Spännande fynd i Västervik

Tre bandgrävare, fyra dumprar, två hjullastare, två vältar, en hjulgrävare och det antal lastbilar som behövs för tillfället jobbar för brinnande livet på en industritomt i Västervik.

För nu ska det bli klart. Det där jobbet som bara skulle bli en snabb insats på ett par månader, men nu istället har pågått i flera år.

– Jo, i början trodde vi att det handlade om en ”quick fix”. Men det blev mer än så, konstaterar Per Stalebrant som är Kanonaden Entreprenad AB:s platschef för projektet Kvarteret Sågen i Västervik där kommunen gör byggklara industritomter.

– Vi har ont om färdig industrimark i kommunen. Så saneringen var ett sätt för oss att tillgodose näringslivets önskemål, berättar Mikael K Nilsson som är mark- och exploateringsingenjör i Västervik.

Totalt är området 7,6 hektar stort och beslutet att sälja marken som byggklar blev startskottet för en rätt omfattande uppgift. 

– Vi hittade mer organiskt material och förorenade massor än vi trott. Det innebar att vi måste byta ut stora delar av massorna i området för att hålla kravet på att det skulle bli byggklart. 

Men att det skulle dyka upp omfattande lämningar på Kvarteret Sågen nere vid Lusärnafjärden i hamnstaden Västervik kom väl egentligen inte som någon större överraskning. Området kvalar snyggt in i svensk industrihistoria. Här låg en gång företaget AB Tannin. Ett ganska ovanligt företag som tillverkade garvsyra till läderindustrin med ekvirke som råvara.

Här låg också under hela 1900-talet en rejält stor såg. Närheten till Smålands skogar och tillgången till en djup hamn gjorde läget perfekt. Här sågades och skeppades virke under nästan hundra år. Under den tiden avlöste flera sågbanor varandra på platsen, något som Per Stalebrant och hans team med tiden blev varse.

– Vi har hittat flera olika anläggningar. En av dem hade hela 80 betongfundament som vi har grävt upp och krossat.

Men tomten lovade fler överraskningar. Grävmaskinist Tobias Karlsson var med redan från början och gjorde en av sin karriärs mest otippade fynd.

– Det började med att vi beslutade oss för att gräva bort en av sågverkets gamla dagvattenbrunnar, berättar han. 

– När jag bröt ner brunnen fick jag upp en tegelsten. Ringde in till Per och rapporterade. Han bad mig ta några tag till med skopan för att undersöka om det fanns mer i backen som inte skulle vara där. 

Sagt och gjort, Tobias fortsatte och fick såklart upp fler tegelstenar. 

Per kommer ihåg hur diskussionen gick:

– Tobias ringde mig igen och igen de kommande dagarna. Han fick upp element, säkert hundra stycken, delar av vattenklosetter och rör. Och en dag kom ett helt hissmaskineri, ett sånt som står på taket. Ja, sen kom ju såklart själva hissen med alla vikter. 

– Då började vi förstå att vi nog hittat ett helt hus. Jag skojade med Tobias och bad honom ringa när han hittat entrén. Det tog inte många dagar så dök det upp huggna stenar som såg ut som grekiska pelare. Jodå, där var entrén.

Vad var det då som låg som fyll under en del av det gamla sågverket? Per började prata med sina kontakter på bygden.

– Jag fick tag i en gammal farbror som mindes att han kört bandschaktare här ute för länge sen. Han hade tryckt ut något och fyllt på med grus, men mindes inte mer.

Svaret kom några dagar senare när Tobias gjorde nästa fynd, Gardiner, kontorsstolar och pärmar. Pärmarna avslöjade att det man hittade nog var ett gammalt sjukhus.

– Det såg ut som om personalen bara tagit sin penna och gått därifrån, allt fanns i fyllet.

En överraskning av det mer ovanliga slaget alltså. 

I övrigt bestod överraskningarna av mer traditionella fynd. Lämningar efter sågverket, men i något större omfattning än man till en början trott. Och tyvärr också med inslag av miljögifter.

– Våra miljökonsulter gjorde till en början ett tiotal provgropar och det var grusigt material, inga tecken på stora organiska föroreningar, minns Per. 

– Men när vi började arbeta hittade vi stora mängder organiskt avfall från sågen och med det tyvärr även dioxin och PAH:er.

Omfattningen av det organiska materialet, och dess giftiga innehåll var nu så stort att det var dags att tänka om. Man fick sätta sig ner med kommunen och diskutera hur projektet skulle hanteras.

– Vi hade ju våra provtagningszoner, men med den här omfattningen började de bli ointressanta. Att ta täta prover på små volymer var inte längre aktuellt.

Per Stalebrant berättar hur samarbetet med kommunens tjänstemän varit helt avgörande för att få fart och lönsamhet i projektet, och samtidigt klara av att uppfylla alla krav.

– Det går inte att driva ett sånt här jobb om man inte har en bra relation till kommunen. De har varit duktiga på att kicka tillbaka när jag hör av mig. De berättar hur lagstiftningen ser ut och försäkrar sig om att jag verkligen begriper vad det handlar om. Jag känner att vi verkligen haft tur med de personer vi jobbat med från kommunen.

De lokala tjänstemännen har Per Stalebrant och Kanonaden naturligtvis ingen möjlighet att välja. Vad som däremot varit centralt för projektet är Kanonadens egen personal samt några underentreprenörer från orten.

– De som jobbar här måste ha huvudet ordentligt påskruvat. De måste förstå vad de ser i backen och veta när de själva kan bestämma hur det ska hanteras och när de måste ringa till mig.

Från att ha haft bara en grävare på plats har arbetsstyrkan vuxit rejält och Per har sett till att använda sig av förare som han litar på, både från egna företaget och underentreprenörer.

Kanonaden Entreprenad är ett väl etablerat företag i Västervik. Redan 2012 införlivades Västerviks Grävmaskiner AB, där Per Stalebrant då jobbade, i bolaget. 

Det småländska entreprenadbolaget Kanonaden föddes 1983, då med namnet Kenneths Grävservice och ägaren och grundaren Kenneth Karlsson. Nya namnet kom 2003 när halva bolaget köptes av Olof Rosander. 2017 såldes 70 procent av företaget till norska AF Gruppen.

Idag består Kanonadenfamiljen av tre dotterbolag: Kanonaden Entreprenad Mälardalen AB, Bergbolaget i Götaland AB samt Kanonaden Täkt och Förvaltning AB. De finns representerade i hela Sverige och har enligt den egna hemsidan tredubblat sin omsättning mellan åren 2017 och 2024. I dag ligger enligt hemsidan omsättningen på dryga två miljarder kronor, med cirka 400 anställda. 

För Per Stalebrant är det helt avgörande att han kan lita på sina medarbetare och han använder flitigt sina kontakter.

– Ta till exempel Martin Arvidsson i JCB:n från Tyrelsviks Entreprenad AB. Han är andra generationens grävmaskinist, en mycket erfaren förare som jobbar med en otrolig precision. Vi har samarbetat förut då han plockade sten för sten till ett dammbygge. Han är van att trolla med material, och van att ta egna beslut.

Sen pekar Per på en hjulgrävare från Brorssons Grävservice i Västervik AB, med Robin Johansson i hytten. 

– Den där maskinisten dök upp på platsen när vi lämnat över en bit av tomten för byggnation. Han var så bra så jag såg till att han blev kvar här när de var färdiga, garvar Per.

Men det är inte bara grävmaskinister som Per ser till att välja med omsorg. I hytten av en Scanialastbil sitter Mikael Wennerberg. Anställd i Kanonaden och en av Pers utvalda, vilket han tar med jämnmod.

– Ja, ja, borde väl ha lite erfarenhet efter fyrtio år i hytten, ler han gott. Men det är klart att vi hela tiden pratar med varandra så att vi alltid vet exakt vad som ligger på flaket och vart det ska köras. Det gäller att inte göra fel när det handlar om så giftiga saker som dioxin.

Förutom överraskningarna som utmanade projektet har vintern 2025/26 varit av det kallare slaget i Västervik. Tobias Karlsson berättar att det gällde att hela tiden hålla igång sorteringsverket som skiljer ifrån det organiska materialet som ska till deponi från ren sten som går att återanvända som fyll. 

– Om sorteringsverket stannat hade det snart blivit alldeles för stora högar…

Annars minns han närheten till vattnet som en av de större utmaningarna.

– Vi byggde en pir som vågbrytare intill en sjösättningsramp och då var det lite spännande. Vi hade en lång telefonstolpe och kollade djupet med. Först var det hård botten, men efter en bit så bara sjönk telefonstolpen. Då var det för osäkert för att fortsätta så piren blev inte riktigt som det var tänkt från början.

Från att ha startat som en enkel standarduppgift på några månader till att växa och växa månad efter månad börjar dock Kvarteret Sågen i Västervik nu att bli klart. Per Stalebrant räknar med att lämna över området innan sommaren och är egentligen inte så bekymrad över besvärligheterna som varit.

– Det är ju överraskningarna som gör det så roligt.

Och på tal om överraskningar, hur var det nu med AB Tannin som verkade på tomten för länge sedan. Lämnade de några spår efter sig?

Jodå, inte mindre än ettusen kubikmeter ekgrenar i enmeterslängder låg och vilade i backen. 

– I förvånansvärt gott skick, berättar Per Stalebrant. Vi skakade dem så rena som möjligt och när de var utan förorening flisades de upp och kommer alltså att komma till nytta till sist.