Färre förare med autonom sopsaltning

Den som tog sig en promenad på Gärdet i Stockholm i slutet av förra året kunde få se ett märkligt ekipage. En minitraktor med sopvals fram och salttankar bak. Välutrustad för sopsaltning men utan en väsentlig detalj; traktorn saknade förarstol. Istället var den fullproppad med elektronik, allt från sensorer till radiosändare. 

Ekipaget var ett resultat av Projekt Barmark, som haft som mål att undersöka möjligheterna för autonom sopsaltning. Vid körningen på Gärdet fanns en förare, i det här fallet kallad operatör, inom några meters avstånd och redo att rycka in om något skulle gå galet. Men i framtiden är forskarteamet övertygat om att vi kommer att få se helt eller delvis autonoma enheter som arbetar med halkbekämpning.

En av dessa forskare är Viveca Wallqvist, senior forskare vid Rise, enheten Bindemedel och additiv. Hon är kemist och har i flera år forskat om vilken effekt olika kemikalier har vid halkbekämpning. I samband med dessa studier konstaterade Viveca och hennes kolleger att det kanske inte alltid är rent kemiska och praktiska faktorer som styr hur väl vi lyckas halkbekämpa.

– Vi såg en tydlig flaskhals och det var bemanningen. Flera entreprenörer rapporterade till oss om utmaningen i att utföra sopsaltning på ett optimalt sätt och ett av de återkommande problemen som nämndes var bristen på förare. 

Här föddes idén till nästa projekt. Det var dags att undersöka hur sopsaltning skulle kunna fjärrstyras eller till och med automatiseras. Allt för att spara in på arbetskraft. 

Totalt har en förstudie och två projekt nu genomförts i kontinuerlig dialog med Transportstyrelsen angående förutsättningarna för autonom drift i gatumiljö. Projekt Barmark har till dags dato resulterat i inte mindre än två fungerande ekipage varav minitraktorn på Gärdet är det senaste. 

Men innan det ens var dags att plocka fram skiftnyckeln och multimetern och bygga den första försöksmaskinen krävdes noggranna förberedelser. För att bedriva forskning på det här viset behövs inte enbart engagerade forskare, finansieringsmodellen kräver dessutom engagemang från näringslivet. 

– Att skapa en projektgrupp är en viktig del i processen eftersom det vi forskar på verkligen måste ha en relevans för de olika aktörerna, både privata och offentliga. Vi lyckades samla en riktigt bra projektgrupp som gett värdefulla bidrag till arbetet.

Att robotisera gräsklippning och dammsugning har ju visat sig vara fullt möjligt, men de uppgifterna är milsvitt enklare än att sopa och sprida salt i gatumiljö. För att lyckas med den utmaningen måste enorma mängder med erfarenheter och data samlas in och ligga till grund för konstruktionen av maskinen och dess styrning. 

– Vi studerade hur sopsaltning går till idag och dokumenterade vad föraren egentligen gör. Vi kom fram till att 80 procent av körningarna sker på relativt enkla raksträckor, men de övriga 20 procenten sker i komplicerade stadsytor och citykärnor med många hinder. Vi kom också fram till att föraren utför riktigt många olika manövrar för att styra maskinen och borsten. 

Utifrån resultaten utrustades i ett första projekt en hjullastare från Lundberg Hymas med en fungerande fjärrstyrning och autonom styrning. I det andra projektet var det istället en minitraktor från MacTrac som användes. 

– Vi har ju sett pizzarobotar och postrobotar i en hel del försök, men hur mycket kör de egentligen själva? frågar sig Viveca Wallqvist. De arbetar antagligen med en väldigt låg procent autonomi, det sitter helt enkelt en person på distans och rycker in när det behövs.

Just så tänker hon sig att sopsaltningen också kommer att se ut, åtminstone till en början. Maskinen är autonom under merparten av tiden, men när det krånglar får en operatör rycka in och fjärrstyra.

– Det kan till och med bli så att operatören måste finnas i närheten för att kunna göra praktiska ingrepp.

Även om en autonom maskin inte klarar av att trassla loss sig ur en elsparkcykel, menar Viveca att den har andra egenskaper som är bättre än de manuellt styrda fordonens. Till exempel kan de med hjälp av sina sensorer se det som ligger dolt av snö. De har dessutom fördelar vid avrapportering. 

– Alla sensorer samlar hela tiden in data om hur halkbekämpningen utförts. Denna data kan sedan användas för rapportering till uppdragsgivaren, det blir inte längre några frågor om hur noga insatsen utförts, eller vem som kört på en brevlåda.

När halkbekämpningen sker med autonomi och fjärrstyrning kan en operatör sköta flera enheter. Dessa enheter kan komma att se ut på ett helt annat sätt i dag, kanske blir de små och många och arbetar i grupp. Kanske blir de elektrifierade och klarar av att själva byta sina batterier. 

– Det ligger mycket ingenjörskonst i detta och vi har redan planerat ett kommande projekt där vi ska undersöka hur en operatörsstation bör se ut. Intresset är mycket stort och vi ser det som fullt tekniskt möjligt att snart ha ett fungerande ekipage i drift.