Tillsammans tillbaka i tiden

N

ågra stenkast från havet och precis bredvid de gigantiska tomatväxthusen i Dalköpinge strax öster om Trelleborg förbereds som bäst uppförandet av en vårdanläggning för kriminella – ett fängelse.

Bygget, med cirka 720 platser, ska påbörjas 2024 och vara klart 2027. Totalt kommer anläggningen att täcka en yta av cirka 50 hektar.

Att de skånska kustlandskapen med sina bördiga jordar, närhet till havet och strategiska läge attraherar oss människor att bo och verka i är en sanning som står lika klar idag som genom årtusendena. En arkeologisk förundersökning innan arbetet påbörjades var därför en självklarhet. 

Förundersökningen, som gjordes under senhösten 2021, avslöjade det som arkeologerna redan anat. Här har människor bott sedan urminnes tider. 

– Vi har hittat spår efter hus byggda under yngre stenålder och under järn-ålder, samt mängder med andra lämningar, berättar projektledare arkeolog Kristian Brink. Det är ett mycket omfattande projekt, ett av de största jag arbetat med.

För att få en aning om vad Kristian menar är det bara att ta en titt på resultatet av den arkeologiska förundersökningen och dess 79 schakter. I de grävda provschakterna hittades inte mindre än 1044 anläggningar. Det var brunnar, diken, gravar, stolphål och mycket mer. 

Fynden motiverade en arkeologisk undersökning av en yta på cirka 19 hektar och ett anbudsförfarande inleddes. Resultatet blev att företaget Sydsvensk Arkeologi AB och Arkeologerna, som är en del av myndigheten Statens historiska museer, tillsammans fick i uppdrag att genomföra undersökningen. 

– Det var helt enkelt ett så stort jobb att samarbete var nödvändigt, berättar Kristian och tillägger att det är ganska ovanligt att arbeta tillsammans på det här sättet. 

Totalt arbetar cirka 25 arkeologer med undersökningen i Dalköpinge, ibland kallas dessutom specialister in. På siten rullar dessutom sju dumprar, en bandschaktare och fem grävmaskiner.  

– Under hösten ska vi undersöka hälften av området, till våren gör vi andra hälften. Arbetet innebär att vi schaktar bort matjordslagret, cirka 40 till 70 centimeter, och lägger i vallar. Samtidigt som jorden grävs bort och när den är borta undersöker vi området. Efter undersökningen kommer jorden att återställas.

I en av de fem grävmaskinerna som arbetar i området sitter Kurt Risell, på marken strax bredvid skopan står arkeolog Ilona Carlson med en skärslev och en stor hacka, kallad Norgehacka. Arbetet fortgår i en väl utarbetad cykel. Kurt gräver bort majoriteten av matjordslagret och lastar jorden i en dumper. Under tiden som dumperföraren kör bort för att tömma finputsar han bort de sista få centimetrarna. Samtidigt använder Ilona sin skrapa och tar en extra titt på intressanta områden. 

– Det handlar om att vi ska få en bra rytm tillsammans, berättar hon. Att gräva för arkeologi är ju annorlunda än att gräva för anläggning. Här krävs att man jobbar sakta, om vi missar att se något så kan det ju bli förstört. Men samtidigt får det ju inte ta hur lång tid som helst, vi måste ju producera och bli klara i beräknad tid vi också. 

– Jag har jobbat med Kurt i sex veckor nu och det har gått jättebra, det gäller att man som grävmaskinist på en utgrävning är lyhörd och noggrann och det är han. Vi kommunicerar hela tiden med teckenspråk och det fungerar bra.

Maskinen som Kurt spakar är en Volvo EC300EL, med maskinstyrning och alla moderniteter. Men dem har Kurt ingen nytta av idag. Här är det ett gott handlag och skarp syn som gäller. 

– Det händer ofta att jag ser bättre här uppifrån än vad arkeologen gör nere på marken, förklarar han. Men det beror ju också på var solen står och om skopan skuggar. 

Vad är det då Kurt och Ilona letar efter? För ett otränat öga är det snudd på omöjligt att se det de ser. Oftast handlar det bara om nyansskillnader i färgen på alven under matjorden. En mörkare rund fläck kan betyda att det en gång stått en trästolpe på platsen. En rad stolpar blir ett hus, eller ett staket. 

– När jag ser något så bruka jag vinkla skopan och peka på platsen så att Ilona kan ta en närmare titt, berättar Kurt som har jobbat med utgrävningar förut, men som nog inte tänker sig tillbaka i vår. 

– Nej, det är rätt så påfrestande att sitta här och hålla sig så lugn hela tiden. Det är faktiskt jättejobbigt att det ska vara så noga, skrattar han. 

Myror i benen är dock inte vad det handlar om. Kurt är inne på sitt femtioandra år som maskinist, varav fyrtio i bandgrävare, så han är inte direkt ungdomligt hetsig längre. Men som pensionär kan han unna sig att välja vilka jobb han ska ge sig in i. 

En annan pensionär på utgrävningen i Dalköpinge är Anders Nilsson som sitter i den Volvo A25 som Kurt fyller med matjord. Även för Anders går jobbet något långsammare än han är van vid. 

– Det går lugnt och trevligt tillväga, konstaterar han. Mitt jobb är att köra väck materialet så att arkeologerna kan jobba på. Vi lägger det i högar, antingen backar jag upp och lägger det på plats själv, eller så får jag hjälp av bandschaktaren.

Anders har respektabla 38 år som maskinförare bakom sig och kan egentligen sitta hemma och rulla tummarna som pensionär. Men det ligger inte för honom. 

– Det blir jag för rastlös av. Det är skönt att få vara ute i arbetslivet, men samtidigt är det illa att vi inte får in fler yngre i yrket.

Anders har varit med om arkeologiska undersökningar förut, men det är inget som skapat något intresse för arkeologi.

– Nej, inte alls faktiskt, skrattar han.

Med fem grävmaskiner, sju dumprar och en bandschaktare samt nästan ett trettiotal personer sysselsatta med arkeologi, är utgrävningsplatsen i Dalköpinge ett område fyllt av aktivitet. Men Kristian Brink berättar hur det gick till på arkeologiska undersökningar förr, under 60- och 70-talen, då allt gjordes på annorlunda vis. 

– Då var det ofta så att arkeologerna fick passa på att ta reda på det man kunde mellan passagerna av de stora schaktvagnarna. Naturligtvis hände det att arkeologi gick förlorad. Till exempel schaktade man lätt bort de mörka skuggningarna som visar på förekomst av stolphål. Då gick man miste om dem.

Idag har arbetsmetoderna vid arkeologiska undersökningar förbättrats och därmed förutsättningarna för goda resultat, även om Kristian antyder att man i just det här fallet gärna skulle fått lite mer tid på sig för själva undersökningen. 

För ett så här stort och komplicerat projekt ska gå i lås har användningen av de olika resurserna, maskiner och personal, noggrant planerats. Delvis i dialog med maskinentreprenören.

I det här fallet heter entreprenören Tom Karlsson, ME-medlem med företaget Karlssons Entreprenad AB. Tom har jobbat med Kristian Brink och Sydsvensk Arkeologi förr och är mycket nöjd med samarbetet. 

– Det är en gammal relation för oss, vi har gjort många jobb för dem tidigare och jag gör det väldigt gärna igen. De är helt enkelt bra att ha att göra med. Kristian har en god förståelse för vilka storlekar på maskiner han behöver för att hinna schakta bort rätt antal kvadratmeter per dag.

Och Tom vet vad han talar om. Med ett företag på 50 anställda och över 60 maskiner i det större segmentet har han god erfarenhet av stora och komplicerade jobb men vet att arkeologi är något alldeles extra, att det ställs andra krav jämfört med en ordinär markentreprenad.

– Vi är till exempel otroligt vädersstyrda, förklarar Kristian. Det innebär att det måste finnas töjmån i kalkylerna, vi måste vara flexibla och till exempel kunna ersätta dumprar med fler bandschaktare för att lägga upp högarna om vi måste öka takten vid regn eller andra krångliga väderförhållanden. Det är dock något vi helst undviker eftersom bandschaktarna skapar mer buller och det försämrar arbetsmiljön för dem som arbetar nära maskinerna.

För Kristian som projektledare är alltså arbetsuppgiften till stor del att hantera det dagliga arbetet för att kollegerna, fältarkeologerna, ska kunna arbeta så effektivt som möjligt. 

En av dem är Anna Isberg. Hon står på knä i snålblåsten utmed en knappt skönjbar avlång grop. Det är en bronsåldersgrav som är över 3000 år gammal. Dagen innan har konservatorer med specialistkompetens besökt utgrävningen och hjälpt till att ta upp metallfynd ur graven. 

– Bland annat har vi hittat en spiral-armring, en dubbelknapp, en kniv och två spiralringar i guld, berättar hon. Trots att graven delvis är bortplöjd är den otroligt rik på fynd. 

– Av personen i graven finns dock inget kvar utom emaljen på tänderna. Nu håller vi tummarna för att det räcker för att ta reda på kön och kanske till och med ålder på personen.