrev kommer i snabb takt. Senast diskussionen om att begränsa UE-led till två. En fråga som länge varit känslig men som nu inte längre går att ducka för. Fler stora beställare och byggentreprenörer håller med.

Samtidigt börjar bankerna vakna. Hållbara bygglån är inte längre fina ord i en presentation, utan faktiska krav för den som vill bygga nytt. Plötsligt hänger finansieringen ihop med hur projekten faktiskt genomförs – inte bara hur kalkylen ser ut.

Och kanske mest intressant: branschen själv börjar röra på sig. Nya initiativ dyker upp, den här gången från byggarna själva. Modeller som påminner om organisationen Rättvist Byggande – med fokus på sund konkurrens, transparens och uppföljning. När sådant sprids av egen kraft, då är det inte längre bara ett myndighetsprojekt. Och det börjar bli svårt för nejsägaren som menar att det inte är så illa… Jo, dom finns kvar i skuggorna.

Men den verkliga makten sitter, som så ofta, hos beställarna. Trafikverket till exempel. Vill inte se många UE-led. Så vill du jobba med dem… så…

Myndigheter, kommunala bolag och fastighetsägare har börjat inse vilken roll de faktiskt spelar. De är inte passiva mottagare av anbud – de formar marknaden. De kan ställa krav, följa upp och stå fast vid dem.

Vad ska oseriösa aktörer göra då? Inte mycket annat än att vara just det – eller bli seriösa. Eller försvinna.

Visst kan det bli dyrare. Visst kan det ta lite längre tid. Och ja – snabba nödlösningar blir svårare att motivera. Men kanske är det precis det som behövs.

Jag känner en försiktig men tydlig tillförsikt inför 2026. Inte för att allt är löst, utan för att riktningen är tydligare än på länge. Kanske är det nu vi på allvar börjar bygga upp en sund byggsektor igen – inte genom fler ord, utan genom hur systemet faktiskt fungerar.

Och det känns, faktiskt, hoppfullt. Och pust. Kan inte minnas hur länge jag har drivit på om dessa frågor nu. Ibland med hela branschen mot mig. Inte längre