Med havet som bas

Du har ett hus på en skärgårdsö, men du har inget godkänt avlopp. Eller, du har fantastiska planer på ett drömhus nära vattnet, men ingen väg dit. 

Då krävs att maskinentreprenören du anlitar klarar av att komma sjövägen till dig. 

Därför finns företaget Sjöliv AB. 

– Det började med att vi var några kompisar som fick erbjudande om att köpa en båt för kabelförläggning. Så den köpte vi ju, skrattar Carl Wranding som vid tillfället jobbade inom media och reklam. 

Kompisarna Max Odén och Rikard Beckman var ingenjörer, men ingen av de tre jobbade direkt inom entreprenad. En sak hade de dock gemensamt – alla såg sjön och skärgården som sitt andra hem. Båtar var det bästa som fanns, så varför inte chansa och göra båtliv till yrkesliv?

Sedan starten för tjugo år sedan har företaget vuxit och ständigt tagit nya former. Kabelfartyget, som hette Kvikk-jokk, fick väl lägga en och annan kabel, men dess riktiga uppgift var snart klar; att underhålla och installera bryggor och bojar. På det viset smög företaget igång och under sina första tio år byggdes oräkneliga flytbryggor, fasta bryggor och stenkistor. Bojar inspekterades med dykare och nya bojar lades, samtidigt som kontakter knöts med marinor och båtklubbar. 

– Idag gör vi så många jobb av den typen att vi faktiskt har skapat en separat firma för det, Sjöliv Marinentreprenader AB, berättar Carl och tillägger att företaget nyligen har etablerat sig på en ny plats, granne med Kentas Last och Schakt i ett före detta grustag, för att få bättre utrymme för sin verksamhet.

Utöver firman för marinentreprenader består Sjöliv av ytterligare tre delar. Det är Sjöliv Markentreprenader AB, som gör precis det som namnet säger, men enbart i de fall där det bara går att etablera från sjösidan. Det är också Sjöliv Commercial AB som vänder sig till större kunder samt Sjöliv Krut AB som utför sjötransporter med före detta vägfärjan Krut och är baserat på Resarö utanför Vaxholm.

Sjöliv Markentreprenader har sin bas vid Lillsved på norra Värmdö, marken ägs av försvaret och några meter bort vittnar två rejäla pirarmar om att Svenska flottan har haft (och kanske fortfarande har) verksamhet här. När Carl och hans kolleger kom hit var resten av området täckt av skog och liknade vilken kustremsa som helst. Sedan dess har det minst sagt hänt en hel del. Gänget har byggt en hamnanläggning med en rejäl pir som ger skydd åt fyra-fem pråmar samt en dryg handfull arbetsbåtar typ plåtbåt med gott om plats i. Plåtbåtarna är motsvarigheten till en markbaserad entreprenörs servicebil och pendlarbil. Kom ihåg att alla Sjölivs uppdrag har en sak gemensam – de kommer vattenvägen till projektet.

Den soliga dag i juni som Maskinentreprenören får följa med på ett uppdrag går färden från Lillsved nordost mot Ljusterö. Alex och Hampus har lastat pråmen med material som ska användas på fyra-fem olika platser och nu står de båda i bogserbåten som puffar pråmen i makliga fem knop genom vattnet. Det är typiskt svenskt sommarväder med stackmoln och max fyra meter per sekund i vinden vilket knappast ger några vågor här inne bland öarna i skärgården, någon enstaka Waxholmsbåt kan dra upp lite svall, men det är inget som påverkar Super och bogserbåten Västskär. 

Annat är det när hösten och vintern drar in. Höststormar och is gör jobbet till en helt annan utmaning. 

– Under vintern surrar vi grävaren ombord, berättar Alex. Annars halkar den bara omkring och det går inte att gräva. Kommer den för långt åt ena sidan så kan ju pråmen få slagsida, inte bra…

Nu kommer vi in på vad som skiljer en landbaserad markentreprenör från en sjöbaserad. I grunden är ju allt lika, det ska byggas vägar, anläggas husgrunder och installeras enskilda avlopp. Men alla transporter sker över vatten. Då blir det genast krångligare, för vädret går inte att förhandla med. Vissa dagar får man bara ge upp. 

– Det händer ju att jag gör bedömningen kvällen innan att det nog ska gå bra, men på morgonen har allt ändrat sig och vi måste stanna hemma, konstaterar Carl. Det händer väl inte så ofta, men de dagarna har vi ofta reservjobb på gång som till exempel underhåll av maskiner. 

Vissa dagar är det enklare, då är det bara att lägga om ordningen på jobben, för en vindriktning som gör jobbet omöjligt på ett ställe kan innebära att det är stiltje på ett annat. 

Under riktigt tuffa vintrar tillkommer dessutom is. Men det är samma med den, i vissa vikar ligger isen tjock, i andra står vattnet öppet. Men en grävmaskinist har ju tack och lov ett alldeles eget sätt att klara av just problem med is. 

– Vi knäcker den med skopan, berättar Alex. I vintras var det helt galet, kylan kom tidigt och det var riktigt mycket is, det har nog inte varit så mycket på sju eller åtta år. Vi vill ju ut och jobba så vi grävde oss fram genom isen. Men det går ju bara till en viss gräns, sen får man ge upp.

Carl håller med: 

– Det är ju en avvägning hur mycket man ska pressa på. Och det landar i planering, det är jävligt mycket planering som ska till hela tiden.

Planeringen gäller vilka jobb som ska göras var och när, vilket material och vilka verktyg som ska med pråmen ut och vilka maskiner som behövs på firman. I fjol togs till exempel jättepråmen Super i drift efter en ovanligt lång startsträcka. 

– Det var redan före coronan som vi bestämde oss för att bygga en egen pråm. Våra tidigare pråmar är, liksom bogserbåtarna, köpta begagnade, men nu skulle vi bygga egen och kontaktade en kille på Åland som skulle hjälpa oss med det här i Lillsved. Så kom coronan och han kunde inte komma hit på två år. Under tiden byggde vi på så gott vi kunde själva. Först förra sommaren kunde vi sjösätta, men det blev riktigt bra och det här ekipaget är nu vårt mest lönsamma.

Alex visar runt på pråmen, som långt ifrån bara är en flytande plattform. Längst fram står en Doosan DX235LCR-7, redo att rulla av med hjälp av ramper och stockmattor att lägga för ökad stabilitet på land. 

Därframme finns dessutom en liten hytt med verktyg som kan behövas när jobbet ska göras. Utmed ena långsidan löper ett räcke och det är här man förflyttar sig ombord. Här finns även två stödben som skjuts ner mot botten med hjälp av hydraulik. Längs andra långsidan sker arbetet när bryggor ska läggas. 

Mitt på pråmen ligger lasten, idag sten, sand i säckar och lös sand samt stockar och bryggvirke. Pråmen är så rejäl att en lastbil lätt backar ombord och tömmer sin last. 

Under däck finns ett maskinrum med en dieselmotor som driver hydraulik och pråmens elverk samt ett utrymme som är tänkt som verkstad. 

– Jag ska ordna så att vi kan pressa slangar här. Det är ofta för tidskrävande att återvända hem för att fixa ett slangbrott, berättar Alex.

Längst bak är bogserbåten fastsurrad. Den är från 60-talet, men med nyare motor och ny hytt som gjorts högre så att det ska bli lättare att se framåt över lasset. Bredvid bogserbåten är en motorbåt förtöjd, det är pendlarbåten som används till och från jobbet, för pråmen kommer att vara kvar ute på öarna tills de olika jobben är klara.

Dagens uppgift är ett riktigt litet jobb enligt Carl, Alex och Hampus. De ska förstärka ett par bryggor och fylla på sand på en sandstrand. Knappt en dags jobb.

När pråmen anländer till kunden hoppar de iland och tar en extra titt på hur det ser ut på platsen. Medan Carl byter några ord med kunden börjar Alex och Hampus lasta av. Först ställer Alex av skopan och lyfter istället iland en rejäl hydraulisk pålningshammare. Med gripen på tiltrotatorn lyfter han sen av några kedjor, en rulle markväv och ett antal säckar sand som Hampus hjälper honom att koppla. 

– Mitt jobb är att vara som en anläggare, men på sjön, konstaterar Hampus. När vi lägger stenkistor riktar jag in dem, jag håller stolpar och lägger ut duk, men jag kör också bogserbåten.

Hampus har gått Marina Läroverket och är uppvuxen med somrar i skärgården, har en egen ribbåt med 150 hästars motor och kan inte tänka sig att jobba på land.

– Jag gillar att jobba fysiskt och få händerna skitiga, det tycker jag är kul. Men det gäller ju att inte vara rädd för att bli våt. Jag plurrar några gånger per år, men jobbar ju alltid i flytväst.

När stockmattor är på plats på sandstranden lägger sedan Alex ut de två ramperna och rullar försiktigt fram grävaren så att den står på ramperna, det är för trångt på den lilla strandremsan för att köra iland. 

– Det kan vara läskigt om det är mjuk botten som havererar, konstaterar han. Då backar jag jäkligt snabbt. Det blir ju lite svårt att få loss en grävmaskin som sitter fast i dyn här ute.

Låter cool, men såklart är det allvar. Det är inte samma sak att vara maskinist i skärgården som på land. Alex började som grävmaskinist på land, men hamnade efter några år på Sjöliv och pråmen.  

– Det är annorlunda, inget sitter ju fast. Även om vi har stödbenen nere så rör allt på sig. En annan skillnad är att vi måste planera så mycket mer. Förutom att allt måste finnas på packlistan så måste det dessutom placeras rätt eftersom jag inte kan förflytta mig på samma sätt.

Vad gäller förflyttningen så har pråmen förutom bogserbåten också en bogpropeller så att den kan förflyttas lite i sidled, men Alex har dessutom ett specialtrick: 

– Jag paddlar helt enkelt med skopan, konstaterar han och förvandlar därmed sin grävmaskin till en propeller – eller?

Ett entreprenadföretag som helt och hållet kretsar kring vatten och skärgård kräver alltså sina alldeles specifika kompetenser och maskiner. Därför återkommer Carl flera gånger till hur viktigt det är att ständigt arbeta med personalen. Han värderar humankapitalet högt. Företaget har vuxit till ett fyrtiotal anställda, alla med sina egna specialkompetenser. Och framtiden ser ljus ut, i samband med coronan ökade efterfrågan på Sjölivs tjänster över en natt med 30 procent och det har hållt i sig.

– Nu känner vi att företaget har hittat sin form och det är inte längre ett självändamål att växa i omsättning. Istället vill vi skruva på effektiviteten och då är personalen avgörande, menar han.