Alla artiklar som berör teknik inom vår bransch.

Din maskin går inte att missa. Den är Gripengrå och har dessutom försvarets tre kronor på sig. Det passar ju bra här i Linköping, där man bygger flygplan. 

– Ja, det är ju chefens idé såklart, och vi har faktiskt en maskin till som är grå, en lite större Volvo. De tre kronorna sitter på flera maskiner och verkar faktiskt sprida sig, jag har sett det på fler maskiner i trakten. 

– Men jag måste faktiskt erkänna att jag inte vet varför den har ett spöke på sig, också chefen Tobbes idé. Därför kallas den här maskinen för Spöket.

Ni har hägnat av ett hörn på IKEA:s parkering i Lin-köping, vad är det för jobb ni gör här? 

– Det ska bli laddstolpar. Det är ett ganska stort område och vi har fått skära upp asfalten och snart ska vi gräva en rejäl schakt för alla rör som ska in. Totalt blir det sex stycken 160-rör, så det blir en tvåmetersschakt som kommer från Tekniska verkens elskåp ute i gathörnet. Sen ska ju alla kablar ner till alla laddstolpar. Blir nog kvar här ett par veckor till i alla fall.

– Samtidigt är jag faktiskt på ett annat jobb inne mitt emot Linköping Konsert & Kongress. Där ska det bli kulvert och sprinklersystem på ett trygghetsboende.

Du är alltså på två jobb samtidigt. Vad tycker du om det? 

– Gillar det, tycker om när det händer saker. Jag trivs med att köra hjulare och sköta mig själv. Om något år skulle jag gärna byta till en något större maskin, men fortfarande hjulare.

–Det här är ju liten och smidig maskin som kommer in överallt, men jag vill utvecklas och bli bättre på mitt jobb. Då kan det vara bra att köra lite olika maskiner, och sen är jag ju lite sugen på att få börja jobba med maskinstyrning.

Du har ju ingen släkting eller liknande som jobbar inom entreprenad. Hur kommer det sig att du blev maskinförare? 

– Jag har alltid haft ett maskinintresse, som bilar, lastbilar, grävmaskiner. När jag gick gymnasiet så valde jag inriktning anläggningsmaskiner och det blev rätt. Första tiden efter gymnasiet gick jag som anläggare och sen kontaktade jag Tobbe för att fråga om han hade en maskin åt mig och det hade han. Om man räknar in praktiktiden har jag jobbat i tre år nu. 

– I början fick jag göra lite mindre jobb och hade med mig en erfaren anläggare, men ganska snabbt fick jag ut på större jobb. Det är ett helt perfekt sätt att lära sig, man lär sig snabbare när det är skarpt läge. Och det är ett riktigt kul jobb jag har.

– Mina kompisar är lite förvånade att jag tycker att det är så kul med måndagar, men så är det! 

Utbildning: Bygg- och anläggningsprogrammet inriktning anläggningsmaskiner.

Anställning: Tobias Forslind Entreprenad AB.

Hampus Sjösten

Utrustning: Planerskopa, tjälkrok, tiltrotator, heavy duty däck, kamera, m.m.

Volvo EW60E

”Gillar när det händer saker”

Du har ett hus på en skärgårdsö, men du har inget godkänt avlopp. Eller, du har fantastiska planer på ett drömhus nära vattnet, men ingen väg dit. 

Då krävs att maskinentreprenören du anlitar klarar av att komma sjövägen till dig. 

– Det började med att vi var några kompisar som fick erbjudande om att köpa en båt för kabelförläggning. Så den köpte vi ju, skrattar Carl Wranding som vid tillfället jobbade inom media och reklam. 

Kompisarna Max Odén och Rikard Beckman var ingenjörer, men ingen av de tre jobbade direkt inom entreprenad. En sak hade de dock gemensamt – alla såg sjön och skärgården som sitt andra hem. Båtar var det bästa som fanns, så varför inte chansa och göra båtliv till yrkesliv?

Sedan starten för tjugo år sedan har företaget vuxit och ständigt tagit nya former. Kabelfartyget, som hette Kvikk-jokk, fick väl lägga en och annan kabel, men dess riktiga uppgift var snart klar; att underhålla och installera bryggor och bojar. På det viset smög företaget igång och under sina första tio år byggdes oräkneliga flytbryggor, fasta bryggor och stenkistor. Bojar inspekterades med dykare och nya bojar lades, samtidigt som kontakter knöts med marinor och båtklubbar. 

– Idag gör vi så många jobb av den typen att vi faktiskt har skapat en separat firma för det, Sjöliv Marinentreprenader AB, berättar Carl och tillägger att företaget nyligen har etablerat sig på en ny plats, granne med Kentas Last och Schakt i ett före detta grustag, för att få bättre utrymme för sin verksamhet.

Utöver firman för marinentreprenader består Sjöliv av ytterligare tre delar. Det är Sjöliv Markentreprenader AB, som gör precis det som namnet säger, men enbart i de fall där det bara går att etablera från sjösidan. Det är också Sjöliv Commercial AB som vänder sig till större kunder samt Sjöliv Krut AB som utför sjötransporter med före detta vägfärjan Krut och är baserat på Resarö utanför Vaxholm.

Sjöliv Markentreprenader har sin bas vid Lillsved på norra Värmdö, marken ägs av försvaret och några meter bort vittnar två rejäla pirarmar om att Svenska flottan har haft (och kanske fortfarande har) verksamhet här. När Carl och hans kolleger kom hit var resten av området täckt av skog och liknade vilken kustremsa som helst. Sedan dess har det minst sagt hänt en hel del. Gänget har byggt en hamnanläggning med en rejäl pir som ger skydd åt fyra-fem pråmar samt en dryg handfull arbetsbåtar typ plåtbåt med gott om plats i. Plåtbåtarna är motsvarigheten till en markbaserad entreprenörs servicebil och pendlarbil. Kom ihåg att alla Sjölivs uppdrag har en sak gemensam – de kommer vattenvägen till projektet.

Den soliga dag i juni som Maskinentreprenören får följa med på ett uppdrag går färden från Lillsved nordost mot Ljusterö. Alex och Hampus har lastat pråmen med material som ska användas på fyra-fem olika platser och nu står de båda i bogserbåten som puffar pråmen i makliga fem knop genom vattnet. Det är typiskt svenskt sommarväder med stackmoln och max fyra meter per sekund i vinden vilket knappast ger några vågor här inne bland öarna i skärgården, någon enstaka Waxholmsbåt kan dra upp lite svall, men det är inget som påverkar Super och bogserbåten Västskär. 

Annat är det när hösten och vintern drar in. Höststormar och is gör jobbet till en helt annan utmaning. 

– Under vintern surrar vi grävaren ombord, berättar Alex. Annars halkar den bara omkring och det går inte att gräva. Kommer den för långt åt ena sidan så kan ju pråmen få slagsida, inte bra…

Nu kommer vi in på vad som skiljer en landbaserad markentreprenör från en sjöbaserad. I grunden är ju allt lika, det ska byggas vägar, anläggas husgrunder och installeras enskilda avlopp. Men alla transporter sker över vatten. Då blir det genast krångligare, för vädret går inte att förhandla med. Vissa dagar får man bara ge upp. 

– Det händer ju att jag gör bedömningen kvällen innan att det nog ska gå bra, men på morgonen har allt ändrat sig och vi måste stanna hemma, konstaterar Carl. Det händer väl inte så ofta, men de dagarna har vi ofta reservjobb på gång som till exempel underhåll av maskiner. 

Vissa dagar är det enklare, då är det bara att lägga om ordningen på jobben, för en vindriktning som gör jobbet omöjligt på ett ställe kan innebära att det är stiltje på ett annat. 

Under riktigt tuffa vintrar tillkommer dessutom is. Men det är samma med den, i vissa vikar ligger isen tjock, i andra står vattnet öppet. Men en grävmaskinist har ju tack och lov ett alldeles eget sätt att klara av just problem med is. 

– Vi knäcker den med skopan, berättar Alex. I vintras var det helt galet, kylan kom tidigt och det var riktigt mycket is, det har nog inte varit så mycket på sju eller åtta år. Vi vill ju ut och jobba så vi grävde oss fram genom isen. Men det går ju bara till en viss gräns, sen får man ge upp.

– Det är ju en avvägning hur mycket man ska pressa på. Och det landar i planering, det är jävligt mycket planering som ska till hela tiden.

Planeringen gäller vilka jobb som ska göras var och när, vilket material och vilka verktyg som ska med pråmen ut och vilka maskiner som behövs på firman. I fjol togs till exempel jättepråmen Super i drift efter en ovanligt lång startsträcka. 

– Det var redan före coronan som vi bestämde oss för att bygga en egen pråm. Våra tidigare pråmar är, liksom bogserbåtarna, köpta begagnade, men nu skulle vi bygga egen och kontaktade en kille på Åland som skulle hjälpa oss med det här i Lillsved. Så kom coronan och han kunde inte komma hit på två år. Under tiden byggde vi på så gott vi kunde själva. Först förra sommaren kunde vi sjösätta, men det blev riktigt bra och det här ekipaget är nu vårt mest lönsamma.

Alex visar runt på pråmen, som långt ifrån bara är en flytande plattform. Längst fram står en Doosan DX235LCR-7, redo att rulla av med hjälp av ramper och stockmattor att lägga för ökad stabilitet på land. 

Därframme finns dessutom en liten hytt med verktyg som kan behövas när jobbet ska göras. Utmed ena långsidan löper ett räcke och det är här man förflyttar sig ombord. Här finns även två stödben som skjuts ner mot botten med hjälp av hydraulik. Längs andra långsidan sker arbetet när bryggor ska läggas. 

Mitt på pråmen ligger lasten, idag sten, sand i säckar och lös sand samt stockar och bryggvirke. Pråmen är så rejäl att en lastbil lätt backar ombord och tömmer sin last. 

Under däck finns ett maskinrum med en dieselmotor som driver hydraulik och pråmens elverk samt ett utrymme som är tänkt som verkstad. 

– Jag ska ordna så att vi kan pressa slangar här. Det är ofta för tidskrävande att återvända hem för att fixa ett slangbrott, berättar Alex.

Längst bak är bogserbåten fastsurrad. Den är från 60-talet, men med nyare motor och ny hytt som gjorts högre så att det ska bli lättare att se framåt över lasset. Bredvid bogserbåten är en motorbåt förtöjd, det är pendlarbåten som används till och från jobbet, för pråmen kommer att vara kvar ute på öarna tills de olika jobben är klara.

Dagens uppgift är ett riktigt litet jobb enligt Carl, Alex och Hampus. De ska förstärka ett par bryggor och fylla på sand på en sandstrand. Knappt en dags jobb.

När pråmen anländer till kunden hoppar de iland och tar en extra titt på hur det ser ut på platsen. Medan Carl byter några ord med kunden börjar Alex och Hampus lasta av. Först ställer Alex av skopan och lyfter istället iland en rejäl hydraulisk pålningshammare. Med gripen på tiltrotatorn lyfter han sen av några kedjor, en rulle markväv och ett antal säckar sand som Hampus hjälper honom att koppla. 

– Mitt jobb är att vara som en anläggare, men på sjön, konstaterar Hampus. När vi lägger stenkistor riktar jag in dem, jag håller stolpar och lägger ut duk, men jag kör också bogserbåten.

Hampus har gått Marina Läroverket och är uppvuxen med somrar i skärgården, har en egen ribbåt med 150 hästars motor och kan inte tänka sig att jobba på land.

– Jag gillar att jobba fysiskt och få händerna skitiga, det tycker jag är kul. Men det gäller ju att inte vara rädd för att bli våt. Jag plurrar några gånger per år, men jobbar ju alltid i flytväst.

När stockmattor är på plats på sandstranden lägger sedan Alex ut de två ramperna och rullar försiktigt fram grävaren så att den står på ramperna, det är för trångt på den lilla strandremsan för att köra iland. 

– Det kan vara läskigt om det är mjuk botten som havererar, konstaterar han. Då backar jag jäkligt snabbt. Det blir ju lite svårt att få loss en grävmaskin som sitter fast i dyn här ute.

Låter cool, men såklart är det allvar. Det är inte samma sak att vara maskinist i skärgården som på land. Alex började som grävmaskinist på land, men hamnade efter några år på Sjöliv och pråmen.  

– Det är annorlunda, inget sitter ju fast. Även om vi har stödbenen nere så rör allt på sig. En annan skillnad är att vi måste planera så mycket mer. Förutom att allt måste finnas på packlistan så måste det dessutom placeras rätt eftersom jag inte kan förflytta mig på samma sätt.

Vad gäller förflyttningen så har pråmen förutom bogserbåten också en bogpropeller så att den kan förflyttas lite i sidled, men Alex har dessutom ett specialtrick: 

– Jag paddlar helt enkelt med skopan, konstaterar han och förvandlar därmed sin grävmaskin till en propeller – eller?

Ett entreprenadföretag som helt och hållet kretsar kring vatten och skärgård kräver alltså sina alldeles specifika kompetenser och maskiner. Därför återkommer Carl flera gånger till hur viktigt det är att ständigt arbeta med personalen. Han värderar humankapitalet högt. Företaget har vuxit till ett fyrtiotal anställda, alla med sina egna specialkompetenser. Och framtiden ser ljus ut, i samband med coronan ökade efterfrågan på Sjölivs tjänster över en natt med 30 procent och det har hållt i sig.

– Nu känner vi att företaget har hittat sin form och det är inte längre ett självändamål att växa i omsättning. Istället vill vi skruva på effektiviteten och då är personalen avgörande, menar han. 

Med havet som bas

Lösningen är tipptruckar som drivs i uppförsbackar via en trolleylösning och återvinner energi i nedförsbackarna genom regenerativ bromsning

Prototyplastbilen testas vid en koppar- och guldgruva i Zambia. Testerna pågår för fullt.

Utvecklingsprojektet startade 2021. Med hjälp av ABB:s batteriteknik och DC/DC-konvertrar - byggs Hitachi maskiner om från dieseldrift till full eldrift. Tekniken med regenerativ bromsning ska fungera så att tipptrucken kan vara i kontinuerlig drift utan laddningsavbrott och kan upprätthålla en hög produktivitet samtidigt som energi- och värmehanteringssystem maximerar batteriets livslängd. På slät mark körs dumpern på det inbyggda batteriet. I uppförsbackar använder den kraft från den externa trolleylösningen. I nedförsbackar använder lastbilen energi som återvunnits vid bromsning - som sedan ska ladda batteriet. Detta ska ge ett kretslopp av el, är tanken.

Med hjälp av ABB:s batteriteknik och DC/DC-konvertrar, byggs Hitachi maskiner om från dieseldrift till full eldrift.

ABB fixar Hitachis elektriska tipptruckar

Kommer ni ihåg de allra första elektriska minigrävarna? Det var konceptmaskiner som verkligen var helt elektriska, de saknade hydraulsystem och använde sig av elektriska ställdon istället för hydraulcylindrar.

När nu serietillverkning av elektriska grävare har börjat visar det sig dock att hydraulsystemen faktiskt finns kvar. Det var ett för stort steg att helt skrota den mycket väl beprövade hydrauliska tekniken. 

Men hydraulik i all ära, visst är den rejält etablerad och en känd teknik, men den har en akilleshäl och det är energiåtgången. Verkningsgraden är inte fantastisk, en stor andel av energin går till spillo i form av värme.

Med dieseldrivna maskiner har detta inte varit något större problem, det finns effekt så det räcker att även täcka hydraulsystemets förluster. En annan femma är det med elmaskinerna. Batteriet räcker inte hur långt som helst, och om det sitter ett effektkrävande redskap på maskinen blir laddstoppen täta.

Ulf Österberg är utvecklingschef vid Holms Attachments AB i Motala, som tillverkar sopvalsar, borstar och snöplogar. Han berättar att tankarna på att ta fram ett eldrivet redskap, en sopvals, kom upp i samarbetet med Volvo CE och deras arbetsgrupp som arbetade med den nya eldrivna lastmaskinen Volvo L25. 

– Startskottet gick hösten 2019. Det var kanske ett ganska djärvt antagande att det fanns aptit på marknaden för ett helt elektriskt ekipage, men vi började i alla fall att initiera arbetet.

Att just en sopvals lämpar sig extra bra för elektrifiering handlar om just själva sopningen förklarar Ulf. Till skillnad från andra uppgifter som en arbetsmaskin gör så handlar det här om att överföra energi till helt stillaliggande gruskorn, tillräckligt med energi för att de faktiskt ska klara att flyga. Jämfört med att bara lyfta och flytta material går det åt betydligt mer energi. 

– Man kan faktiskt bli förvånad över hur stort konstant energiuttag det handlar om när man sopar, konstaterar han. Till detta kommer att effektförlusterna i en sopvals hydraulsystem kan vara så höga som 50 procent, och det trots att vi gör vårt bästa för att hålla nere dem.

Tillsammans gör alltså själva uppgiften kombinerat med förlusterna att sopning är rejält energikrävande och en tuff utmaning för batteriet på en elmaskin.

Efter några års funderingar i ämnet, med avbrott för pandemin, togs så 2021 ett beslut om att bygga en prototyp. Holms tog hjälp av mölndalsbaserade företaget Adigo Drives AB för att sätta samman en elektrisk drivlina och fortsatte ett tätt samarbete med Volvo CE.

Den första prototypen var redo för provkörning hösten 2021 och efter provkörning och datainsamling i samarbete med Volvo CE beslutades om att vidareutveckla tekniken och bygga en ny prototyp.

– Den nya prototypen kördes parallellt med en konventionell hydrauliskt driven borste och vi utvärderade skillnaderna. Det visade sig att driftstiden på en eldriven lastmaskin ökade med 25 procent med den eldrivna sopvalsen och det är en väsentlig vinst. 

Så långt komna stod det alltså klart att en elektrisk sopvals, med en elektrisk motor för drivning av valsen, en reduktionsväxellåda, samt elektriska linjära ställdon för lägesjusteringar, var en teknisk möjlighet. Men om den skulle monteras på en konventionell maskin, hur skulle den då drivas? Att plocka ut effekt i form av hydraulolja ur en maskin är inte svårt, det finns standardiserade ventiler att ansluta till. Med elanslutningar blir det mer besvärligt.

– De olika tillverkarna har olika gränssnitt på sina maskiner, kontakterna är olika och maskinerna arbetar med olika spänning. Så vi gick vidare och beslutade att utrusta vår sopvals med en egen energikälla, ett batteri. Nu är den helt oberoende av arbetsmaskinens energisystem, den går lika bra att köra på en dieseldriven maskin som på en eldriven. 

Ulf Österberg ser bara fördelar med att ge redskapet ett eget batteri. Dels ger det honom och hans utvecklingsavdelning större frihet. De kan designa och optimera på ett helt annat sätt men det gör också att redskapet får en större användarbas.

– Den elektriska sopvalsen med batteri går att använda på alla typer av bärare, oberoende av deras energisystem. Det innebär en möjlighet för maskiner med förbränningsmotorer att på så vis sänka sina emissioner.

Även för föraren kan en elektrisk sopvals ge fördelar. Det specialdesignade styrsystemet ger möjligheter till ökat förarstöd med möjlighet till förprogrammering av vissa typer av körningar. 

Ännu finns den nya sopvalsen endast som prototyp, ni som besökte Svenska Maskinveckan för ett par veckor sedan hade möjlighet att se den i Holms monter. Men enligt vd Carl Gindahl är företaget redo för att gå vidare. 

– I nuläget kanske man kan se det här som ”konceptuellt krattande”, men det har som syfte att positionera oss och ge oss möjlighet att accelerera in i elektrifiering om/när marknaden går den vägen. Vi har redan förstärkt vår kompetens på elsidan och kommer att fortsätta att göra det. Vi tar på oss ledartröjan för vi vill vara redo  

Startade tillverkning av hästskor i Motala 1927. Gick senare över till produktion av redskap för lantbruk, snöröjning och sopning. Har i dag strax under 50 anställda i Motala och tre i USA. Utvecklar, tillverkar och marknadsför utrustning för sopning och plogning.

Holms Attachments AB

En eldriven sopvals med eget batteri är under utveckling i Motala. 
– Vi vill vara med från början, konstaterar Carl Gindahl vd Holms Attachments AB.

Sopar med el för mindre förluster

För ganska exakt tio år sedan intervjuade Maskin-entreprenören dig om ditt jobb som maskinförare. Nu är vi nyfikna på vad som har förändrats. Vad är största skillnaden tycker du?

– Precis som då jobbar jag med rivningar, och den största förändringen är att vi nu måste sortera allt mycket noggrannare. Visst sorterade vi noga då, men nu är det ännu mer noga. Det betyder såklart att rivningarna tar mer tid, men det är ju bra för miljön och det är ju också viktigt.

– En stor förändring som hör ihop med att vi nu måste sortera mycket noggrannare är att vi byter redskap oftare. För att det ska gå snabbt och dessutom vara så säkert som möjligt har vi helautomatiska redskapsfästen för att vi ska slippa gå ut och koppla slangar när vi byter redskap. 

– Det betyder i sin tur att man inte drar sig lika mycket för att byta redskap och gör jobbet med det rätta redskapet istället för att improvisera med fel redskap. Visst kostade de automatiska fästena, men slitaget från att använda fel redskap kostar ju också.

Då satt du i en Cat 345 C L och rev Cementas gamla silos i Limhamn utanför Malmö. Vad är det för jobb du gör idag? 

– Just nu är det gamla kommunhuset i Lomma som vi jobbar med. Det är ett ganska typiskt jobb, men lite dammigt så vi får vattna en hel del. 

– Idag är maskinen en Cat 352 från 2017 som just nu når 28 meter, men den går att sätta på en förlängning på två meter, samt byta bom på så att den når hela 36 meter.

Vad tycker du om arbetsmiljön, har det förändrats något under de här tio åren?

– Egentligen inte, maskinen jag hade då var bra, och den jag har nu är också bra. Det är inte så mycket som har ändrats i hytten egentligen. Man sitter okej tycker jag, men det är klart att jag jobbar en hel del med att sköta min kropp för att inte få problem med leder och annat. Jag går upp runt halv fyra på morgnarna för att hinna styrketräna före jobbet kanske fyra till sex dagar i veckan.

Förra gången stod firmanamnet på din t-shirt, och det är fortfarande samma firmanamn. Är tröjan bara gammal, eller jobbar du kvar?

– Jag jobbar kvar. Trellegräv är ett mycket bra ställe att jobba på. Cheferna är bra och gänget är bra. Klart att jag fått andra erbjudanden, men vad spelar någon tusenlapp för roll jämfört med att trivas och ha det gott på jobbet? Företaget har fått nya ägare sen sist, men det har inte inneburit någon större skillnad.

Vad gör du när vi träffas nästa gång om tio år?

– Jag jobbar som grävmaskinist med rivningar. Det är ett fritt och roligt jobb. Helst vill jag riva så höga byggnader som möjligt. Det är en härlig utmaning. 

Utbildning: Blästrare och målare, förarbevis grävmaskin.

Nabil ”Nabbe” Taha

Utrustning: Rivningsgripar, hammare, helautomatiskt redskapsfäste, rivningsbommar.

Cat 352 UHD

”Högt och stort är bäst”

Skåne är vår kornbod men också vår sockerskål. Med mörkgrön kraftig blast randar sockerbetorna de skånska fälten. Strödda över det böljande landskapet låg förr mottagningscentraler och sockerbruk som förvandlade de knöliga betorna till kritvitt socker. Så såg det också ut på Gotland, Öland, Smålands södra kust samt i Blekinge och Halland. 

Men inte nu längre. Som mest fanns ett hundratal sockerbruk i Sverige. I dag bara ett, Nordic Sugars bruk i skånska Örtofta, som tar emot betor från odlare i Blekinge, Skåne och Halland.

Alla de övriga bruken är tagna ur drift och liksom i Staffanstorp är marken under dem i behov av sanering. Här finns en blandning av obehagliga kemikalier som måste bort, alifatiska kolväten, bly och arsenik är bara några i listan. Föroreningarna är resultatet av sockerbrukets verksamhet från starten 1865 till nedläggningen 1963. Här har sockerbetor tvättats, kokats och centrifugerats, men det är inte bara själva hanteringen av betorna som gett upphov till föroreningar. Mycket kommer från själva industrin, förr var man kanske inte så noga när det skulle bytas olja i en maskin eller bekämpas ogräs på tomten.

Den gamla industritomten utmed Dalbyvägen i Staffanstorp är idag omgiven av bostäder i en trevlig blandning av villor och lägenhetshus. Närmaste granne är ett nybyggt flervåningshus med lägenheter och strax intill planeras ett köpcentrum. Området har fått det inte så långsökta namnet Sockerstan och här planerar Staffanstorps kommun ytterligare bostäder.

På plats för att göra området beboeligt är ett expertteam från Svevia. 

– Vi räknar med att köra 75 000 ton till deponi, berättar platschef Claes Dahrén.

Arbetslaget kom på plats i februari och schakterna inleddes i mars. Framåt hösten räknar man med att uppdraget är slutfört. 

– Vi var från början inställda på att vara klara i mitten av september, men har fått begära tillstånd att fortsätta till slutet av oktober. Det har dykt upp överraskningar i form av betydligt mer betong än vi trodde.

Och här sammanfattas ganska väl vad det handlar om vid saneringar – ständiga överraskningar. För trots noggranna markundersökningar är det i stort sett omöjligt att ta reda på allt som döljer sig under ytan.

Claes är väl medveten om detta, sedan åtta år tillbaka är han en av Svevias tre platschefer specialiserade på just marksanering. Under åren har han sanerat efter alla möjliga typer av industriell verksamhet.

– Det har varit impregneringsanläggningar för virke, gasverkstomter, glasbruk och mycket annat. Och visst kommer det överraskningar ibland. På ett ställe råkade vi på en stor grön fläck som visade sig vara cyanid. Då gäller det att backa undan och fundera på hur man ska gå vidare.

För det finns en stor och betydande skillnad mellan att schakta för vanlig anläggning och att sätta skopan i backen för att avlägsna föroreningar. Vid saneringsjobb är alla på plats medvetna om att massorna de hanterar är potentiella hälsorisker.

Etableringen har alltid en ren ingång separerad från arbetsdörren. Det finns dusch och ombyteskläder och om det blir riktigt allvarligt finns även skyddsutrustning. De som jobbar med sanering har radarn påkopplad för jämnan. Eller som grävmaskinisten Peter Berg uttrycker det: 

– Man får alltid titta noga i backen, känns det inte riktigt så kontaktar jag Claes direkt.

Varken Peter eller Claes vill dock förstora upp det där med farorna. 

– Om vi säger att vi har arsenik här så låter det kanske som något i en spionfilm där man dör på två minuter när den farliga kapseln öppnas, så är det verkligen inte, poängterar Claes.  

– Det som händer är att man kan få förhöjda halter av till exempel metaller i blodet och vi går på återkommande hälsokontroller för att övervaka det. Alla halter ska såklart hållas så låga som möjligt och det har hänt att vi måste jobba med gasmasken på.

Rutinerna sitter därför i ryggraden. Tvätta händerna innan man äter och byta kläder som blivit dammiga, är vardagens självklarheter. Att komma hem till barn och husdjur med damm på kläderna är inte att tänka på.

Men ibland är överraskningarna av det mer humoristiska slaget. Claes minns när det helt oväntat dök upp flera kubikmeter skor i marken på ett saneringsuppdrag för några år sedan.

– Efter det hittade vi dessutom ett gäng gamla symaskiner, skrattar han och ruskar på huvudet över hur vi människor likt strutsar tror att saker försvinner bara man skickar ner dem under ytan.

Överraskningarna på tomten i Staffanstorp har hittills inte varit varken av det humoristiska eller giftiga slaget, istället handlade det om mer jobb. Det låg betydligt mer betong under marken än man visste från början. Betongen måste bort eftersom det ska byggas bostadshus på området och då får ingen betong vara kvar under husen. 

Förutom Peter Berg från Njurunda Schakt och Entreprenad AB har Claes även andra underentreprenörer på plats i Staffanstorp. En hjulgrävare från Vinninge Entreprenad AB, en dumper från Johan Karlssons Åkeri AB och en hjullastare snurrar också på området. 

– Hjullastaren är från HNT Schakt och Transport AB i Ängelholm som också är åkaren som transporterar ut massorna, berättar Claes. Jag försöker alltid att anlita samma företag för lastbilarna som för hjullastaren så blir det upp till dem att se till att det flyter på utan kostsamma väntetider.

Förutom de inlejda maskinerna med förare jobbar även arbetsledaren Sören Sollén från Svevia på plats i Staffanstorp och en inhyrd anläggare, Bengt Johansson, med uppgift att se till att saker finns på plats för att jobbet ska flyta på så smidigt som möjligt. Mätaren Annica Rosengren är också på plats ibland.

Tomten som ska renas är knappa två hektar stor. Inne i etableringens mötesrum sitter den obligatoriska kartan över området. Rutmönstret avslöjar direkt att det här jobbet är ett saneringsuppdrag. 

Rutorna är 20 gånger 20 meter stora och indelade i lager om 0,5 meter. Det innebär att varje lager är 200 fastkubikmeter. 

Rutornas olika lager har fått beteckningar som anger klassningen på massorna i just det lagret i just den rutan. Här är vanligaste klassningen MKM, Mindre Känslig Markanvändning, som visar att marken här är förorenad, men inte så allvarligt. Värre är det med rutorna som stoltserar med beteckningarna IFA, och FA.

– Det betyder Icke Farligt Avfall respektive Farligt Avfall, förklarar Claes och håller med om att det är lite missvisande att benämna förorenad mark för Icke Farligt, men så är det nu en gång för alla.

På området finns även på sina ställen klassningen KM, Känslig Markanvändning, och det är de enda massorna som får stanna på området, alla de andra får resa med lastbil till en deponi i Landskrona. Claes är fullt medveten om att vi i Sverige genomgående skickar för mycket till deponi, men just i det här fallet är det inte mycket han kan göra. Han pekar på en liten hög med asfalt som brutits upp och efter tester visat sig vara okej att återanvända. 

– Den kan ju i teorin gå att fräsa ner och blanda med ny asfalt, men hur ska jag lyckas få en kund på en så liten mängd?

Beställare av saneringen i Sockerstan är Staffanstorps kommun som finansierat arbetet genom markförsäljningar. Runt om i Sverige finns gott om förorenad mark där det inte går att ställa någon ansvarig till svars för föroreningen. Det kan till exempel handla om föroreningar som uppstått innan den svenska miljöskyddslagstiftningen trädde i kraft. Då finns möjlighet till statlig finansiering av både utredningar och åtgärder.

Det är Naturvårdsverket som hanterar ärendena och under förra året finansierades inte mindre än 82 olika projekt till en total kostnad av 310 miljoner kronor. Målet för den statliga finansieringen är att med tiden alla riskområden ska saneras. Naturvårdsverket har därför tagit fram en nationell plan för att se till att detta görs på de mest prioriterade och förorenade områdena i landet.

På sockerbrukets gamla tomt i Staffanstorp är Claes Dahrén och Peter Berg eniga. Det kommer alltid att finnas jobb för dem. Att vi människor fortsätter att skicka ner vår skit i backen är de helt säkra på. 

– Tänk bara på skandalen kring Think Pink, konstaterar Claes. Det är ju ett riktigt praktexempel, jag är övertygad om att det finns fler som gjort på liknande sätt. Dessutom är det ju så att ju mer vi lär oss om miljögifter desto lägre sätts ribban och det måste bli ännu renare efter saneringarna. 

Marksanering efter industriverksamhet sockerbruk. Cirka 18 000 kvadratmeter före detta slamdammar, betsvämmor, betupplag, bränsleförvar, spårområde med mera.

Arsenik och bly har uppmätts i akuttoxiska halter, även PAH har uppmätts i höga halter. Sanering genomförs av Svevia i upp-drag av Staffanstorps kommun.

Sanering Sockerstan Staffanstorp

Gamla synder upp till ytan

– I framtiden kommer kanske bilarnas parkeringskameror användas till samma sak. Privat- och yrkestrafiken skulle i ett sådant system kontinuerligt kunna skanna av vägarna. Med hjälp av insamlad data skulle vi då kunna optimera underhållsåtgärderna både i tid, rum och omfattning. Mängden körsträckor kan på så sätt minska samtidigt som vi bara behöver ta med oss den mängd material som verkligen behövs för att laga vägen. Det är bra för både miljön och ekonomin, säger Andreas Bäckström, Svevia.

Förutom att undersöka möjligheterna för insamling och bearbetning av data ska studien även ta fram förslag på nya regelverk som stödjer förebyggande underhåll och som även kan ge bättre underlag vid upphandling av Trafikverkets basunderhållskontrakt samt övertagandebesiktningar. Dessa kontrakt är av stort intresse för Svevia.

– Möjligheterna att effektivisera vägunderhållet och samtidigt minska miljöbelastningen är en angelägenhet som berör hela branschen. Därför är vi också väldigt glada för att både branschkollegor och Trafikverket har slutit upp i projektet, säger Andreas Bäckström.

Studien som redan har startat kommer att pågå under ett år. Den genomförs på Trafikverkets vägar inom driftområdena Bollnäs, Edsbyn, Gävle, Rättvik och Älvdalen där Svevia är vägentreprenör. Svevia leder projektet tillsammans med mjukvaruföretaget BM-system och i nära samarbete med flera av de största aktörerna i branschen och med stöd av SBUF, Svenska byggbranschens utvecklingsfond.

•Projektgrupp: Svevia, BM-system, ViaPM, Univrses, Asfaltskolan, Trafikverket, Helsingborgs kommun

•Styrgrupp: Trafikverket, LTH, Vti, Svevia, Asfaltskolan

•Referensgrupp: Terranor, Skanska, Volvo Cars, NCC (Chalmers), NIRA dynamics, ZeekIT, PEAB, RoadRoid

AI-projektet

Med kameror på entreprenadmaskiner kan branschen samla in information om hur vägnätet i Sverige mår, och få bättre underlag för att jobba effektivt och vinna upphandlingar med kunskap.

AI ska fixa potthålen

Planeringen har pågått länge, för en del ända sedan senaste mässan på Solvalla för två år sedan. Nu börjar det utkristallisera sig vilka maskiner som kommer att få plats i mässmontrarna och med bara veckor kvar jobbas det för högtryck hos landets maskinhandlare. Det är nämligen ingen liten apparat att transportera maskiner i allehanda format till centrala Stockholm. Zeppelin med kommer en riktigt tungviktare, kanske kan de titulera sig ”tyngst på Solvalla 2024” och det kräver minutiös planering för att transportera bandschaktaren Caterpillar D10 på 76 ton i ett stycke från anläggningen i Upplands Väsby till Solvalla. 

– Transporten kommer att ske natten mellan söndag och måndag i mässveckan klockan 3 på morgonen. Fyra följebilar, två polisbilar är bokade och vi kommer att få köra en specialsträcka där vissa av- och påfarter på motorvägen stängs av för att vi ska kunna använda dem, berättar Kristian Johansson, produktspecialist på Zeppelin. 

D10:an som visas på Solvalla är en av de första i Europa och den första på svensk mark i Next Generation-utförande – såld och leveransklar dessutom!

– Det innebär precis som i Caterpillars övriga Next Generation att vi har utrustat maskinen med all elektronik och förarstöd som finns idag för att optimera produktivitet och bränsleförbrukning. Tanken är att alla Caterpillars maskiner ska in i Next Generation, förklarar Kristian Johansson. 

Maskinen ska efter mässans stängning levereras till kunden DXT som ska använda den på diverse anläggningsprojekt runt om i södra och mellersta Sverige. På de senaste tio åren är detta den tredje sålda D10:an i Sverige och blir DXT:s tredje! 

– Det är bara någon av gruvorna i norr som har större maskiner än dessa, utbrister Kristian Johansson. 

Till viss del är maskinen autonom, den känner själv av slirning och anpassar trycket på bladet efter underlag och motstånd. 

– Systemen i sig är inte nya, de känner vi igen från de mindre modellerna D5, D6, D7. Det som är nytt är att dessa nu finns tillgängliga i den här storleken, säger Kristian Johansson. 

Helt klart en stor nyhet och ingen lär väl missa den. Förra upplagan av Svenska Maskinmässan, 2022, var den första efter pandemin. Många slickade då fortfarande såren efter corona-situationen, komponentbrist, fraktkaos och leveranstider som inte var av denna värld gjorde sig påminda – det var helt enkelt inte alldeles lätt att importera och sälja maskiner i Sverige – även om marknaden då gick för högtryck och ränteläget var ett annat. I dag har situationen förbättrats på många fronter – det finns fortfarande en del komponenter som är försenade, mycket på grund av att många tillverkare är på väg att lämna Kina för att istället etablera tillverkning i Europa och på däcksidan lider en del leverantörer av råvarubrist. Nu är det istället ränteläget, konjunktursvackan och den svaga svenska valutan som utmanar såväl säljare som köpare. 

– Vi kommer att göra ”omtag” med vissa produkter på årets mässa. Förra mässan hade vi precis haft avspark för våra Next Generation-hjullastare men fick strax därefter dra oss tillbaka eftersom vi inte kunde få fram fler maskiner i det läget, förklarar Kristian Johansson. 

Det gäller bland annat hjullastarmodellen Caterpillar 980 som från börjat skulle ha introducerats under 2021 och 2022 men som på grund av omständigheterna runt om i världen försenades till slutet av 2022 och 2023.

– Generellt sett har vi kommit ikapp bra med leveranstiderna och är i stort sett tillbaka på normalläge. Maskinerna från USA har ungefär 18–20 veckors leveranstid för tillverkning och frakt, maskinerna från Asien runt 20–25 veckor, säger han. 

Efter krigsutbrottet i Ukraina har Caterpillar stängt ner flera stora produktionsenheter i Sankt Petersburg. Det har inneburit att produktionsflöden har fått styras om, en ny svetslina har byggts upp i Rumänien och under tiden har mer svetsjobb fått göras i Brasilien. 

– Utmaningen för Caterpillar ligger i att hitta en bra balans, allt tillverkas numera mot beställning. Cat bygger inga lager längre och svårast just nu är våra XE-maskiner som alla tillverkas i Europa. Det är Caterpillars hybridmaskiner där efterfrågan är hög och man är begränsade av de komponentvolymer som går att få fram. 90 procent av alla våra hjullastare som vi säljer i Sverige är XE-modeller men även om leveranstiderna är längre än vi önskar pratar vi inte längre om ett år utan som längst upp till ett halvår, säger Kristian Johansson. 

Han berättar att Zeppelin under 2024 kommer göra en XE-satsning riktad mot skogssegmentet och startskottet sker på Solvalla med en 980EX för terminalhantering. Bland de mindre hjullastarna, 11–16 ton kommer Zeppelin med en prototyp av Cat930 med ny hytt och spakstyrning i originalutförande. Maskinen har turnerat i norra Sverige under våren och har fått mycket uppskattning. Den har nu gått i serieproduktion och Zeppelin har lagt en förbeställning på de första seriemaskinerna. 

Bland grävmaskinerna visas bland annat Cat M317 som släpptes under 2023 som även får representera den helt nya M319 som kommer under 2024. På vårvisningen i Örebro visade Zeppelins säljare Janne Lindblom M317 som kommer fabriksutrustad med både tiltrotator och maskinstyrning. 

– Den stora fördelen för kunden är en och samma leverantör och att vi har valt det som passar allra bäst ihop med våra maskiner – och du slipper lägga en massa extra timmar på utrustning, förklarar han. 

Maskinstyrning som originalmonteras är Trimble. Leica finns som tillval. Trimble-systemet har fördelar som bomautomatik och under 2024 även autotilt. GPS-mottagarna är helt nya med en så kallad propoint-teknik som hanterar GPS-signalerna oberoende, vilket ger ännu bättre precision. 

Några elektriska maskiner från Caterpillar blir det dock inte på Svenska Maskinmässan i år. 

– Caterpillar visade fyra modeller på senaste Bauma som håller på att fasas in. Jag hade en förhoppning om att få dessa till Solvalla, men tyvärr kommer vi inte att lyckas med det. Under 2024 kommer vi med den första elektriska 301.9 och vår hjullastare efter semestern. De större maskinerna, grävaren Cat320 har vi fått uppgifter om ska komma till årsskiftet och hjullastaren 950 under 2025. 

Elektriskt blir det dock hos konkurrenten Volvo och Swecon Anläggningsmaskiner som kommer ha sin omtalade Volvo EC230 Electric för demo och hoppas att så många som möjligt ska ta chansen att prova på hur det känns att spaka en medelstor fullelektrisk grävmaskin. 

– Vi kommer att visa upp befintliga elektriska modeller från EC18 upp till EC230. Volvo har aviserat över 100 elektriska modeller inom en femårsperiod. Förhoppningsvis kommer vi i samband med mässan att kunna lyfta lite på locket och berätta något om vad som är på väg framåt, säger marknadskommunikationschef Fredrik Rigö, Swecon Anläggningsmaskiner. 

Swecon kommer också att kunna presentera sin nya grävmaskinsserie på Svenska Maskinmässan. Den ska ersätta E-serien men det blir inte en F bokstavligt talar. Precis som Caterpillar skrotar nu även Volvo generationsbokstäverna och helt enkelt pratar om ”Volvo EC500” och liknande. 

– Vi är jätteglada att få presentera den stora nyheten från Volvo, det var osäkert in i det sista om vi skulle lyckas få hit den men nu är det bekräftat och det känns jättebra, säger Fredrik Rigö. 

Den nya serien representeras av 50-tonnaren EC500 men förarmiljön kommer att vara den samma i alla kommande grävmodeller uppåt och neråt i storlek så den är som intresserad av en grävmaskin från Volvo i närtid bör absolut ta en titt i hytten på EC500. 

Även Delvator, som i sortimentet stoltserar med fyra elektriska maskiner från minigrävare upp till 15 ton och kommer att vika plats åt sin elektriska Hitachi ZX135-7EB  i montern. 

– Vi har sålt vår första elgrävmaskin och har ytterligare en uthyrd. Många är nyfikna, vi har gjort tester under vintern som vi lärt oss mycket av och har även mycket hjälp från vårt systerbolag i Norge, Nasta, som har över 100 elmaskiner ute på i drift, säger vd Jonas Coltén. 

För Delvator är 2024 ett händelserikt år. Säljstyrkan växer, en ny anläggning öppnar i Rosersberg och sist men inte minst följer Delvator sitt norska syskon Nasta och lägger till Bell-dumprar i sortimentet för att bli en komplett leverantör för branschen. 

– Vi startade upp med Bell i mars och har flera förfrågningar och offerter ute. Det ska bli jättekul att få komma med ett nytt varumärke och ta avstamp med på Solvalla. Jag tror att årets mässa kommer bli en viktig vitamininjektion för branschen tillsammans med räntesänkningen i maj som det pratas om, fortsätter han. 

Mässpubliken uppvärmd – maskinhandlarna redo

Vi måste börja med din titel! Du är ju Grävinna, hur kommer det sig?

– Jag är ju tjej, och jag gräver. Vet inte riktigt hur jag kom på det, men det stämmer ju!

– Jag var säsongsarbetare vid kommunens parkavdelning från 2006 och ville ha ett heltidsjobb istället. Tidigare hade jag gått en maskinförarutbildning via arbetsförmedlingen, men hade ingen körbok eftersom jag saknade timmarna. Ingen vill ju ha en nybörjare och därför gick jag tillbaka till parkarbetet efter min maskinistutbildning.

– Men en dag gick jag upp till chefen och bad honom tänka på mig om det dök upp något. Tre veckor senare kallade han in mig på kontoret. Då hade de skaffat en gammal maskin till mig som jag kunde köra och lära mig på. Det är sju år sen nu.

– För att det ska komma fler maskinister in i yrket måste man ju släppa in nybörjare. Just nu har jag två praktikanter med mig från gymnasiet. En av dem är min son Alex, han är på väg att bli maskinist han också, och den andra är faktiskt en tjej.

Din energi skvallrar om att du är en typisk hjulgrävarperson. Vad är det med den maskintypen du gillar så bra?

– Jag vill vara med hela tiden och trixa, tycker om pillret och noggrannheten. Och det är fritt, jag är ute och får göra så mycket olika saker.

– Grävmaskinistjobbet passar mig för jag gillar ljudet, kraften, allt man kan göra. 

–Jag tycker om att det är mycket känslor hela tiden. Som när det är vattenläcka. Vattnet bara sprutar och det är skarpt läge. Det är det bästa jag vet, det är lite som att vara brandman, man är med där det händer.

– Just nu har jag grävjouren och då kan det ju hända vad som helst. 

Vilken typ av uppgifter handlar det om annars?

– Vi gör ju det mesta. Vi är två anställda maskinister på kommunen, plus ett tiotal anläggare. Behövs det större maskiner har vi avtal med Hilbrands Maskin AB som kommer till exempel vid nyanläggningar. 

– Annars blir det mycket att gräva i gator, olika parkjobb som att plantera träd. Och på vintrarna jobbar jag i snöjouren. Jag vet att andra spyr på att röja snö, men jag drar på full musik i högtalarna, på med helljusen och saftblandaren. Det är så mysigt att vara ensam på gatorna i mörkret mitt på natten.

Nu sitter du i en Doosan. Vad tycker du om den?

– Det är min tredje maskin hittills och den är riktigt bra. Framför allt är hydrauliken väldigt direkt och det gillar jag, jag vill kunna skaka ur lite ur skopan och då får inte hydrauliken vara för seg.

Vad tänker du om framtiden, fortsätter du som maskinförare?

– Självklart, jag hoppas att jag dör i hytten. Men skämt å sido så tänker jag köra tills jag stupar. Bara kroppen håller. 

Utbildning: Vuxenutbildning Maskinförare.

teknik

”Gillar när det händer saker”

Med havet som bas

ABB fixar Hitachis elektriska tipptruckar

Sopar med el för mindre förluster

”Högt och stort är bäst”

Gamla synder upp till ytan

AI ska fixa potthålen

Mässpubliken uppvärmd – maskinhandlarna redo

”Jag kör tills jag stupar”

Peab i samarbete med innovativ cementtillverkare

INNEHÅLL

TIDNINGEN

KONTAKT

FAKTURA