Modet sätter gränsen

Ni har säkert sett den på en mässa någon gång – grävaren som likt en spindel skickar ut sina ben i alla riktningar. Som kan niga och stå på tå och klättra på branta sluttningar.

För Martin Olsson i skånska Stockmöllan var det omöjligt att bara passera vidare efter att han sett den för första gången. Tankarna på den extremt ovanliga och samtidigt extremt kompetenta maskinen sög sig hårt fast i hjärnan. 

– Det var under en semester i Alperna för femton år sedan som jag såg en Menzi Muck arbeta i bergen. Där började ett frö gro i min skalle. Fan – det där måste man kunna använda på fler sätt, andra sätt, som passar hemma.

Men den schweiziska specialgrävaren är långt ifrån bland de billigare och inte en investering man slår till och gör lite hipp som happ. Åren gick men tankarna höll sig kvar i Martin Olssons kreativa hjärna. 

– 2016 var jag nere i Bauma och där stod den första modellen av en ny serie. 2018 åkte jag och en av våra söner till Norge och tittade på en av dem i arbete. Året efter stod den på en mässa i Stockholm… 

– Varje gång jag såg en Menzi Muck började det snurra allt mer i min kupa, skrattar Martin och det syns att han njuter lite av tankarna på hur det var när idén föddes om hur hans nya arbetsliv skulle se ut.

För det är precis vad det här handlar om. Martin Olsson har för andra gången i sin yrkeskarriär tagit ett svindlande stort steg ut i det okända. Första gången var när han sade upp sig, köpte en traktorgrävare, och skaffade F-skattsedel. Andra gången när han valde att investera i en helt ny maskintyp – snudd på okänd i Sverige. 

– Efter mässan i Stockholm 2019 blev jag nerbjuden till fabriken i Schweiz och när jag kom hem beställde jag såklart en maskin!

Vem är då denne Martin Olsson som vågar ge sig ut på okänd mark och försöka skapa en marknad för en så udda maskintyp?

Ursprungligen bonnapåg från Skåne. Med föräldrar som drev en mjölkgård där det fanns både en traktorgrävare och en tidig fyrhjulsdriven Deutz-traktor (gissa vad det sitter för motor i hans Menzi Muck!).

Förutom timmarna i olika maskiner hemma på gården var första jobbet en anställning hos en lokal maskinstation. Samtidigt en gymnasieutbildning till mekaniker. 

– Jag jobbade på Ingvar Häggs Maskinstation i Bosarp så fort som jag fick lov från skolan, minns han. Ingvar hade både lantbruksmaskiner och entreprenad så jag började köra hjullastare och dumper. 

Efter skolan var slut var det dags att välja om resan skulle gå vidare inom lantbruk eller entreprenad, men det var det gula som lockade starkast så Martin valde att lämna maskinstationen och gick AMU och utbildade sig till förare av hjullastare och grävmaskin – sen blev det jobb direkt. 

– 1990–91 gjorde jag lumpen och när jag kom tillbaka till firman efter det stod det en ny grävmaskin och väntade på mig. Det var tuffa tider då, men jag fick behålla jobbet – de såg väl en potential i mig.

Samtidigt rullade privatlivet på. Åren gick. Martin och han fru Anneli bildade familj och köpte hus. Martin jobbade och jobbade. 

Ni ser vart det är på väg? Det här med utbrändhet är inte något nytt, redan för 30 år sedan kunde man jobba för mycket och bränna sitt ljus i båda ändar. 

– Jag säger inte att jag var utbränd, så illa var det inte, men jag kände tydligt att snart så pallar jag inte längre, minns Martin. Jag gick till jobbet såklart, men gnistan var borta. Och om man inte känner sig nöjd, då blir det inte bra. 

Martin tog en månads semester och lade till en månads föräldraledighet för att ta en rejäl funderare. Skulle han fortsätta som tidigare eller göra en förändring?

– Utlösande faktorn var en chef jag träffade när vi hade julbord. Han konstaterade att det hade gått okej för firman under året, men nästa år måste vi jobba hårdare. 

Martin som jobbat 2500 timmar det gångna året kände att han nått gränsen. 

– Jag gillar att jobba, har alltid jobbat hårt, men där och då kände jag att det här ska jag inte hålla på med. Jag är bara ett nummer i statistiken.

Det blev alltså dags för Martin Olssons första kast ut i det okända. Han tog sitt sparkapital, köpte en sprillans ny New Holland traktorgrävare och registrerade firma.

– I december är det 25 år sedan, konstaterar han och det går inte att ta fel på att han fortfarande är mycket nöjd med beslutet. 

Att vara egen företagare passar en person som Martin Olsson mycket väl. Han vill ha kontroll över sitt arbete, kunna vara kreativ och skapa varje arbetsdag som han själv tycker är bäst. Och han vill få utlopp för sitt maskinintresse.

Att de första maskinerna i nya firman var traktorgrävare var ingen slump. Maskintypen finns med honom sedan åren hemma föräldragården. 

– Du kan göra så mycket med en traktorgrävare. Den är inte bäst på något men bra på väldigt mycket. Den fantastisk att ha på servicejobb.

Den första New Holland-maskinen byttes ut mot en Case och sedan blev det en Huddig. Samtidigt som åren gick växte firman lite försiktigt – målet var aldrig att bli stor.

– Jag har haft en eller två anställda under åren, för att kunna ta fler jobb. Det går inte att säga nej till för många jobb för då tappar man kunder. Men det är en svår balansgång med anställda, det är svårt att hitta folk som brinner lika mycket för jobbet som jag gör själv.

– Mitt mål har inte varit att växa, det har varit att göra ett jobb och vara problemlösare. Att hitta nya nischer.

Och här kommer vi in på Menzi Muck och deras spindelgrävare.

För såklart kunde Martin Olsson inte nöja sig med att lösa problem med hjälp av några vanliga grävmaskiner. Det fanns smidigare och bättre sätt att arbeta om han vågade byta maskintyp. Hans filosofi är enkel och tydlig. Man måste våga för att vinna, eller som han själv uttrycker det: 

– Det kostar pengar att utveckla sig, men det kostar ännu mer att inte göra det.

För drygt fem år sedan rullade alltså den första fyramiljonersmaskinen in på firman. 

Men vad hade Martin för planer? Hade han ens kunder som hade behov av hans tjänster? 

– Jag hade några beställare som jag arbetat med i många år, de hade förtroende för mig. Så jag började där. För att sälja in mig körde jag i början med lägre timpeng. Det gällde att visa att jag kan göra saker med min maskin som andra inte kan.

Martins grundläggande tanke är att han med sin spindelgrävare kan göra saker som är omöjliga för andra maskiner och på det sättet både bli en problemlösare och i slutänden även ett billigare alternativ.

Han lever på att beställarna och deras arbetsledare och platschefer är nyfikna och öppna för nya lösningar. Hans maskin kan ta sig in på platser dit andra maskiner måste få väg röjt i förväg. Han kan klättra över staket, vada i vatten och krypa genom tunnlar för att komma fram. Ett exempel är när han, tillsammans med en annan spindelgrävarefantast Lars Götesson från Kisa, arbetade utmed en trafikerad väg i Stockholmstrakten. 

– Det var planerat för arbete nattetid med avstängd väg. Men vi kunde klättra in på plats och göra jobbet på dagen, med trafiken igång. Gissa om det sparade både tid och pengar!

Sedan sin första Menzi Muck har det hunnit bli två till. Den första är såld, andrahandsvärdet var högt, men tvåan rullar fortfarande i firman med sonen Alexander vid spakarna. 

För Martin och Anneli har lyckats med ännu en sak i sitt företagande. De har lyckats få samtliga tre söner att gå in i firman. Alexander, Hannes och Dennis är precis lika maskinintresserade som far sin. Och precis lika ivriga på att jobba. Och på att marknadsföra sina unika maskiner. På Facebook och Instagram läggs ständigt upp nya bilder och filmer, ibland från drönaren, som visar vad en klättrande maskin kan åstadkomma. 

– Just nu besöker Alexander badplatser utanför Karlskrona och ser till att det är tillräckligt djupt under hopptornen. Det heter att maskinen kan köra i två meter djupt vatten, vi nöjer oss med 1,5 meter, men det räcker gott. Ett annat jobb han gjort var att bana av efter raset utmed E6:an i Stenungsund. Då använde vi alla tre livlinorna.

Livlinor är i det här fallet precis som det låter. Precis nödvändiga för att klara livhanken. I branta sluttningar monteras vinsch med vajer som fästs uppe i backen. Till det kommer kedjor på alla fyra hjulen och de nedre benen utrustas med hydrauliskt styrda klor som greppar i backen. 

Samma utrustning gäller för arbetet i svarta backar. Martin har jobbat i 42 graders lutning i Stötenfjällen. 

– Det går bra om man börjar nerifrån för då vänjer man sig gradvis. Det är värre att börja uppifrån, skrattar Martin och tillägger att det ju också går alldeles utmärkt att välta på plana marken.

– Att lära sig köra en spindelgrävare handlar om att glömma allt det där som sitter i ryggraden. I en vanlig grävmaskin vet man när det börjar blir riskabelt, här är det ju inte alls samma sak. Maskinen har inga vanliga motvikter, här är benen motvikterna. Det fungerar på ett helt annat sätt.

Det tar tid att lära sig det nya, och det krävs mod, menar Martin. Det gäller att våga och att vara fokuserad. 

– När jag är på jobbet då är jag på jobbet. Inga andra tankar i huvudet, och blir det riktigt knepigt då stänger jag av telefonen.