När havet knackar på

Ingen minns idag hur den så kallade Backafloden drabbade södra Östersjön. Det är i och för sig inte så konstigt, denna gigantiska natur-katastrof inträffade nämligen för drygt 150 år sedan, under ett par kalla och stormiga novemberdygn 1872.

Men – det hade nog varit bra om vi behållit minnet av hur den gigantiska stormfloden ödelade svenska, tyska och danska östersjökusten. Då hade antagligen bebyggelsen på Falsterbonäset inte varit lika omfattande idag. 

Att vattennivåerna, liksom 1872, under bara några få timmar återigen skulle stiga flera meter är enligt forskarna nämligen långt ifrån otroligt. Ett faktum som fått Vellinge kommun att starta ett omfattande invallningsprojekt. 

– Planeringen har pågått under tio år och bara under den tiden har det vid flera tillfällen uppstått vädersituationer som gett förhöjt vattenstånd i vår kommun, konstaterar Anders Purcell som är kommunens projektledare och kan berätta hur han just på väg till ett informationsmöte om invallningsprojektet fick se hur vattnet steg över normal nivå.

– Det var ju väldigt slående att jag kunde berätta för åhörarna att situationen faktiskt pågick samtidigt som vi träffades, reflekterar han.

Efter tio års planering är nu tillstånd och finansiering på plats och arbetet har påbörjats. I våras byggdes den första vallen. Den är cirka 300 meter lång, som mest 2 meter hög, och ligger ganska diskret nedbäddad bland sanddynerna i Södra Ljunghusen väster om Falsterbo kanals södra mynning.

Arne Oddshammar från underentreprenören Stefan Kristenssons Åkeri AB var med och byggde vallen. 

– Vi började med att skala av de översta tio centimetrarna av matjordslager och vegetation och lade åt sidan, berättar han. Sedan tog vi resten av matjorden, totalt 40 centimeter. Sedan byggde vi vallen av lera och lade till sist tillbaka matjord och vegetationslager på toppen. 

– Hela jobbet tog ungefär en och en halv månad och gick smidigt.

De 300 meterna vall i Södra Ljunghusen må utgöra startskottet för ett gigantiskt och dessutom unikt projekt. Men i ärlighetens namn är den till vissa delar näst intill osynlig för den oinvigde och kommer på andra delar framöver att smälta naturligt in med omgivningen. Och det är väl just precis det som är meningen. Stora delar av invallningsprojektet ligger nämligen inom naturreservat eller Natura 2000-områden. 

Naturen i området kring Sveriges allra sydvästligaste udde är helt unik och de människor som valt att bosätta sig här har i många fall gjort det just därför. Att välja hur skyddet ska utformas och placeras har varit ett grannlaga uppdrag och långt ifrån bjudit på självklarheter. Boende har protesterat mot att få sin utsikt från tomten begränsad eller att få insyn på sin tomt från människor som går på vallarna. Olika intressen, till exempel golfklubbar, har även protesterat mot att de inte hamnat inom det skyddade området. 

Till slut har dock planerna fastlagts och miljödomen är på plats som ger kommunen rätt och fastighetsägare har fått intrångsersättningar. 

– En stor utmaning har varit att kommunen inte haft någon tydlig motpart under planeringsstadiet. Det kommunala intresset har ju varit att skydda boenden och infrastruktur, men även kulturmiljö och andra värden. De olika motparternas intressen har varit mycket skiftande och därför svåra för oss att bemöta, menar Anders Purcell.

Som vanligt har det naturligtvis även stått högt på kommunens agenda att få till stånd en kostnadseffektiv lösning. Till en början låg grovkalkylen på en slutnota på 200 miljoner kronor. När planerna förfinats och efter inflation och andra kostnadsökningar hamnar beloppet någonstans kring 240 miljoner kronor.

– Det är mycket pengar, men man måste ställa det mot att vi faktiskt skyddar värden på över 80 miljarder kronor och i ett sånt här läge har man inte så många valmöjligheter, konstaterar
Anders Purcell. 

– Antingen överger man platsen, retirerar, eller så gör man något för att skydda sig och sin egendom. 

I det här fallet har alltså kommunen valt det andra alternativet och det är inte så konstigt med tanke på att hela två tredjedelar av kommunens 37 000 invånare, fördelade på 5 000 hushåll, bor i området. 

– Det handlar om det fortsatta livet vid havet. Kanske låter det som en slogan, men det är ju där vi landar. De människor som sökt sig hit för att bo har kopplingar till havet. De har aktivt valt att bo just i den här miljön. Nu gör vi vårt bästa för att bevara och skydda vår unika miljö så att den kan fortsätta att anpassa sig till kommande förändringar i sin egen takt.

Hotet mot bebyggelsen i Skanör, Falsterbo, Ljunghusen, Kämpinge och Höllviken är alltså havet. Men inte i form av det ständigt nötande havet som långsamt men säkert stiger och förändrar strandlinjer. Här handlar det istället om att konstruera ett skydd mot vad havet kan hitta på snabbt och plötsligt. 

När Backafloden slog till för 152 år sedan var det ett resultat av flera samverkande händelser. Precis som när man badar badkar och lyckas få till en våg från ena sidan till den andra i karet hade vattnet i Östersjön börjat skvalpa. Flera olika faktorer spelade då in. Under en tid hade vatten kommit in och fyllt på Östersjön. Men i samband med ett högtryck i norra Sverige och ett lågtryck över kontinenten gjorde detta att starka östliga vindar tryckte upp vatten mot Öresund, bälten och landet i dessa delar.

Stora vattenmassor trycktes ut mot Östersjöns sydvästra, trattformade del, och katastrofen var ett faktum. Utmed skånska kusten uppmättes ett vattenstånd två meter över det normala och utmed dansk och tysk kust steg vattnet tre meter. 

– Vi vet att en höjning av vattenståndet kring 1,7 meter är känsligt för vad vårt område klarar, berättar Anders Purcell och gör därmed klart varför ett skydd är nödvändigt. 

– Under de senaste åren har vi flera gånger sett rejält höjda vattenstånd. Senast det var kritiskt var 2017, men även i oktober förra året under ovädret Babet var vattenståndet rejält förhöjt. Vid Skanörs mätstation mätte vi då upp 1,55 meter över normalvattenstånd. Redan där konstaterade vi att vatten trycktes upp i områden där det inte skulle vara.

Vad är det då som ska göras i detta gigantiska projekt för att hindra vattnet att skada människor, fastigheter och infrastruktur?

Sammanlagt kommer 21 kilometer skydd att byggas på ett antal olika platser. Delsträckorna har valts så att naturliga höjdryggar i landskapet används och så att det utanför skydden på flera platser kommer att finnas låglänta områden som fungerar som en broms för att sänka det kommande vattnets hastighet och därmed kraft.

Flera olika metoder har valts för att optimera lösningen till olika platser. Till exempel tar murar mindre markyta i anspråk än vallar, medan vallar kan bevara växtligheten som på flera ställen ju faktiskt är unik. Till största delen kommer skyddet att bestå av en vall byggd av bland annat kalksten och lera med en kappa av lera och med den ursprungliga markvegetationen tillbakaförd på toppen. Den andra typen blir en gabionmur med vattentät spont i mitten. Tredje typen blir murar av L-stöd som kommer att kläs in med plank och växtlighet för att se trevligare ut och fjärde typen blir en mur av spont. Till de totalt 21 kilometrarna skydd tillkommer cirka fem kilometer som utgörs av befintliga sanddyner. 

– Skyddets topp kommer att vara tre meter över medelvattennivån och det betyder att det som mest, på korta sträckor, kommer att vara två till strax under tre meter över marknivå. Men 80 procent av skyddet kommer att vara 1,5 meter eller lägre över befintlig mark.

Hittills har alltså bara en vall på några hundra meter färdigställts. Just nu inleds arbetet med att bygga ännu en vall, den här gången i nord-sydlig riktning öster om Skanör och Falsterbo. Den pågående delen av arbetet beräknas vara klart 2027 och två kommande etapper bör vara klara kring 2032. 

Det pågående kontraktet har NCC som en utförandentreprenad med ett ordervärde till drygt 90 miljoner kronor.

– Vid upphandlingen valde kommunen att göra en förnyad konkurrensutsättning på de ramavtal vi redan har. Det var en metod som gav flera fördelar. Att arbeta med de entreprenörer som redan finns i kommunen är ofta att föredra och vi fick även synergier som till exempel tillgång till massor som skapats i tidigare projekt, berättar Anders Purcell och tillägger att det naturligtvis är avgörande både för projektets ekonomi och miljö att massor går att hämta i området och transporter minimeras.

När samtliga delsträckor av det nya översvämningsskyddet om sex-sju år är på plats kan alltså kommun, fastighetsägare och boende på Falsterbonäset pusta ut?

Nej, riktigt så bra är det faktiskt inte. Det skydd som nu byggs är nämligen dimensionerat för högvatten som simulerats fram till år 2065. 

– Därefter kanske vi får effekter från en mer generell havshöjning på grund av klimatförändringar, men det är inget vi kan svara på idag. Ett är dock säkert, skyddet vi bygger är påbyggnadsbart om så skulle behövas, avslutar Anders Purcell.