maskinentreprenoren logo
Teknikreportage

Nu ska hela rasket rivas

I 25 år har Mats Lindén jobbat med rivning. Ett jobb där mycket har ändrats med åren. Ständigt nya krav och regler. – På ett vis var det lättare förr, nu är det besvärligare, men också roligare.

Foto: Sofia Ernerot

Lästid

0 min
Dela

Sju gapande containrar står utmed Kolonigatan i småländska Värnamo och väntar på att fyllas. 

Bit för bit förvandlar rivningsteamet från Normans AB en skola till rivningsavfall och skrot. Trälleborgsskolan har tjänat ut.

På det inhägnade området arbetar för dagen två maskiner. Det är Martin Johansson i en Volvo EC480E och Ulf Hedén i en Bobcat S70 som plockar ner en byggnad i småbitar, sorterar och fyller container efter container. Till sin hjälp har de ett par handrivare och platschefen Mats Lindén på sitt dagliga besök.

– Detta är faktiskt ett ganska smidigt hus att riva, berättar Martin Johansson. Annat är det med de moderna husen där alla material är inbyggda och blandade i väggarna. Det kan vara plast, trä, isolering och gips mellan stålprofilerna och då är det svårt att plocka isär.

Det Martin just sliter i småbitar med sin rivningsgrip är en kommunal lågstadieskola. I över 20 år drogs Trälleborgsskolan med både luft-och luktproblem och till slut krävdes en radikal åtgärd. Kommunen beslutade att en renovering var omöjlig. Rivning blev enda lösningen.

Normans i Jönköping AB

Entreprenadbolag som arbetar med rivning, sanering, betonghåltagning, transport samt konsulttjänster inom rivning och renovering. Kontor i Jönköping, men arbetar i hela Sverige.

Cirka 35–40 anställda.

När skolklockan ringde in efter årets sommarlov fick eleverna i stället börja läsåret i tillfälliga baracker. Då hade ett rivningsgäng från Normans i Jönköping AB redan börjat nedmonteringen av de gamla skolbyggnaderna. 

– Vi började som vi brukar med att plocka allt miljö- och hälsofarligt material, berättar Mats Lindén som är platschef på Normans AB och ansvarig för rivningen. 

– Först på plats var en handfull handrivare. De monterade ner armaturer, ledningar och annat som måste tas om hand innan maskinerna kan ta över. Det kan handla om asbest eller PCB till exempel och det måste ju bort först.

Mats nämner snabbt och rutinerat vilka olika steg som rivningen går igenom, vilka fraktioner som går till återvinning och vilka som ska till deponi. Han har varit med förr.

Med 25 år inom rivning, och tio år som byggare innan dess, kan han en hel del om hur våra byggnader ser ut inuti, hur de är konstruerade och vad de består av. 

– En av utmaningarna för oss rivare är att inga byggnader som vi kommer till är som de en gång byggdes. Precis alla har byggts om. Då vet man inte hur allt hänger ihop längre. Och det kan komma överraskningar.

Underförstått ”obehagliga överraskningar”. Obehagligt i betydelsen att det blir dyrare eller besvärligare att riva, eller obehagligt just i betydelsen obehagligt. 

– En gång skulle vi riva på regementet A6 område i Jönköping, det som är köpcentrum nu. När vi brutit bort betonggolvet såg vi ett gammalt golv under, med förseglade kassuner i. Det var inte så kul att ge sig på dom, skrattar Mats och tillägger att de mystiska hålrummen tack och lov inte innehöll något av det explosiva slaget.

Det blir alltid extra kostnader, dom kanske ligger runt 20 procent, ytterst sällan blir det så lite att vi inte påtalar det.

Annars handlar de ovälkomna överraskningarna oftast om att jobbet blir mer omfattande än man räknat med. Det kan till exempel dyka upp material som inte uppmärksammats i miljöinventeringen och därför gör jobbet dyrare än beräknat. 

– Det blir alltid extra kostnader, dom kanske ligger runt 20 procent, ytterst sällan blir det så lite att vi inte påtalar det. 

Kostnaderna för att riva en byggnad går att dela i två delar. Dels maskin- och arbetstimmar dels kostnaderna för att bli av med avfallet.

– Det är ju så att kostnaderna för att bli av med rivningsmaterialet är den större biten. Det gör det nödvändigt med ett grundligt förarbete och på Normans har vi därför egen kompetens att göra miljöinventeringar.

Mats Lindén välkomnar att alla rivningsrester numera ska sorteras och hanteras korrekt. Men han menar samtidigt att det bara kan vara så till en viss gräns. 

– En nackdel är att det ibland går till överdrift. Det blir helt enkelt inte rimligt att sortera så noga som vissa kräver. Men såklart gör vi det om vi får betalt. Det handlar om att vi ska ha tid att göra jobbet och få ersättning för det.

Saulus Balciunas vandrar fram och tillbaka över rivningstomten med en sopsäck i näven och gör just det som Mats talar om. Han rensar bort det allra sista som ingen maskin kan ta reda på. Ner i säcken åker små rosa bitar av isolering. De är miljöfarligt avfall och får absolut inte hamna med det övriga materialet. Ett tidskrävande arbete, men nödvändigt.

Roligare är det när pilljobbet i stället handlar om att rädda bitar av byggnaden för återbruk. Mats berättar om uppdrag där kunden bestämt sig för att det får kosta lite extra om detaljer ur huset kan komma till nytta igen. Vid skolan i Värnamo har fönster och några dörrar redan lyfts ut och varje limträbalk som plockas ner granskas för att eventuellt gå till återanvändning. Skolan byggdes på 1960-talet och kvaliteten på många delar är riktigt god, för god för att hamna i förbränningsugnarna.

– Det är verkligen en skillnad mot förr, och faktiskt rätt kul. Det är roligare om man får göra sitt jobb ordentligt. Förr åkte man i princip ut med en maskin och sen lastade man bara.

En fundering Mats har kring återvinningen gäller själva transporterna, de står för en stor del av kostnaderna och utgör även en miljöbelastning. Han menar att det borde gå att styra upp systemet så att den ojämna prissättningen försvinner och att det inte längre blir lönsamt att köra till någon annan mottagare än den närmaste.

 – Som det är nu har vi en person på firman som bara sysslar med att ringa runt för att få bästa pris och optimerar transporter. Det är inte optimalt vare sig ekonomiskt eller för miljön.

Ett sätt att få bättre ekonomi är att hålla så stor del av värdekedjan inom det egna företaget. Därför väljer Normans nu, efter några års uppehåll, att återigen hantera avfall. I Stigamo, strax utanför Vaggeryd och utmed E4:an, byggs en anläggning för att ta emot byggavfall. Här kommer också en toppmodern avfallstorterande robot att finnas. Det är Normans ägare, Gubbs Invest, som tillsammans med Saab Ventures har bildat bolaget Robowaste AB och utvecklat roboten. Planen är att hjälpa byggavfallshanterande företag att omvandla kostnader till intäkter. Den robotiserade sorteringsmaskinen håller som bäst på att lära sig se skillnad på olika typer av material. Snart är den redo att lyfta rivningsbranschen till nästa nivå.

Samtidigt konstaterar gänget i Värnamo att själva rivningsjobbet nog aldrig går att automatisera. Som Martin Johansson konstaterar: 

– Alla uppdrag är olika och det dyker alltid upp nya utmaningar. Ett exempel är när vi rev på Borås lasarett. Där låg koks, alltså aska, i betongbjälklaget. Det dammade och rasade, men vi kunde inte vattna för då hade det blivit för tungt. 

Det är roligare om man får göra sitt jobb ordentligt. Förr åkte man i princip ut med en maskin och sen lastade man bara.

Martin har varit grävmaskinist i 23 år, mesta tiden som rivare, och vet vad han talar om. Första uppdraget glömmer han inte. 

– Det var en högrivning, såklart. Vi skulle riva en flygel till lasarettet i Kalmar, precis bredvid akutintaget. Den hade ett icke bärande trapphus som var stöttat med en stålkonstruktion, suckar Martin och minns hur det kändes att ta sig an uppgiften. 

– Det var på den tiden man inte fick göra fel, den tiden med de gamla sura gubbarna. Nu har ju det där ändrat sig.

Trots den krävande starten sitter Martin kvar i sin maskin. Han har svårt att tänka sig ett annat jobb, har ju med åren skaffat sig den rätta blicken och lärt sig att behålla lugnet. I mobilen samlas bilder från olika rivningsuppdrag, som de graffittismyckade silorna i Mariestad och den där Vätterrödingen som han fiskade upp i Gränna hamn. 

– Jag tog den med skopan på vår Cat 336!

Att vara husrivare bjuder alltså ständigt på olika typer av överraskningar. Och både Martin och Mats lär bli kvar i yrket. 

– Det är en skön frihet att jobba en månad här, en månad där. Vi åker runt och träffar mycket intressanta människor och ser mycket konstiga saker. Det finns många spännande byggnader och ibland undrar man verkligen hur de tänkte när de byggde eller renoverade. 

– Men det är ju rätt kul, man upphör aldrig att förvånas.

Innan det är dags att handplocka de sista resterna av Trälleborgsskolan i Värnamo och lämna över tomten till anläggarna återstår dock ett antal containrar till som måste fyllas av Mats och hans team.

Fortsätt läsa

Maskinentreprenoren logo
me logga

Maskinentreprenören utkommer med 10 nummer per år och utges av bransch- och arbetsgivarorganisationen för Maskinentreprenörerna.

INNEHÅLL
TIDNINGEN
FAKTURA

Hemsidan använder cookies. Läs mer