När Sverige körde gruvmaskiner i Liberia

Hans Lifsten åkte ned på vinst och förlust till Liberia i mitten av 60-talet för att fria till kärleken Marianne. Hennes pappa jobbade för det svensk-amerikanska gruvkonsortiet Lamco i Liberia, och Marianne hade fått jobb som sjuksköterska därnere.

– Det var då jag fick vittring på Liberia, säger Hans.

Han kunde sedan inte släppa drömmen om Afrika, utan sökte en tjänst hos Lamco vid kontoret för det ansvariga Grängesbergsbolaget här hemma i Sverige. Det blev sedermera två långa vändor för Hans i Liberia, först 1970–1973, därpå 1976–1979.

Men han åkte inte själv. Efter att Marianne sagt ja till hans frieri födde paret två barn, som också följde med till Västafrika. Ett av dem sitter förresten med under dagens intervju – dottern Caroline, född 1967. Caroline Lifsten kom alltså att tillbringa sex av barndomens elva första år med familjen i Liberia.

– Jag kommer ihåg att vi hade en hund därnere, Kimba, en boxer. Hon fick valpar, och jag körde omkring med de där hundvalparna i en dockvagn, minns Caroline.

Hennes lillebror föddes i slutet av 1969, och var alltså mindre än ett år när familjen Lifsten åkte ned första gången på kontrakt för Lamco.

Första vändan i Liberia arbetade Hans som underhållsingenjör. Den andra omgången blev han utsänd som underhållschef för allt utom gruvan. Då hade han bland annat ansvar för kraftstationer, malmlok och -vagnar samt mindre entreprenadmaskiner.

– Sedan hade de jättelika grävmaskiner och gigantiska truckar, som kunde lasta 120 ton på en lastning, berättar Hans Lifsten.

På fritiden hjälpte Hans till att ordna fritidsaktiviteter för familjer och barn som bodde i området. Till exempel byggde han en gokart-bana, och på vintern ordnade han en kälkbacke med hjälp av is från en maskin som kylde betong vid gruvan.

– Ett år skulle vi fira jul, och då anlände tomten i helikopter! berättar Caroline Lifsten.

Men det var inte bara frid och fröjd vid svensklägret i norra Liberia. Hans Lifsten minns när fackliga protester bröt ut, och arbetarna tog till tuffa metoder för att driva igenom sina krav.

– Truckförarna uppe i gruvan samlades och körde ner alla jättetruckarna. Och då skickade regeringen upp militären för att få ordning på strejken.

Den liberianska militären var inte mindre nådig mot de utsända Lamco-svenskarna, utan krävde att få rekvirera transportbilar från Hans och hans kollegor för att kunna ta sig runt området och mota bort de strejkande.

– Så det blev förhandling på stående fot där på morgonen, med en k-pist mot magen på mig, återberättar Hans Lifsten de dramatiska händelserna.

Hans menar dock att hans styrka var att han aldrig blev förbannad eller uttryckte sig vårdslöst, utan att han bara fortsatte prata och skoja med militärerna. I slutänden löste det sig därför med utlån av bilar och chaufförer till militären.

Berättelsen är bara en bland många, extremt många. För Sveriges gruväventyr Lamco i Liberia var jättelikt på sin tid. Totalt arbetade cirka 15 000 svenskar i projektområdet under de decennier som satsningen ägde rum. Inklusive medföljande familjemedlemmar rörde det sig sannolikt om tiotusentals fler.

En annan utsänd svensk som arbetade med entreprenadmaskiner hos Lamco var Hans Nilsson. När han rekryterades till ett jobb som mekaniker till företaget i slutet av 60-talet kunde han dock inte ett ord engelska. Kanske var det lika bra – väl på plats var det ändå den ännu svårare rotvälskan pidgin English som gällde.

– Frun fick sitta bredvid under anställningsintervjun och översätta, minns Hans Nilsson, idag 85 år och bosatt i jämtländska Mörsil.

Tidigare hade Hans Nilsson jobbat som anläggningsmekaniker hemma i Sverige; senast vid ett kraftverk i Jämtland. När detta uppdrag började gå mot sitt slut fick han se en annons för Lamco, och sökte jobb hos dem på vinst och förlust.

Det gick vägen, och Hans trädde därmed på sätt och vis in i den svenska industrihistorien. Lamco, som stod för Liberian American Swedish Minerals Company, blev nämligen en av Sveriges största industriella utlandsinvesteringar någonsin.

Bakgrunden till satsningen var att amerikanska prospekterare redan på 50-talet hade funnit järnmalm av god kvalitet i det västafrikanska Nimbamassivet. Liberias president Tubman ville locka investeringar till landet, och lovade en ”öppna dörrens politik”.

Hemma i Sverige, oförstört efter andra världskriget, fanns pengar och investeringsvilja. Wallenbergarna öppnade plånboken. Skånska Cement, Grängesberg och andra svenska industriklenoder gick samman för att bygga upp verksamheten. Till och med prins Bertil åkte ned och idkade diplomati.

Från och med mitten av 60-talet var det sedan full fart på den svenska malm-utvinningen i Liberia. Och 1969 flyttade Hans Nilsson dit med fru och två barn – en flicka på två år och en pojke, ”nyopererad för bråck”, endast tio månader gammal.

Familjens äventyr skulle pågå i sex år, fram till 1975.

– Först blev jag inkastad som mekaniker tillsammans med en engelsman och en tysk på nattskift. Det var bara att dra igång, minns Hans.

Engelskan löste sig ganska snabbt tack vare en 14-dagars intensivkurs – Hans säger sig alltid ha haft lätt för språk. Jobbet gick bra, och han befordrades senare till förman och ansvarig för truckarna, därpå till chef för hela verkstaden.

– Antingen fick du lära dig eller så fick du åka hem; det fanns inga mellanting, säger han.

I verkstaden jobbade Hans till en början med lite äldre Euclid-truckar, innan projektet köpte in uppåt ett 20-tal Wabco-bjässar om 110 ton.

– Det var de stora grejerna! minns Hans. De var uppbyggda så att en dieselmotor drev elverk som i sin tur drev maskinen. Det satt generatorer på varje hjul för att både driva och bromsa.

De Caterpillarmotorer om nästan 800 hästar som användes till många andra entreprenadmaskiner skulle inte kunna få Wabcomaskinerna att röra sig särskilt mycket. De användes förvisso också i Wabco-truckarna, men då bara för att driva elmotorerna på respektive hjul samt ställverket som drev övriga delar av truckarna. Sammantagen effekt låg på runt 1 600 hästar. För att ta hand om maskinerna krävdes därför både en mekaniker och en elektriker.

– Sedan hade vi en P&H-grävare; en linmaskin. Man kunde parkera en Volkswagenbuss i skopan på den.

Utrustningen på den tiden var emellertid väsentligt farligare än dagens maskiner, och Hans minns ett flertal otäcka händelser, bland annat en som hände i anslutning till P&H-grävmaskinen.

– Det är ju en lintrumma med ett stort ekerhjul som går därinne i maskinen, och en kompis hade ansvaret för att serva den. Men en av liberianerna stack in huvudet där – och hann inte dra bort det, säger Hans sorgset.

För att främja kompetensutveckling och arbetsplatssäkerhet skickades flera lokalanställda på vidareutbildning i Sverige. Och även om Lamco i stort drevs på helt marknadsmässiga grunder bekostades en verkstadsskola av biståndsmedel genom Sida.

Samtidigt som Hans servade maskiner jobbade hans fru under tiden som läkarsekreterare. Båda trivdes med tillvaron hos Lamco. Skolan i området var dessutom bra, och en lokalanställd brukade promenera parets barn dit om dagarna. En annan liberiansk kille arbetade som trädgårdsmästare hos familjen Nilsson.

Utöver lönen fick de anställda dessutom bostad av hög standard på området. För att förmå svenska Hermods-ingenjörer, maskinoperatörer, lärare och andra att lämna tryggheten hemma för en osäkrare tillvaro i västra Afrika krävdes nämligen bekvämligheter, i form av både ståndsmässiga hem och förströelser.

Mat och annat handlades på den lokala supermarketen, och inköpen drogs enkelt av på löneavin. Å andra sidan arbetade man sexdagarsvecka och var endast ledig om söndagarna. Då passade Hans på att spela golf – andra lirade gärna tennis eller simmade i den 50 meter långa swimmingpoolen på området, berättar han.

Men det var då det. När malmen sinade och politiken hårdnade i Liberia minskade parallellt Sverige sitt engagemang i Lamco. 1989 lades företaget slutgiltigt ned, kort innan det blodiga inbördeskriget bröt ut och mörkret föll över det västafrikanska landet.

Tidningen besöker ruinerna av de Lamcoanställdas gamla country club i Yekepa i norra Liberia. Än i dag finns poolen i olympisk storlek kvar, men nu rejält nedgången. Längre bort en övergiven bar, racketbanor och andra attraktioner för de utsända på den tid det begav sig.

– Vi ska renovera poolen! lovar ArcelorMittal Liberias vd Michiel Veandermerwe när vi träffar honom för ett kort samtal utanför kontoret i New Yekepa.

Efter krigen i Liberia återuppväcktes nämligen gruvplanerna i Nimbabergen, och det internationella stålföretaget ArcelorMittal tecknade 2005 ett långvarigt koncessionsavtal med den liberianska staten.

Från och med 2011 exporteras återigen järnmalm från Nimba i Liberia.

– Vi producerar fem miljoner ton malm per år. I år hoppas vi kunna överträffa det, efter att vi har startat upp vårt nya anrikningsverk, berättar kommunikationschef Winston Daryoue.

Med malmutvinningen har också samhällsbygget runt gruvan återuppstått. Återigen utbildas unga liberianer i verkstadsskola på platsen, och lär sig alltifrån hydraulik och elektronik till svetsning och skärning. En gammal CAT-motor har ställts upp i dieselverkstaden för nya rekryter att träna sig på inför reparationer av ArcelorMittals entreprenadmaskiner.

Tråkigt nog för maskinnostalgiker såldes dock jättegrävarna och dumpertruckarna från Lamcoperioden av till skrotvärde till grannlandet Guinea för sju år sedan. Dagbrottet är vattenfyllt och järnvägen från gruvan övervuxen, men malmkrossen och lastningssiloerna kan fortfarande beskådas i all sin bedagade charm.

Redan har också många av de förfallna bungalowerna från svensktiden renoverats upp. En av de nuvarande förmännen, liberianske Benjamin G. Joe, visar runt i sitt hus, komplett med toalett och dusch ansluten till vvs-nätet, vardagsrum med soffgrupp och stor tv, kök, gästrum, luftkonditionering och annat.

Arvet från Lamco är tydligt. En bärande tanke när projektet sattes upp var att både svenska och liberianska anställda skulle få goda villkor. Folkhemsbygget var i full gång i Sverige på 60-talet, och snarlika premisser skulle gälla i Vällingby och norra Liberia.

På plats i Liberia verkar också eftervärldens omdöme kring Lamco vara gott. Vi träffar Georges Dokie, 78 år, som gosar med sitt barnbarnsbarn Gracious Y. Dokie i en förort till Monrovia. Han började köra grävmaskin för Lamco på sent 60-tal, och ser tillbaka med värme på tiden som anställd där.

– Lönen var bra, levnadsförhållandena bra. Lamco kom inte bara för att göra affärer, de byggde Liberia! säger han.

En annan röst från historien är James Davis, 95 år, som körde väghyvel för Lamco fram till personalnedskärningarna 1988. Därefter jobbade han på amerikanska Firestones gummiplantage. Han jämför de båda ställena.

– Lamco var bättre än Firestone. Vi hade badrum inomhus, indraget vatten, el, skola, säger han, numera blind men ännu skarp i minnet.

Med hjälp av pengarna han tjänade har James Davis kunnat köpa mark och bygga ett stort hus i Monrovias utkanter. Hans dotter Marina växte upp på Lamcoområdet, och gick i gratis skola där.

– Även sjukvård var gratis. De kollade upp ens förälders anställningsnummer, och så fick man vård baserat på det, berättar hon.

Ett påtagligt positivt arv från Sverigetiden, på sätt och vis, flera generationer efter att vårt gruväventyr i Liberia upphörde.