Alla artiklar som berör teknik inom vår bransch.

Gemensamt för de flesta vägbyggen är att man hela tiden måste förhålla sig till existerande trafik. Trafikanter som kryllar överallt, lyckas ta sig förbi avstängningar och misslyckas med att följa omledningar. Och dessutom ofta kör farligt fort.

Mellan Götene och Mariestad har den typen av problem minskats till ett absolut minimum. Trafikverket har till största delen lyckats lägga sträckningen av nya E20 på ny mark, en bit bort från existerande sträckning. 

– Vi har ett par broar där gamla och nya vägen korsar varandra samt några kilometer närmast Mariestad där nya vägen har samma sträckning som den gamla, det är allt, berättar Johan Eriksson som är platschef för projektet. Det är verkligen få vägbyggen idag som är på det här sättet, oftast breddar man ju bara befintlig vägmiljö.

Att Johan Eriksson är riktigt nöjd är lätt att förstå. Projektet kommer att löpa på i avskildhet. Transportbilar och arbetsmaskiner slipper stressade trafikanter svischande runt flyglarna. Men det blir inte på det viset helt utan ansträngning. För att få till den där avskildheten har projektet planerats noggrant. Först ut var till exempel byggandet av två broar för att trafiken på gamla E20 skulle lyftas upp över byggandet av den nya. 

– Det första vi gjorde när arbetet på börjades i februari var att schakta för de två broarna samt inleda arbetet med att bygga en lokalväg där E20-trafiken kan gå medan vi bygger om några kilometer strax söder om Mariestad. 

Att väg E20 är under pånyttfödelse har nog de flesta trafikanter som rest genom Västra Götaland fått känna på. Behovet av en ny väg är gammalt och redan i mitten av 1990-talet inleddes planeringen för hur trafiken till och från Göteborg genom Västra Götaland skulle kunna flyta bättre. I och med utvecklingen av vägtypen ”mötesfri landsväg”, som gjordes i början av 2000-talet, har bit efter bit av vägsträckan planerats. 

Först ut att byggas om var sträckan Kristineholm-Bälinge som blev klar 2016. Samtliga etapper mellan Göteborg och Götene är nu avklarade och de två avslutande sträckorna blir mellan Götene och Mariestad samt en sträcka förbi Mariestad. Hela Västra Götalands-projektet går i mål under 2028.

Det som byggs är en 16 meter bred mötesfri motortrafikled med två körfält i vardera riktningen och mitträcke. Hastigheten på den nya vägen är satt till 100 kilometer i timmen.

Kontraktet för sträckan Götene till Mariestad gick förra sommaren till Peab:s avdelning Infra Väst-Mitt. 

– Det är en totalentreprenad och kontraktssumman ligger på 848 miljoner, berättar Johan Eriksson. Det innebär att vi står för detaljprojekteringen och arbetet med det gick igång direkt förra sommaren. Själv kom jag med i projektet i samband med startmötet i augusti 2024.

Totalt omfattar kontraktet 20 kilometer motortrafikled, en trafikplats, 14 broar, ombyggnad av gamla E20 samt ett stort antal sidovägar. En hel del för projektörerna att bita i alltså. 

– Våra konsulter på mark, Sweco, och på brobygge, Inhouse Tech, gav sig i kast med uppgiften direkt. Vi delade redan i kalkylskedet upp projektet i tre etapper – två mils sträckning är långt och det är svårt att greppa hur mycket massor som faktiskt ska hanteras…

Det tre etapperna skiljer sig också åt vad gäller tillgången på massor. Nordligaste etappen, närmast Mariestad, har en hel del berg som måste avlägsnas, och kan därmed förse båda Etapp 2 och 3 med krossmaterial. Till Etapp 1, närmast Götene, kommer det att krävas införsel av massor. 

– Vi har tur eftersom projektet rent geotekniskt är ett ganska rent jobb. Det bjuder inte på några större utmaningar. En bro ligger på ett område med sämre bärighet och vi måste påla och installera KC-pelaren för bron och ramperna, annars är allt ganska smidigt. Vi har heller inga större nivåskillnader, vi snittar på cirka två meter. Landskapet är snällt och platt, speciellt ner mot Götene.

För att klara av all lokaltrafik utmed en väg som byggs helt utan anslutande korsningar krävs det hela 14 broar utmed den 20 kilometer långa nya sträckningen. 
En av dem är en vattenförande rörbro, övriga är betongkonstruktioner. 

– Nere i söder, vid första bergsskärningen norr om slätten vid Götene, kommer vi att bygga en rejält stor faunabro. Den blir cirka 65 meter lång och förses med en bred ramp samt bullerstaket så att djuren ska känna sig trygga. Vi lägger även betongrör för mindre djur att gå igenom när vi ändå måste lägga vägtrummor för avvattningen.

Trafikverket har valt att göra sitt bästa för att smälta in vägen så bra som möjligt i omgivningen. De har i mesta möjliga mån valt att undvika att lägga den på jordbruksmark och de har även minskat den totala markanvändningen genom att göra vägen så smal som möjligt. Detta sker till exempel genom att undvika mittdike och genom att göra grundare och därmed smalare diken utmed vägens sidor. 

Enligt Trafikverkets nya riktlinjer kommer asfaltsläggningen att delas upp i etapper. När trafiken släpps på vid årsskiftet 2027/28 kommer inte slitlagret att ligga på plats. 

– Man vill att vägen ska vara i drift ett halvår så att eventuella sättningar kan uppstå innan vi gör helt klart, förklarar Johan Eriksson. Sommaren 2028 lägger vi det slutliga asfaltslagret och då kan vi också göra justeringar om det skulle behövas. 

Sammanlagt räknar Johan Eriksson med att Peab sysselsätter ett dussin tjänstemän inklusive mätorganisationen i projektet, till det kommer projekteringskonsulterna. Hur många som jobbar ute i det praktiska överlåter han åt Micke Gustafsson att svara på.

Micke Gustafsson är anställd vid Snabbschakt i Göteborg AB och långvarig arbetsledare vid olika Peabjobb. Han tillbringar sina arbetsdagar i ständig rörelse med telefonen fastlimmad vid örat. 

– Jag är i stort sett aldrig inne på kontoret. Jag måste hela tiden vara i rörelse och se hur projektet växer fram, konstaterar han och tillägger att projektet är så omfattande att det  i stort sett är omöjligt att göra några långtgående planer.

– Det liksom växer fram allt eftersom. Materialet skiljer sig åt och det går inte att säga i förtid exakt hur massorna ska hanteras, det blir sällan som man tror.

Ett exempel är masshanteringen för att förse Etapp 1 med material. Micke Gustafsson berättar att han funderar över om det möjligen finns mer material tillgängligt än man först trott. 

– Vi har hittat lite berg, en rejäl klick faktiskt, på ett ställe i ettan. Det innebär att vi eventuellt kan slippa göra ett extra uttag uppe i trean.

När Maskinentreprenören besöker projektet har Micke Gustafsson 14 grävare, och två till på väg in, tre stycken bandschaktare med en till på väg in, samt sex dumprar i full sysselsättning. Till det kommer ett antal transportfordon.

För de flesta transporter används lokala företaget Smen’s från Skara. I övrigt är underentreprenörerna en skara företag från olika orter i södra Sverige. Micke Gustafsson har varit arbetsledare i uppåt femton år och vet vilka företag och vilka maskinförare han vill jobba med. Med sig från förra uppdraget, järnvägsbygge i Godegård, Östergötland, har han John Andersson och hans Volvo EC235E. Det står visserligen Franks Schakt på maskinen, men det är John Anderssons Grävtjänst AB som står på kontraktet. 

– Jag har köpt maskinen av farsan och inte bytt loggan, förklarar John Andersson och svingar försiktigt ner en vägtrumma i schakten.

John Andersson har varit med i projektet från början, kom hit strax efter nyår, och avslöjar att han snart kommer att ha rätt logga på maskinen, men att loggan då kommer att sitta på en helt annan maskin. 

– Jag har en ny Volvo EC300F stående på Swecon i Skövde och väntar på mig, ler han.

Kontakten med Micke Gustafsson är solid och John Andersson hoppas att den innebär jobb även framöver. Att investera i en helt ny maskin i lågkonjunktur kan ju vara lite av en chansning. 

– Klart att jag är orolig. Men min far, som haft grävfirma i 45 år, säger att man ska satsa i lågkonjunkturer så det är bara att köpa. 

Och med en nick åt Micke Gustafssons håll tillägger han: 

– Det låter på honom där ute att det kan finnas jobb framöver.

Några stenkast längre bort utmed vägsträckningen sitter Marcus Fält i en årsgammal Volvo EC550 och lastar ut berg. Han är anställd vid Bjursells från Jönköping, ett av företagen som Micke Gustafsson brukar använda sig av. Han har varit på plats en dryg månad och kom direkt från ett VA-jobb i Kalmar. 

– Det var ju ett lite ovanligt jobb för en sån här maskin konstaterar han. 

För Micke Gustafsson är det dock en fördel att hans maskinförare har varit med om lite av varje. 

– Alla måste vara självgående på ett så här stort projekt, menar han. De måste kunna fatta egna beslut. Det är väldig skillnad på grävmaskinister och grävmaskinister, här har vi ett helt annat tänk än om man jämför med ett litet jobb inne i stan. Alla massor måste hanteras på rätt sätt, det är avgörande för projektet. 

Det är verkligen få vägbyggen idag som är på det här sättet, oftast breddar man ju bara befintlig vägmiljö.

20 kilometer, 16 meter bred motortrafikled med fyra körfält. En trafikplats vid Lugnås, 14 broar, en stor faunapassage, sidovägar samt avsmalning av gamla E20 till 9 meter bred lokal väg.

Totalentreprenad till ett värde av 848 000 000 kronor, entreprenör Peab Infra Mitt-Väst. Byggtid 2025-2028.

E20 Götene-Mariestad

Drygt 20 maskiner är för tillfället sysselsatta i projektet, men siffran skiftar ständigt. Här i Etapp 3 finns en hel del berg som ska lossgöras och krossas på plats.

Det löper ett ovanligt projekt i Västergötland just nu när gamla E20 mellan Götene och Mariestad ska ersättas efter lång och trogen tjänst. 
– Ett riktigt fint vägjobb. Det mesta går genom jungfrulig terräng, konstaterar Peab:s platschef Johan Eriksson.

Lugnare utan bilar

Nu har du kört väghyvel i cirka tio år, men du började karriären med att lägga asfalt för Skanska i 17 år. Hur kom det sig att du bytte över till att köra väghyvel istället? 

– Ja, det blev nog bara så. Det var Skanskas hyvel, jag hjälpte killen som körde den och han lärde mig köra. Efter något år gick han i pension och då tog jag över hyveln.

Nu har du egen firma och kör för Per Lacks Entreprenad AB. Men det är fortfarande samma hyvel. Hur gick det till? 

– Skanska bestämde sig för att sälja och börja hyra maskiner istället. Jag kände Per Lack sedan tidigare och han köpte hyveln. Han hade inte haft den maskintypen tidigare, men jag hade ju kontakter med mig när jag började köra för honom. Till en början körde vi mycket åt Skanska.

Berätta om maskinen, den har ju några år på nacken. 

– Ja, den är sen 2007 och har gått 20 000 timmar, men den är helt otrolig, det har knappt varit några fel på den. Håller säkert 10 000 timmar till.

Vad är det som slits på en väghyvel? 

– Det kan bli glapp, i bordet till exempel, men det mesta går att åtgärda genom att shimsa. Allt är så välbyggt, det är en stor och kraftig maskin och vi kör den mest på jobb där den inte behöver jobba nära gränsen för vad den tål.  

– När Skanska köpte maskinen gjorde de den riktigt välutrustad. Till exempel har den ett konstanttryckssystem, så att man kan ställa trycket när man kör med flytläge och till exempel plogar snö. Den ligger med ett konstant tryck tills det kommer en knöl, då lyfter den. 

Nu är det ju inte enda hyveln Per Lack har i firman. Han har en nyare Hidromek väghyvel och en minihyvel från Laser-Grader också? Vilka jobb går de olika hyvlarna på? 

– Volvohyveln blir mest underhåll av grusvägar och snörörjning, ibland asfaltjustering även om just det här jobbet var mest en slump att den här maskinen var närmast. Den har en strängspridare baktill, som jag använder på grusvägar, och det gör att kan bli lite klumpig att ta in på mindre områden. Hidromeken är den maskinen som vi använder mest till finjusteringar för asfalt. Vi har även en totalstation i firman så att vi kommer ner på en noggrannhet på bara några millimeter. Minihyveln är ännu ganska ny.

Hur ser det ut om fem år, sitter du fortfarande i en väghyvel? 

– Kan vara lite stressigt ibland, men det finns ju mycket jobb. Sen kan jag störa mig på att man krånglar till alla modeller så fruktansvärt idag. Det är rena skrivbordsprodukter. 

– Ibland skulle det varit bra om bladet var gjort av gummi så det kunde följa alla kurvor de lägger in i sin design! 

Hobby: Har nog inte tid för det, ungarnas hockey kanske.

Thomas Ohlsson

För drygt tio år sedan tog Thomas Ohlsson ett lite ovanligt beslut. Från att ha varit asfalt­läggare under många år klev han rakt in i hytten på en väghyvel. Och där vill han vara kvar.

Thomas Ohlsson är asfaltläggaren som tog steget in hyveln. 
– Jag hade ju gått och gnällt på alla justeringar innan, så det var väl dags att köra själv, skrattar han.

”En otrolig maskin, går aldrig sönder”

Det är inte första gången som Volvo CE och Swecon lanserar ett nytt digitalt verktyg för bevakning och uppföljning av produktionen, men den här gången bjuds något unikt. Nya Volvo Site Operations är utformat för användning oavsett vilken logotyp det står på maskinen. 

– Den avgörande skillnaden mot de tidigare lösningarna är att Volvo Site Operations går att koppla till vilka krossar, vågar eller stora arbetsmaskiner som helst, berättar Anna Haglund som är Produktchef Produktivitetstjänster vid Swecon. Tidigare lösningar har varit baserade på att maskinerna varit Volvo, uppkopplade via Co-Pilot/Care Track.

– Det som nu krävs är att utrustningarna och maskinerna kan lämna information enligt formatet AEMP 2.0. Formatet är en väl etablerad branschstandard för överföring av information från uppkopplade maskiner, och hittills har vi inte stött på problem. I regel använder all förekommande teknik i täktmiljö det här formatet.

Vad är det då som Volvo Site Operations kan göra? 

Ganska mycket faktiskt. Verktyget – eller tjänsten, som Swecon också väljer att kalla det – samlar in data från alla maskiner i till exempel en bergtäkt, en återvinningsstation eller trävaruindustri. Denna data omvandlas till nyttig och lättillgänglig information för alla som jobbar i verksamheten.

För arbetsledningen handlar nyttan till exempel om att kunna utvärdera verksamheten med hjälp av sparad data.

– Ett exempel kan vara kontrollera hur många liter bränsle det krävts per mängd hanterat material. Det är enkelt för arbetsledaren att logga in i systemet och få ut de aktuella siffrorna och skapa ett underlag för eventuella åtgärder. 

För maskinförarna har ett nytt gränssnitt skapats i och med att samtliga hytter förses med en ny surfplatta. På plattan visas en bild av hela arbetsplatsen, komplett med samtliga maskiner och deras rörelser i området. 

– Man kan se sina kolleger i området med bara någon sekunds fördröjning och det ger naturligtvis en ökad säkerhet, men även ökad effektivitet. Systemet visar hur man kan undvika tidskrävande flaskhalsar inom området och berättar också för förarna var de ska hämta och lämna olika material.

Anna Haglund kommenterar att de som är förtroliga med systemet Connected Map kommer att känna igen sig, men att nya plattformen Volvo Site Operations har vässats ytterligare bland annat genom sitt nya intuitiva gränssnitt.

Volvo Site Operations har tagits fram av Volvo CE, Swecon har deltagit i en pilotstudie, och lanserades på Bauma i våras. Efter testkörningar i ett antal anläggningar både i Sverige och Europa väntar nu den storskaliga lanseringen. 

Potentiella kunder är enligt Anna Haglund företag inom berg- och materialhantering, och processindustrier som stål-, trä-, papper- och återvinningsindustri. 

– Gemensamt är att de har väl definierade processer och arbetar inom inhägnat område.

Den nya tjänsten är indelad i två olika nivåer, Start och Advanced, där startnivån innehåller kartfunktionen och nästa nivå även ger tillgång till datainsamling. Prislappen styrs av hur många enskilda maskiner som ansluts till tjänsten och Anna Haglund poängterar att det därmed inte är självklart att endast större aktörer kan dra nytta av tjänsten. 

Att bara köpa ett nytt system till företaget är dock långt ifrån en garanti för snabb och lönsam förändring. 

– Jag vill verkligen trycka på att vi helst inte vill kalla det ett system – vi vill kalla det ett arbetssätt. Det går inte att köpa ett nytt system, trycka på knappen, och sen blir allt bra. Det krävs mer.

Och orden kommer från en person som har som arbetsuppgift att hjälpa till på den resan. Anna Haglund och hennes team för produktivitetstjänster inom Swecon erbjuder sig ta ett steg närmare kundens affär och inte bara sälja sina produkter. 

– Vi har till exempel specialister inom förändringsledning som tillsammans med våra kunder kan ta tempen på de processer som ligger för närvarande och undersöka hur de kan förändras till det bättre. Vår roll är att stötta och att hjälpa våra kunder i deras digitala resa.

För Volvo Site Operations kan den resan enligt Swecon innebära 10–20 procents ökad produktivitet och uppåt 80 procents minskad administration. Men vad är det som krävs för att uppnå de resultaten? 

– I samband med att man kopplar upp maskinflottan gäller det såklart att se över sina processer och ha dem väl definierade, konstaterar Anna Haglund. Framöver måste systemet underhållas så att den digitala tvillingen hänger med och även i fortsättningen stämmer överens med verkligheten om man till exempel flyttar en lastzon.

För att lyckas bra med systemet är det enligt Anna Haglund avgörande att alla som arbetar med det är med på noterna och verkligen använder det. 

– Därför måste arbetsledare jobba aktivt med att kommunicera med arbetslaget och göra uppföljningar, som att tillsammans göra utvärderingar kring vad som fungerat bra eller mindre bra senaste veckan. Företag bör med fördel kombinera digitaliseringsresan med utbildning inom sparsam körning, för bästa resultat.

– Att använda sig av Volvo Site Operations är inte bara att använda ett nytt verktyg. Det är att börja med ett nytt arbetssätt.  

Nytt system för insamling och användning av data inom berg- och materialindustri samt annan processindustri.

Används för att optimera materialförflyttningar, minska koldioxidutsläpp och öka säkerheten.

Volvo Site Operations

– Nu behöver ingen gå på känsla längre, sifforna ger svaren, svart på vitt, konstaterar Anna Haglund Produktchef Produktivitetstjänster Swecon.

Med data tillgänglig i realtid, och lagrad för senare utvärdering, är nya Volvo Site Operations ett optimeringsverktyg för aktörer med blandade maskinflottor.

Märkesoberoende mätverktyg

En trumma slang i veckan är målet när Hampus Petersson och hans kolleger sakta arbetar sig fram genom landskapet i den vackra dalgången utmed ån Viskan. Det betyder 900 meters grävning och plöjning. 

– Men förra veckan lade vi faktiskt två kilometer och senaste tiden har vi snittat på 1 400 meter i veckan. Det går bra här. Värre är det på andra ställen i projektet, där är det sten och måste sprängas, berättar Hampus Petersson som tillsammans med Theodor Johansson, anläggare från Hillerstorps Schakt AB och Joel Andersson, maskinförare från Tutaryds Gräv AB, formar det lilla arbetslaget.

– För ett par dagar sen blev Joel lite glad i hågen och körde upp ett dike på 600 meter extra framåt eftermiddagen. Den dagen kom vi hem sent för man vill ju gärna bli klar och återställa samma dag, flinar Hampus och är riktigt nöjd med hur jobbet flyter på.

Projektet är en förläggning av slang för fiber som en del av Sveriges stamnät. Totalt ska sex mil fiber läggas och förbinda Västergötland och Halland. Utmed sträckan ansluts även lokalt på flera platser. Hillerstorps Schakt AB har kontraktet och förutom Hampus arbetslag jobbar även ett annat team från företaget utmed sträckan.

För Hampus Petersson är projektet ett av många han gör via maskinringen MR Småland för Hillerstorps Schakt. Han har egen entreprenadfirma, HP:s Gräv och Service med återkommande uppdrag för Hillerstorps Schakt och så har det varit under lång tid. 

– Jag började som maskinförare när jag var anställd hos en lantbrukare hemma i Hånger utanför Värnamo, berättar han. Jag var bonddräng och körde hans traktorgrävare i entreprenad ett par dagar i veckan. 

Men egentligen började karriären som det så ofta är långt tidigare när Hampus var en ivrig åttaåring på cykel. 

– Det där med fritids tyckte jag var tråkigt, jag provade fotboll också, men blev trött på det med. En dag cyklade jag hem till en bonde i samma by, kom tillbaka nästa dag också och sen blev jag kvar där.

Hampus tog studenten på naturbruksgymnasium med inriktning på jord och djur men med tillägg för skog och reparation. En alldeles perfekt utbildning för att fortsätta att arbeta hos grannen, Kurt Nordin, och där blev Hampus kvar länge. 

– Jag slutade skolan 2005 och runt 2007–2008 började jag köra Kurts maskin i entreprenad nästan hela veckorna. Förarbevis för grävmaskin och hjullastare tog jag på Nifsarpsskolan i Eksjö och Stora Segerstad i Reftele.

Åren gick och 2020–2021 var det dags för Nordins (nu var det sonen Johan som skötte firman) att byta ut sin traktorgrävare. 

– Då bestämde vi att det var jag som skulle köpa nästa maskin så jag startade eget företag i oktober 2021 och köpte en begagnad Huddig 1260c.

Genom alla år som maskinförare, först som anställd och nu som egen, har Hampus Petersson arbetat via maskinringen, MR. Att bli medlem i MR Småland var en självklarhet när han startade eget. 

– Det är rätt smidigt, jag registrerar min arbetstid och specificerar vilka grejor jag använt varje dag. Sen får jag en självfaktura som jag använder i min bokföring. En riktig fördel med att jobba via MR är att det ger mig en ekonomisk trygghet, vilket var extra bra till exempel när jag var nystartad. Visst kostar det lite med provisionen till MR, men det är det lätt värt.

Maskinringarna skapades i Sverige i början av 1990-talet. Det var knepiga tider för lantbruket vars marknad avreglerades, bland annat för att minska överskottet av jordbruksprodukter. Idén om ett organiserat samarbete bönder emellan hämtades från Europa där man till exempel i efterkrigets Tyskland använt metoden för att kapa kostnader och lösa behovet av arbetskraft.

Tanken bakom lantbrukets maskinringar var att organisera samverkan – bönder och bönder emellan. Genom tiderna har man på landsbygden alltid samarbetat, ägt maskiner tillsammans på olika sätt och organiserat arbetslag vid större uppgifter. Nu var det dags att bilda ekonomiska föreningar med syfte att utan eget vinstintresse förbättra lönsamheten hos medlemmarna genom ett bättre utnyttjande av både maskiner och arbetskraft. 

Dalarna var först ut och efter några år fanns över trettio maskinringar fördelade över landet. 

Susanne Öberg är ordförande för paraplyorganisationen Sveriges Maskinringar och sitter i styrelsen för sin lokala maskinring MR Norrland. Hon berättar att det idag finns tretton maskinringar, varav en verkar på Åland. 

– Det är verkligen värdefullt att arbeta inom en ekonomisk förening. Vinsten är medlet, inte målet. Jag tycker att det finns något som lockar med det, man känner att man gör något gott, konstaterar hon.

Precis som Hampus Petersson kommer Susanne Öberg från en bakgrund inom lantbruk. – Mina farföräldrar var mjölkproducenter, min far drev en skogsvårdsentreprenadfirma och själv har jag jobbat för LRF samt som ledarskapskonsult inom skogsbranschen vid sidan om att jag också driver eget skogsbruk.

Av de svenska maskinringarnas 3800 medlemmar är ett stort antal troligen på något sätt fortfarande efter trettio år knutna till lant- och skogsbruk, men maskinringarna är öppna för alla och har inget register över medlemmarnas anknytning till ursprungsbranschen. 

– Vi som blev över när djuren försvann är väl vi som nu ger oss in i entreprenad, funderar Susanne. Vi vet också att andelen medlemmar som inte har egna lantbruk ökar för varje år även om vi inte för någon egentlig statistik över det.

– Vad vi vet med säkerhet är att entreprenadverksamhet utgör en stor del av verksamheten inom svenskt lantbruk idag. 

–  Entreprenad sysselsätter till exempel fler personer på landsbygden än vad mjölkproduktion gör och vi räknar med att entreprenad där kunden inte är jord- eller skogsbrukare utgör två tredjedelar av maskinringarnas verksamhet.

Just nu går det bra för Sveriges maskinringar, riktigt bra. För ungefär fem år sedan bestämde man sig för att förstärka verksamheten. En kraftsamling skulle göras och målet var att nå en samlad omsättning på en miljard kronor. Satsningen lyckades och mellan åren 2021 och 2023 fördubblades omsättningen för att landa på 1,1 miljard. 

– Det genomfördes genom att allt fler maskinringar gav sig ut och svarade på både offentliga och privata upphandlingar i större utsträckning. Det startades ett erfarenhetsutbyte mellan olika maskinringar och samtidigt gjordes en generationsväxling både i styrelser och med nya profiler för nya vd:ar ute i de olika maskinringarna. 

En titt i MR Smålands årsbok för 2024 visar dock tydligt att maskinringarna fortfarande upplever sig själva som en förening för utbyte av maskiner och tjänster lantbrukare emellan. Kalkylexempel med priser för körning med treskärig kontra sexskärig buren växelplog samsas med hackvagnar, rotorsträngläggare och rundbalspressar. Kort sagt finns lantbrukets alla maskiner representerade. 

Men här finns också väl specificerade kalkylexempel på timkostnader för minilastare, hjulgrävare, sandspridare och sopvalsar.

Två världar som möts. Och ibland kan det bli gnissel i skarven. 

Att lantbruket under många är har haft skattelättnader för diesel gör naturligtvis att det gäller att hålla tungan rätt i mun när förbrukningen ska redovisas. Varken Hampus Petersson eller Susanne Öberg upplever dock att detta ger upphov till några problem eller att de fått kommentarer om orättvisa konkurrensförmåner. De är eniga om att man måste följa reglerna, något annat går inte. 

– Jag hör faktiskt inte så mycket om den frågan, mer än att många tycker att det är lite bökigt med ett moment till som måste räknas på, konstaterar Susanne. 

– Vi hade såklart gärna sett diesellättnader till alla.

Susanne talar hellre om samarbete än konkurrens och konstaterar att om det går bra för grannen är chansen stor att det också går bra för dig. De flesta av landets maskinringar är medlemmar i Maskinentreprenörerna, ME, och en process att även ansluta MR Sverige är inledd.  

– Jag ser gärna ett samarbete inom flera områden som till exempel frågor om rekrytering och kompetensförsörjning. Titta till exempel på hur duktig transportbranschen varit på att rekrytera tjejer. Det skulle vi också kunna bli bättre på, tillsammans kan vi lära oss att fiska i hela vattnet, inte bara i halva, konstaterar Susanne Öberg.

Nere i Västergötland (eller Halland) jobbar Hampus, Theodor och Joel vidare med sina slangar, söktrådar och varningsband. Hampus plöjer ner slang och återställer med sin Huddig, Joel öppnar upp diket med smalskopa och anläggaren Theodor har med smalskyffeln i hand fullt upp med att serva två maskiner. 

Arbetet rullar på som det ska och förutom en och annan avgrävd täckdikningsslang finns just nu inga hinder. 

Till helgen far Hampus hemåt till Värnamo för att klättra upp i sin andra maskin, även den en Huddig. 

– Det finns alltid småjobb att göra hemikring, konstaterar han. Några av dem tar jag via MR, andra är så små att jag tar dom direkt i min egen firma. Det är det som är fördelen med MR, man måste inte göra alla jobb via maskinringen.

Tretton lokala maskinringar med central organisation MR Sverige. 

Entreprenad, Bemanning samt Jord och Skog. Medlemmar kan både sälja och köpa tjänster av varandra. Maskinringarna växer just nu genom ökat fokus på extern verksamhet. 

Sveriges maskinringar

”Entreprenad sysselsätter till exempel fler personer på landsbygden än vad mjölkproduktion gör.”

Hampus Petersson har egen entreprenadfirma sedan 2021. De flesta jobben gör han som underentreprenör åt Hillerstorps Schakt AB via MR Småland. Medlemskapet i maskinringen underlättar faktureringsarbetet och ger trygghet tycker han.

Utmed en åkerkant någonstans mellan Skene och Varberg lägger ett arbetslag slang för fiber. Meter efter meter matar kabelplogen ner slangar, söktråd och varningsband i backen.
– Vi har ingen sten, det är som att plöja i smör, skrattar Hampus Petersson.

MR gräver för fiber och tillväxt

Du kör hjullastare på Sobacken avfallsanläggning här i Borås. Berätta hur du hamnade här.

 – Jag gick inriktning maskinförare på naturbruksgymnasiet i Reftele. Vi har gård hemma och jag har ju alltid kört traktor och andra maskiner också, så det var rätt naturligt för mig. Efter skolan började jag jobba på en gård, men kände snart att det där med djur inte var min grej. 

– Min pappa jobbar för SG Maskin och jag började hoppa in lite extra hos dem. Sen fick jag anställning. Efter ett tag som sjukvikarie här på avfallsanläggningen blev det här min arbetsplats. Jag har tre kolleger från SG Maskin här och vi är ett mycket bra gäng. Jag trivs verkligen.

Det är ännu inte så vanligt med kvinnliga maskinförare, har det någon betydelse för dig att de flesta kolleger är män?

– Jag kände mig direkt välkommen på företaget. Även om jag är enda tjejen som är maskinförare i firman har det bara varit positivt. Och jag tycker det är bra att det finns tjejer i ledningen på firman, man knyter på något sätt an lättare till andra kvinnor. 

– Sen tycker jag såklart att vi borde bli fler tjejer i yrket. Börja redan med barnen. Det är lätt att ta med en liten grabb och visa en häftig maskin, tjejen frågar man inte ens. Klart att hon ska få kolla på den häftiga maskinen, sätt henne vid ratten! Det är viktigt att väcka en gnista tidigt och låta tjejer få upptäcka hur kul det kan vara att sitta i en maskin.

Vad är dina arbetsuppgifter här på anläggningen?

– Jag kör en hjullastare som används som servicemaskin. Jag gör allt från att lasta containrar till att stacka upp material, köra fram dieseltankar, lasta med pallgafflar och lasta dumprar. Det är väldigt omväxlande samtidigt som jag vet ungefär varje morgon vad jag ska göra under dagen och det gillar jag.

– Idag håller jag på att lasta en container med pappersförpackningar. Vi har stora fack för pappersförpackningar, plast, färgat glas, ofärgat glas, metall och tidningar i en stor hall. Ute ligger gips, isolering och böcker.

Händer det att du får in konstiga saker i högarna?

– Det kommer verkligen konstiga saker ibland. Nu på sista tiden har det börjat komma riktigt mycket kläder och lakan, det mesta i högen med förpackningspapper. Folk verkar inte veta var de ska göra av det nu när man inte får slänga det längre. 

– Men det värsta kom för ett halvår sedan när jag hittade en massa blod i högen av förpackningspapper. Det var verkligen mycket blod, som rann. Jag letade lite försiktigt med andan i halsen för att se var det kom ifrån. 

– Tack och lov visade det sig att blodet kom från en plastburk som det stod Grisblod på. Det stod till och med ett bäst före datum på den. Datumet var 2016. Jag gick inte fram och luktade! 

Utbildning: Naturbruksgymnasium inriktning maskinförare.

Hobby: Veterantraktorer och mycket annat.

Alva Augustsson

Utrustning: Deponiskopa för grus, stackare, sopvals, högtippskopa, skopa för lastning i containrar.

Volvo L90H

Alva Augustsson kör hjullastare på avfallsanläggning och får se mycket konstigt som folk slänger. Det värsta var när det rann blod bland pappen.

– Klart att vi ska ha fler tjejer i maskinerna, kolla på hur det exploderade med tjejer i lastbilar. 
Alva Augustsson kör lastmaskin och hoppas på fler kvinnliga kolleger.

”En dag rann det blod bland pappen”

Bilbranschen har sedan flera år tillbaka en egen standard för hur underhåll, service och reparation av bilar med eldrift ska ske. 

För andra mobila enheter med högvoltsystem – läs eldriven grävmaskin, krossverk eller liknande, har dock både lagstiftning och branschstandard saknats. Importörer, återförsäljare och verkstäder som arbetat med eldrivna arbetsmaskiner har istället fått lita sig till tillverkarens instruktioner eller sätta upp en egen standard. I november 2024 presenterade dock branschorganisationen Maskinleverantörerna, ML, en ny, branschspecifik standard. 

– Den kommer egentligen i senaste laget, konstaterar ML:s vd Lina Tuvesson Hallman. I fjol såldes 82 eldrivna jordförflyttande maskiner i Sverige och lägger man till maskiner som till exempel eldrivna stationära krossar så finns det betydligt fler maskiner av den här typen i drift.

Behovet av en rekommendation för hur dessa potentiellt riskabla maskiner ska hanteras var alltså tydligt och för ett år sedan inledde ML arbetet med att ta fram branschens egen standard. 

– Den viktigaste aspekten med den nya standarden är att man faktiskt måste förstå att det krävs utbildning för att göra underhåll, service och reparationer på eldrivna maskiner. Den nya standarden ska underlätta för verkstäder att se till att arbetsmiljön blir säker. 

Någon lagstiftning för hur detta ska gå till finns nämligen inte. För fasta elektriska installationer finns ett väl definierat regelverk över vad som krävs vid utförandet av olika installationsarbeten. För elektriskt drivna mobila enheter saknas däremot regelverk. 

Vad som gäller är istället arbetsmiljölagens tredje kapitel och tredje paragraf. Där står bland annat att arbetsgivaren ska förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs för att undgå risker i arbetet. 

Eftersom eldrivna bilar funnits på marknaden längre än eldrivna entreprenadmaskiner har bilbranschen gått före och har sedan flera år tillbaka löst problemet genom att branschorganisationerna Bil Sweden, numera Mobility Sweden, Motorbranschens Riksförbund samt Sveriges fordonsverkstäders förening skapat en egen standard. När de första eldrivna entreprenadmaskinerna dök upp på den svenska marknaden var de olika aktörerna tvungna att ta fram sina egna metoder för hur arbetet ska gå till. Flera har fått stöd i detta av instruktioner från maskintillverkarna och många har dessutom tagit hjälp av bilbranschens rekommendationer.

Även den nya standarden som ML tagit fram tar stöd i bilbranschens standard. 

– Vi hämtade mycket därifrån eftersom vi tyckte att den var bra framtagen, men naturligtvis har vi anpassat den för att passa vår bransch, konstaterar Lina Tuvesson Hallman.

Den nya standarden går att ladda ner från ML:s hemsida och består av ett dokument på 23 sidor. Här definieras tydligt vilka olika kompetenser som måste finnas i verkstaden när det rullar in en maskin med ett högvoltsystem i Spänningsklass B.

De olika kompetenserna, eller ansvarsgraderna, kallas roller och är fem stycken. 

Rollen ”Informerad person” är en person som fått information om hur faror med elektricitet kan undvikas och kan arbeta på en plats där arbete på eldrivna maskiner sker. En ”Informerad tekniker” har fått utbildning för att på ett säkert sätt kunna utföra vissa typer av arbeten på en eldriven arbetsmaskin. ”Fackkunnig tekniker” är den person som utbildats för att utföra arbeten på den här typen av maskiner.

Till dessa tre första roller kommer sedan två till, ”Säkerhetsansvarig” och ”Arbetsledare”. Dessa två roller ska se till att det finns resurser och rutiner för att driva ett systematiskt elsäkerhetsarbete respektive tillse att den personal som arbetar på, eller vistas i närheten av, eldriven maskin inte utsätts för elektrisk fara. 

– Vi har inlett ett arbete med att se över vad ska ingå i olika utbildningar och kurser för de olika kompetensnivåerna, berättar Lina Tuvesson Hallman och tillägger att flera utbildningsföretag redan har kurser att erbjuda.

– Standarden är att betrakta som en rekommendation och som stöd för de företag som inte har så mycket att luta sig emot från sin maskintillverkare. Om det är så att tillverkaren ställer andra maskinspecifika krav, så är det naturligtvis de som gäller.

För närvarande pågår arbete inom Svenska institutet för standarder, SIS, med att under 2025 ta fram en svensk standard för arbete på alla typer av eldrivna fordon omfattande allt från lastbilar och bilar till elsparkcyklar och båtar. 

– Den kommer att bli väldigt övergripande och är inte tänkt att användas av en tekniker utan ska mer läsas som en lagtext, menar Lina Tuvesson Hallman. När den kommer kan det tänkas att vi anpassar vår standard till den.

Förutom arbetet inom SIS berättar Lina Tuvesson Hallman även att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, arbetar med att förtydliga vilka regelverk som gäller för hantering och transporter av batterier. 

– Det är mycket på gång just nu och vi inom ML vill vara med i framkant så att vår bransch kan utvecklas på bästa sätt, konstaterar hon.  

Branschstandard för säkert arbete på eldrivna arbetsmaskiner.

Standarden är anpassad till maskinbranschen och reglerar personsäkerhet vid underhåll, service och reparation av eldrivna arbetsmaskiner. Denna branschstandard gäller som rekommenderade minimikrav. Om det finns lagar, regler, tillverkares instruktioner eller andra föreskrifter som ställer högre eller andra krav än vad som anges i denna branschstandard, har dessa företräde.

Ny standard

Ny teknik kräver nya arbetsmetoder. Vem som helst ska inte lyfta på huven på en eldriven maskin.

I höstas kom en ny branschstandard för arbete på högvoltsmaskiner. 
– Ett skyddsnät för alla som jobbar med eldrivna maskiner, säger Lina Tuvesson Hallman, vd Maskinleverantörerna.

Standard för minskad risk

– Vi vill visa på ett praktiskt sätt hur man kan använda lågvoltsbatterier i mindre maskiner med säkrare batterier som också har tillräckligt bra kapacitet, säger Kent Bertilsson, projektledare och professor i elektronik vid Mittuniversitetet.

Målsättningen att skapa en mer flexibel och kostnadseffektiv lösning för elektrifiering av maskiner och fordon.

– Vi hoppas att detta blir ett paradigmskifte där man ser fördelarna och möjligheterna med lågvoltsbatterier. Hittills har elektrifiering fokuserat på fordon med lång räckvidd, vilket har krävt högvoltsbatterier. Men det är inte en nödvändig funktionalitet för alla typer av fordon, säger Peng Cheng, forskare vid forskningscentret STC, Sensible Things that Communicate, vid Mittuniversitetet som i sitt arbete fokuserar på att utveckla elektriska motorer som kan fungera effektivt med lägre spänning.

– Vi hoppas att vi kan utveckla motorer med en drifttid på 2 - 3 timmar, där man kan byta batterier i stället för att ladda dem. Det skulle ge en ökad flexibilitet, särskilt för företag som arbetar i avlägsna områden, konstaterar Peng Cheng.

Projektet drivs tillsammans med Finlands Oulu University of Applied Sciences och Norges Arktiska Universitet i Tromsø, och omfattar redan fler än 20 företag som är involverade i utvecklingen av tekniken.

Projektet har en total budget på cirka 15 miljoner kronor, varav Mittuniversitetets andel är 5,5 miljoner kronor. Finansieringen kommer från Interreg Aurora, som bidrar med 9,5 miljoner kronor, varav Mittuniversitetet har tilldelats 3,5 miljoner kronor. Resterande medel kommer från projektets partner och andra finansiärer.

Forskare på Mittuniversitetet arbetar på lågvoltslösningar för att elektrifieria arbetsmaskiner och skogsmaskiner bland annat. Pistmaskinen på bilden kommer att användas för att testa och utveckla den nya lågvoltstekniken.

Elektrifierar med lågvoltsteknik

Frågan är ständigt lika aktuell för alla som jobbar med restmaterial. Går det att återanvända, eller återvinna, och hur?

Nästa fråga är också alltid densamma – varför är processen så krånglig?

Det är alltså en rejält omfattande utmaning som projektet Cirkulära anläggningsmaterial är satt att lösa. Målet är dock väldigt tydligt: att underlätta användning av restmaterial.

Björn Schouenborg är projektledare på Rise, som står för projektledning och forskning i projektet. Han är fullt medveten om utmaningens dignitet, men räds inte. 

– Vi har varit med om liknande stora projekt tidigare, berättar han. 

– Ett exempel är projektet Klimatsäkrad stad där vi undersökte hur man kan minska bekymmer med översvämningar i urban miljö. Där lärde vi oss hur man ska jobba för att resultatet ska bli något annat än bara ett projekt med rapporter som gör sig bra i bokhyllan. Hur man ska få fram resultat som verkligen går att använda.

Med denna erfarenhet i ryggsäcken har alltså projekt Cirkulära anläggningsmaterial skapats. Projektet startades 2019 och avslutas i slutet av 2025 med finansiering från Vinnova. Rise är koordinator och samarbetar med Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, samt ett femtontal övriga partners i form av kommuner, energiproducenter, avfallshanterare och konsultfirmor.

Tre olika typer av restmaterial undersöks på en testyta i Helsingborg. Slaggrus, fräsasfalt och krossad asfalt har använts i förstärkningslagret och egenskaperna hos de olika teststräckorna följs noggrant upp.

Hur ska den där högen med krossad asfalt egentligen användas? Eller slaggruset från kraftverket? 
Nu kommer projektet Cirkulära anläggningsmaterial med svaren.

teknik

Lugnare utan bilar

”En otrolig maskin, går aldrig sönder”

Märkesoberoende mätverktyg

MR gräver för fiber och tillväxt

”En dag rann det blod bland pappen”

Standard för minskad risk

Elektrifierar med lågvoltsteknik

Enklare att använda restmaterial

”Det roliga är att lära sig nya grejor”

Modet sätter gränsen

INNEHÅLL

TIDNINGEN

KONTAKT

FAKTURA