Alla artiklar som berör teknik inom vår bransch.

– Vi vill visa på ett praktiskt sätt hur man kan använda lågvoltsbatterier i mindre maskiner med säkrare batterier som också har tillräckligt bra kapacitet, säger Kent Bertilsson, projektledare och professor i elektronik vid Mittuniversitetet.

Målsättningen att skapa en mer flexibel och kostnadseffektiv lösning för elektrifiering av maskiner och fordon.

– Vi hoppas att detta blir ett paradigmskifte där man ser fördelarna och möjligheterna med lågvoltsbatterier. Hittills har elektrifiering fokuserat på fordon med lång räckvidd, vilket har krävt högvoltsbatterier. Men det är inte en nödvändig funktionalitet för alla typer av fordon, säger Peng Cheng, forskare vid forskningscentret STC, Sensible Things that Communicate, vid Mittuniversitetet som i sitt arbete fokuserar på att utveckla elektriska motorer som kan fungera effektivt med lägre spänning.

– Vi hoppas att vi kan utveckla motorer med en drifttid på 2 - 3 timmar, där man kan byta batterier i stället för att ladda dem. Det skulle ge en ökad flexibilitet, särskilt för företag som arbetar i avlägsna områden, konstaterar Peng Cheng.

Projektet drivs tillsammans med Finlands Oulu University of Applied Sciences och Norges Arktiska Universitet i Tromsø, och omfattar redan fler än 20 företag som är involverade i utvecklingen av tekniken.

Projektet har en total budget på cirka 15 miljoner kronor, varav Mittuniversitetets andel är 5,5 miljoner kronor. Finansieringen kommer från Interreg Aurora, som bidrar med 9,5 miljoner kronor, varav Mittuniversitetet har tilldelats 3,5 miljoner kronor. Resterande medel kommer från projektets partner och andra finansiärer.

Forskare på Mittuniversitetet arbetar på lågvoltslösningar för att elektrifieria arbetsmaskiner och skogsmaskiner bland annat. Pistmaskinen på bilden kommer att användas för att testa och utveckla den nya lågvoltstekniken.

Elektrifierar med lågvoltsteknik

Frågan är ständigt lika aktuell för alla som jobbar med restmaterial. Går det att återanvända, eller återvinna, och hur?

Nästa fråga är också alltid densamma – varför är processen så krånglig?

Det är alltså en rejält omfattande utmaning som projektet Cirkulära anläggningsmaterial är satt att lösa. Målet är dock väldigt tydligt: att underlätta användning av restmaterial.

Björn Schouenborg är projektledare på Rise, som står för projektledning och forskning i projektet. Han är fullt medveten om utmaningens dignitet, men räds inte. 

– Vi har varit med om liknande stora projekt tidigare, berättar han. 

– Ett exempel är projektet Klimatsäkrad stad där vi undersökte hur man kan minska bekymmer med översvämningar i urban miljö. Där lärde vi oss hur man ska jobba för att resultatet ska bli något annat än bara ett projekt med rapporter som gör sig bra i bokhyllan. Hur man ska få fram resultat som verkligen går att använda.

Med denna erfarenhet i ryggsäcken har alltså projekt Cirkulära anläggningsmaterial skapats. Projektet startades 2019 och avslutas i slutet av 2025 med finansiering från Vinnova. Rise är koordinator och samarbetar med Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, samt ett femtontal övriga partners i form av kommuner, energiproducenter, avfallshanterare och konsultfirmor.

– Vi tror inte på en total omställning i samhället på några få år, utan satsar på att peka ut en väg framöver. 

Grundläggande för projektet är att lära sig mer om de olika materialen och deras egenskaper. Kompletta livscykelanalyser ska visa vilka klimatvinster som kan göras genom att använda materialen och dessutom underlätta för hållbar upphandling.

Som underlag för dimensionering tar projektet fram beräkningsverktyg och tabeller som ska underlätta både konstruktionsarbete och offentlig upphandling. I ett senare skede kommer arbete att utföras med syfte att påverka olika regelverk. Till exempel kommer AMA Anläggning att behöva ha med den här typen av material för att underlätta för kommuner vid upphandling.

VTI arbetar i ett parallellt projekt med att utveckla metodik för typprovning och produktionskontroll för de olika materialen. Tanken är att ersätta beskrivandekraven med funktionella tekniska krav som är oberoende av råvarans ursprung. På så vis blir det tydligare hur återvunna material kan ersätta jungfruliga.

Inom projektet Cirkulära anläggningsmaterial undersöks också hur man rent praktiskt ska hantera den här typen av material. 

– Vi har till exempel varit med vid byggandet av Trelleborgs nya hamn, en gång- och cykelbana i Uppsala och en lokalgata i Malmö. Under 2025 kommer fler byggen att genomföras, berättar Björn Schouenborg.

– Vid bygget av Trelleborgs hamn var tanken att använda slaggrus, en restprodukt från förbränning av avfall, istället för krossad ballast. Men volymerna räckte inte till på den stora ytan och vi fick istället lägga slaggrus i botten och fylla på med kross i förstärkningslagret. 

Björn Schouenborg, som en sann forskare, ser dock inte detta som ett misslyckande. Istället säger han att det var lite av en ögonöppnare. 

– Vi lärde oss att man inte behöver ha hela förstärkningslagret i ett och samma material. Det är bra nog att använda så mycket cirkulärt material som faktiskt finns tillgång till.

Under hösten 2024 inleddes ett långsiktigt försök för att utvärdera hur olika restmaterial kan användas. Teststräckor anlades inom företaget Nordvästra Skånes Renhållnings AB:s område i Helsingborg. Här har tre typer av restmaterial, samt vanligt krossberg som referens, använts som förstärkningslager vid bygget av fyra olika testvägar.

De material som testas på de 27 meter långa teststräckorna är asfaltkross, slaggrus och tunnelugnskalk. 

Björn Schouenborg konstaterar att liknande tester med så många olika material och så omfattande dokumentation och uppföljning inte gjorts tidigare. 

– Tyvärr hade vi lite otur just under anläggandet av testytorna. Det var väldigt mycket nederbörd och vi fick reparera två av segmenten ganska omgående, men även detta gjorde ju oss faktiskt flera erfarenheter rikare!

Parallellt med mätningar på själva vägsträckan görs även mätningar i laboratorium av samtliga material. Dessa data kommer att ingå som delar i ett beräknings- och dimensioneringsverktyg som VTI utvecklar.

Teststräckorna i Helsingborg kommer förhoppningsvis att få flera efterföljare, för Björn Schouenborg har även en annan ny erfarenhet i bagaget. 

– Många kommuner ser helst att man bygger i just deras kommun. Då är det lättare att ta till sig resultaten, konstaterar han och poängterar att den framtida användningen av cirkulära anläggningsmaterial inte bara styrs av tillgången på beräkningsverktyg och tabeller.

Det handlar också om attityder och vanor. 

– Vi ser hur det mentala synsättet hos till exempel miljöhandläggare kan utgöra ett hinder för hur mycket restmaterial som används. Därför arbetar vi inom projektet även med att kommunicera vår kunskap till kommuner och andra upphandlare. Vi samarbetar med universitet för att sprida kunskap under utbildning och vi arbetar allmänt med förtroendeskapande åtgärder. 

– Vi måste visa att det fungerar att använda sig av cirkulära material, annars kan det dröja flera månader innan man får ett okej från miljöhandläggaren. Jämför det med att köpa ballast från en täkt och lasta skopan direkt! 

Projekt för ökad användning av cirkulära anläggningsmaterial. Projekttid 2019–2025, budget cirka 11 miljoner kronor, finansieras av Vinnova.

Målsättningar: ta fram vägledningar för hur materialen används, skapa verktyg för dimensionering, korta och tydliggöra anmälnings- och tillståndsprocesser, hjälpa kommuner med hållbar upphandling.

Cirkulära anläggningsmaterial

Tre olika typer av restmaterial undersöks på en testyta i Helsingborg. Slaggrus, fräsasfalt och krossad asfalt har använts i förstärkningslagret och egenskaperna hos de olika teststräckorna följs noggrant upp.

Hur ska den där högen med krossad asfalt egentligen användas? Eller slaggruset från kraftverket? 
Nu kommer projektet Cirkulära anläggningsmaterial med svaren.

Enklare att använda restmaterial

Du kommer från en småländsk mjölkgård, men stannade inte inom lantbruket utan växlade till entreprenad. Hur kommer det sig? 

– Det började nog redan när jag var på ett lantbruksläger innan jag började skolan. Vi fick provköra grävmaskiner och jag tänkte ju direkt att det var något jag ville bygga vidare på. 

– Sen gick jag bygglinje på gymnasiet med inriktning anläggning och fick mina förarbevis. Jag praktiserade på en entreprenadfirma och efter skolan fick jag jobb där, blev kvar i cirka fem år. 

– Att det blev grävmaskin är nog helt enkelt tack vare mitt maskinintresse.

I din första anställning körde du en fem tons minigrävare och ibland en hjulgrävare. Hemma på gården har ni en femton tons bandgrävare. Nu kör du en sjutton tons hjulgrävare. Vilken maskintyp tycker du bäst om?

 – Det är ju hjulgrävaren. Just nu tycker jag att det är väldigt behagligt. Idag gör jag en infart, nästa dag hjular jag iväg till ett nytt ställe och justerar en asfalt. Det är omväxlingen jag gillar. 

Maskinen du sitter i nu har bara 500 timmar på klockan. Berätta om den.

– Det är en Komatsu hjulgrävare på sjutton ton som vi fick till firman i mitten av november i fjol. Jag fick vara med och välja vilket märke och hur den skulle vara utrustad. Det var redan bestämt vilken storleksklass det skulle bli, sen provkörde vi ett gäng olika maskiner. Valet föll på Komatsu eftersom vi tyckte att det var den stadigaste maskinen i den klassen. 

– Det blev bra, jag känner inte att det är något jag skulle vilja ändra på maskinen. Hydrauliken är både följsam och rapp så det är jag väldigt nöjd med. Sikten är också riktigt bra. 

– Det jag valde är till exempel stolen, en dumperkärra Western och grävsystemet. Det blev ett MOBA, som jag är väldigt nöjd med. 

– Ja, men inte så mycket, och det var inget sånt på gymnasiet. Så det blir ju att lära sig själv. Men det har fungerat bra, det är ju bara att klicka sig fram och prova. Jag får modeller från arbetsledaren eller gör egna efter punkter som jag gör med skäret på skopan. 

– Jag har bestämt mig för att lära mig hela systemet och är inte rädd för att använda det. Med ett grävsystem så klarar jag ju betydligt fler ensamjobb. 

Du var med redan från början när Markteknik i Värnamo startades för ett par år sedan. Hur kom det sig att du bytte från din förra anställning? 

– Jag var sugen på något nytt. Det roliga med jobbet är att lära sig nya grejor och att utmana sig själv lite.

– Jag är nog kvar i samma bransch, kanske som arbetsledare, men när jag tar det steget vet jag inte. Det är bra att sitta rätt länge i hytten och skaffa sig erfarenhet och få en bra blick för grejorna.

Familj: Snart sambo, när huset är klart.

Utbildning: Bygg med inriktning anläggning.

Hobby: Jakt, men bygger hus själv just nu…

Linus Wrethstig

Utrustning: 3D grävsystem, tiltrotator, planerskopa, VA-skopa, smalskopa, balk, sopborste, pallgafflar, asfalttrissa mm..

Komatsu PW 168

Det växer ingen mossa under fötterna på Linus Wrethstig. När han inte är på jobbet och spakar en sprillans ny Komatsu bygger han på nya huset eller kör maskiner på föräldragården.

”Det roliga är att lära sig nya grejor”

Ni har säkert sett den på en mässa någon gång – grävaren som likt en spindel skickar ut sina ben i alla riktningar. Som kan niga och stå på tå och klättra på branta sluttningar.

För Martin Olsson i skånska Stockmöllan var det omöjligt att bara passera vidare efter att han sett den för första gången. Tankarna på den extremt ovanliga och samtidigt extremt kompetenta maskinen sög sig hårt fast i hjärnan. 

– Det var under en semester i Alperna för femton år sedan som jag såg en Menzi Muck arbeta i bergen. Där började ett frö gro i min skalle. Fan – det där måste man kunna använda på fler sätt, andra sätt, som passar hemma.

Men den schweiziska specialgrävaren är långt ifrån bland de billigare och inte en investering man slår till och gör lite hipp som happ. Åren gick men tankarna höll sig kvar i Martin Olssons kreativa hjärna. 

– 2016 var jag nere i Bauma och där stod den första modellen av en ny serie. 2018 åkte jag och en av våra söner till Norge och tittade på en av dem i arbete. Året efter stod den på en mässa i Stockholm… 

– Varje gång jag såg en Menzi Muck började det snurra allt mer i min kupa, skrattar Martin och det syns att han njuter lite av tankarna på hur det var när idén föddes om hur hans nya arbetsliv skulle se ut.

För det är precis vad det här handlar om. Martin Olsson har för andra gången i sin yrkeskarriär tagit ett svindlande stort steg ut i det okända. Första gången var när han sade upp sig, köpte en traktorgrävare, och skaffade F-skattsedel. Andra gången när han valde att investera i en helt ny maskintyp – snudd på okänd i Sverige. 

– Efter mässan i Stockholm 2019 blev jag nerbjuden till fabriken i Schweiz och när jag kom hem beställde jag såklart en maskin!

Vem är då denne Martin Olsson som vågar ge sig ut på okänd mark och försöka skapa en marknad för en så udda maskintyp?

Ursprungligen bonnapåg från Skåne. Med föräldrar som drev en mjölkgård där det fanns både en traktorgrävare och en tidig fyrhjulsdriven Deutz-traktor (gissa vad det sitter för motor i hans Menzi Muck!).

Förutom timmarna i olika maskiner hemma på gården var första jobbet en anställning hos en lokal maskinstation. Samtidigt en gymnasieutbildning till mekaniker. 

– Jag jobbade på Ingvar Häggs Maskinstation i Bosarp så fort som jag fick lov från skolan, minns han. Ingvar hade både lantbruksmaskiner och entreprenad så jag började köra hjullastare och dumper. 

Efter skolan var slut var det dags att välja om resan skulle gå vidare inom lantbruk eller entreprenad, men det var det gula som lockade starkast så Martin valde att lämna maskinstationen och gick AMU och utbildade sig till förare av hjullastare och grävmaskin – sen blev det jobb direkt. 

– 1990–91 gjorde jag lumpen och när jag kom tillbaka till firman efter det stod det en ny grävmaskin och väntade på mig. Det var tuffa tider då, men jag fick behålla jobbet – de såg väl en potential i mig.

Samtidigt rullade privatlivet på. Åren gick. Martin och han fru Anneli bildade familj och köpte hus. Martin jobbade och jobbade. 

Ni ser vart det är på väg? Det här med utbrändhet är inte något nytt, redan för 30 år sedan kunde man jobba för mycket och bränna sitt ljus i båda ändar. 

– Jag säger inte att jag var utbränd, så illa var det inte, men jag kände tydligt att snart så pallar jag inte längre, minns Martin. Jag gick till jobbet såklart, men gnistan var borta. Och om man inte känner sig nöjd, då blir det inte bra. 

Martin tog en månads semester och lade till en månads föräldraledighet för att ta en rejäl funderare. Skulle han fortsätta som tidigare eller göra en förändring?

– Utlösande faktorn var en chef jag träffade när vi hade julbord. Han konstaterade att det hade gått okej för firman under året, men nästa år måste vi jobba hårdare. 

Martin som jobbat 2500 timmar det gångna året kände att han nått gränsen. 

– Jag gillar att jobba, har alltid jobbat hårt, men där och då kände jag att det här ska jag inte hålla på med. Jag är bara ett nummer i statistiken.

Det blev alltså dags för Martin Olssons första kast ut i det okända. Han tog sitt sparkapital, köpte en sprillans ny New Holland traktorgrävare och registrerade firma.

– I december är det 25 år sedan, konstaterar han och det går inte att ta fel på att han fortfarande är mycket nöjd med beslutet. 

Att vara egen företagare passar en person som Martin Olsson mycket väl. Han vill ha kontroll över sitt arbete, kunna vara kreativ och skapa varje arbetsdag som han själv tycker är bäst. Och han vill få utlopp för sitt maskinintresse.

Att de första maskinerna i nya firman var traktorgrävare var ingen slump. Maskintypen finns med honom sedan åren hemma föräldragården. 

– Du kan göra så mycket med en traktorgrävare. Den är inte bäst på något men bra på väldigt mycket. Den fantastisk att ha på servicejobb.

Den första New Holland-maskinen byttes ut mot en Case och sedan blev det en Huddig. Samtidigt som åren gick växte firman lite försiktigt – målet var aldrig att bli stor.

– Jag har haft en eller två anställda under åren, för att kunna ta fler jobb. Det går inte att säga nej till för många jobb för då tappar man kunder. Men det är en svår balansgång med anställda, det är svårt att hitta folk som brinner lika mycket för jobbet som jag gör själv.

– Mitt mål har inte varit att växa, det har varit att göra ett jobb och vara problemlösare. Att hitta nya nischer.

Och här kommer vi in på Menzi Muck och deras spindelgrävare.

För såklart kunde Martin Olsson inte nöja sig med att lösa problem med hjälp av några vanliga grävmaskiner. Det fanns smidigare och bättre sätt att arbeta om han vågade byta maskintyp. Hans filosofi är enkel och tydlig. Man måste våga för att vinna, eller som han själv uttrycker det: 

– Det kostar pengar att utveckla sig, men det kostar ännu mer att inte göra det.

För drygt fem år sedan rullade alltså den första fyramiljonersmaskinen in på firman. 

Men vad hade Martin för planer? Hade han ens kunder som hade behov av hans tjänster? 

– Jag hade några beställare som jag arbetat med i många år, de hade förtroende för mig. Så jag började där. För att sälja in mig körde jag i början med lägre timpeng. Det gällde att visa att jag kan göra saker med min maskin som andra inte kan.

Martins grundläggande tanke är att han med sin spindelgrävare kan göra saker som är omöjliga för andra maskiner och på det sättet både bli en problemlösare och i slutänden även ett billigare alternativ.

Han lever på att beställarna och deras arbetsledare och platschefer är nyfikna och öppna för nya lösningar. Hans maskin kan ta sig in på platser dit andra maskiner måste få väg röjt i förväg. Han kan klättra över staket, vada i vatten och krypa genom tunnlar för att komma fram. Ett exempel är när han, tillsammans med en annan spindelgrävarefantast Lars Götesson från Kisa, arbetade utmed en trafikerad väg i Stockholmstrakten. 

– Det var planerat för arbete nattetid med avstängd väg. Men vi kunde klättra in på plats och göra jobbet på dagen, med trafiken igång. Gissa om det sparade både tid och pengar!

Sedan sin första Menzi Muck har det hunnit bli två till. Den första är såld, andrahandsvärdet var högt, men tvåan rullar fortfarande i firman med sonen Alexander vid spakarna. 

För Martin och Anneli har lyckats med ännu en sak i sitt företagande. De har lyckats få samtliga tre söner att gå in i firman. Alexander, Hannes och Dennis är precis lika maskinintresserade som far sin. Och precis lika ivriga på att jobba. Och på att marknadsföra sina unika maskiner. På Facebook och Instagram läggs ständigt upp nya bilder och filmer, ibland från drönaren, som visar vad en klättrande maskin kan åstadkomma. 

– Just nu besöker Alexander badplatser utanför Karlskrona och ser till att det är tillräckligt djupt under hopptornen. Det heter att maskinen kan köra i två meter djupt vatten, vi nöjer oss med 1,5 meter, men det räcker gott. Ett annat jobb han gjort var att bana av efter raset utmed E6:an i Stenungsund. Då använde vi alla tre livlinorna.

Livlinor är i det här fallet precis som det låter. Precis nödvändiga för att klara livhanken. I branta sluttningar monteras vinsch med vajer som fästs uppe i backen. Till det kommer kedjor på alla fyra hjulen och de nedre benen utrustas med hydrauliskt styrda klor som greppar i backen. 

Samma utrustning gäller för arbetet i svarta backar. Martin har jobbat i 42 graders lutning i Stötenfjällen. 

– Det går bra om man börjar nerifrån för då vänjer man sig gradvis. Det är värre att börja uppifrån, skrattar Martin och tillägger att det ju också går alldeles utmärkt att välta på plana marken.

– Att lära sig köra en spindelgrävare handlar om att glömma allt det där som sitter i ryggraden. I en vanlig grävmaskin vet man när det börjar blir riskabelt, här är det ju inte alls samma sak. Maskinen har inga vanliga motvikter, här är benen motvikterna. Det fungerar på ett helt annat sätt.

Det tar tid att lära sig det nya, och det krävs mod, menar Martin. Det gäller att våga och att vara fokuserad. 

– När jag är på jobbet då är jag på jobbet. Inga andra tankar i huvudet, och blir det riktigt knepigt då stänger jag av telefonen.

”Det kostar pengar att utveckla sig, men det kostar ännu mer att inte göra det.”

Ägare Martins Schaktservice AB. Pris cirka 5,5 miljoner.

Deutzmotor på 115 kW, separata hydraulsystem för drift, grävning och tilläggshydraulik.

Lyfter sex till sju ton, utrustad med grävsystem, tiltrotator, trädklipp, buskröjare, skopor mm. Lackad i Liebherrgrått och gult.

Menzi Muck M545X

Tänk er en giraff som dansar. Eller en Transformer-robot med intresse för sten och grus.
Så ser det ut när Martin Olsson jobbar. 
– Med den här maskinen kan jag göra allt – så länge jag vågar!

Modet sätter gränsen

De två nya maskinerna har samma terrängprestanda som konventionella modeller Med en nyttolast på 29 ton respektive 39 ton är dessa mäktiga maskiner nu bland de största i Volvos elektriska sortiment. 

– De här eldrivna dumprarna är ett stort steg framåt i vår ambition att minska koldioxidutsläppen i anläggningsbranschen och kombinerar samma oslagbara prestanda som våra kunder känner till och älskar, med en mer hållbar drift. Som världens första batteridrivna ramstyrda dumprar i sin storleksklass är vi stolta över att fortsätta utveckla vår portfölj genom att föra in vår elteknik i världsklass i ett helt nytt segment, säger Mats Sköldberg, teknikchef för Volvo CE. 

Båda maskinerna har drifttid på 4 till 4,5 timmar för de flesta användningsområden, även om högenergijobb kan kräva tätare laddning. De kan till och med ha en körtid på upp till sju timmar beroende på körförhållandena. Idealiska användningsområden är lastning i nedförsbackar och tomkörning i uppförsbackar, tunnelarbeten, stenbrott och underjordsarbeten där det är viktigt att minska utsläppen.

Snabbladdning från 20-80 procent på cirka en timme möjliggörs med hjälp av en DC-laddningslösning med maximal laddningskapacitet på 350 kW.

Lanseringen kommer inte bara 60 år efter att Volvo CE var pionjär med världens första ramstyrda dumper, utan också kort efter att företaget nyligen presenterade en ny generation konventionella ramstyrda dumprar. 

A30 och A40 i batterielektriskt utförande lanseras av Volvo under den pågående Baumamässan i München.

Volvo lanserar ramstyrda eldumprar

Samarbetet kommer sig av att gruvkunder söker efter lösningar för att driva på utfasningen av fossila bränslen i sina verksamheter. Målet med avsiktsförklaringen är att ta fram lösningar med nettonollutsläpp för gruvkunder.

I arbetet med att göra verksamheter fossilfria strävar gruvföretagen efter innovativa och ekonomiskt genomförbara lösningar anpassade för tung industri för sina fordons- och maskinparker. ABB och Sumitomo planerar att utarbeta strategier för att möta de höga kraven inom industriella tillämpningar, såsom hög effekt, automatiserad och säker drift, robusthet och uthållighet i tuffa miljöer, med all utrustning tillverkad enligt godkända standarder.

– Vi är beredda att tillsammans med Sumitomo skapa ytterligare infallsvinklar på utmaningen med fossilfria tunga maskiner inom gruvindustrin, säger Joachim Braun, Division President, ABB Process Industries.

Joachim Braun, ABB och Kevin Kenichi Hyuga, Sumitomo, skriver under avsiktsförklaringen.

Nytt samarbete för fossilfria gruvmaskiner

Sedan starten 2018 har Makin snabbt etablerat sig inom styrsystem för anläggningsmaskiner både i Norge och Sverige. År 2024 hade företagen en konsoliderad omsättning på 330 miljoner norska kronor och  115 anställda.

Tillsammans planerar Priveq och de återinvesterande medgrundarna att ta nästa steg i Makins snabba utveckling. Makin Group strävar efter att bibehålla sin höga organiska tillväxttakt över tid, både genom geografisk och produktmässig expansion. Gruppen kommer  samtidigt att utvärdera strategiska förvärv i linje med företagets kärnverksamhet, vilket är produkter och tjänster som kommer att förbättra effektiviteten i bygg- och anläggningsprocesserna.

– Vi är glada över att samarbeta med Priveq som har mer än 40 års erfarenhet av att arbeta med entreprenörer. Vi har kommit långt med befintliga ägare och struktur. Nu tar vi nästa steg för att utveckla samarbetet, kundnärhet i produktutveckling, stärka ledarskap och strategi inom företaget och professionalisera värdeskapandet, säger Ole Helge Aalstad, vd för Makin Group.

Makin representeras i Sverige av Maskin System, med bas i Örebro. 

Styrsystemsleverantören Makin, i Sverige representerat av Maskin System, har sålts till investeringsbolaget Priveq.

Maskinstyrningsleverantör byter ägare

Att sensorer och algoritmer är nyckelbegrepp inför framtiden, det har vi hört många gånger. Men vad betyder det?

Vad är det för sensorer forskare och utvecklare talar om och vad är det egentligen som algoritmerna gör?

Vid Örebro universitet finns Centrum för tillämpade autonoma sensorsystem, förkortat AASS. Här forskas bland annat på hur olika typer av sensorer kan användas för att förstå vad som finns i omgivningen kring en mobil enhet. Den mobila enheten kan i sin tur vara allt från en liten robot av en dammsugares storlek till en stor autonom gruvmaskin.

Rafael Mosberger har doktorerat vid Örebro universitet och är nu vd för företaget Retenua. Under sina doktorandstudier skapade han ett system som kan känna igen människors reflexvästar och varna när de kommer för nära maskinen. Tillsammans med sin handledare Henrik Andreasson bildade han 2015 företaget Retenua för att vidareutveckla systemet och ta det till marknaden. 

Tio år senare har företaget vuxit och fokuserar nu på att utveckla intelligenta AI-styrda sensorsystem till mobila autonoma maskiner inom logistik, bygg-, tillverknings- och gruvindustri. Förutom varningssystemet Emitrace, som Rafael Mosberger tog fram under sina doktorandstudier, har företaget även lanserat mjukvaran Ecceleron för avancerad maskinstyrning. Kunderna är flera globalt ledande maskintillverkare.

Enligt Rafael Mosberger börjar processen med att göra ett fordon självgående med att skapa en karta i två eller tre dimensioner över området som fordonet ska röra sig inom. 

– Kartan skapas genom att data samlas in med hjälp av sensorer, berättar han och tillägger att det oftast sker genom att köra runt den aktuella maskinen i området. 

– När kartan är skapad och maskinen används jämförs kontinuerligt aktuell sensordata med den tidigare skapade datan så att fordonets position kan bestämmas i realtid.

För maskiner som är helt autonoma blir den här lokaliseringen naturligtvis helt nödvändig. Men det finns också maskiner som styrs av en människa, antingen på plats i maskinen eller på annan plats via fjärrstyrning, och då kan positioneringssystemet bli ett bra förarstöd.

Att veta var på kartan maskinen befinner sig räcker dock inte för att släppa ut en maskin på egen hand. Det kan ju ha dykt upp nya saker på området, andra maskiner till exempel.

– Vi kallar det hinderdetektering och det är också viktigt att kunna avgöra om ett hinder är statiskt eller rör på sig.

Nästa uppgift för sensorerna blir att samla in uppgifter om hur markförhållandena ser ut där maskinen kör. 

– En robot som arbetar inomhus, till exempel på ett lager, kör ju på ett plant underlag och då är den här funktionen inte så viktig, men i en gruva kanske marken inte ens är körbar på alla ställen och då blir den avgörande.

När den autonoma maskinen har koll på sin position, hinder i omgivningen och hur markför-hållandena ser ut är det dags att börja arbeta. Till det krävs att planera en rutt från nuvarande position till ett mål. 

– Säg till exempel att vi har en dumper som just lastats, den måste då planera sin rutt till platsen där den ska tippa. Det kan finnas flera olika rutter att välja mellan; raka, runda, anpassade till terrängen, eller anpassade för att ge så låga körkostnader som möjligt.  

– Dessutom måste rutterna koordineras mellan olika fordon. Vid en trång passage handlar det till exempel inte bara om hur körbanan ser ut utan också om vilket fordon som prioriteras och får köra först och hur möten ska se ut.

För att klara av alla de här uppgifterna används, förutom en avancerad mjukvara, flera olika typer av sensorer. En av dem känner de flesta av oss till och använder dagligen – den digitala kameran. 

Andra typer av sensorer är radar och LiDAR, ett system som fungerar ungefär som radar men som använder sig av ljus istället för radiovågor och kan mäta avstånd till föremål med hjälp av en reflekterad laserpuls. Lika viktigt som att mäta hur miljön ser ut är maskinens egen rörelse. För det används så kallade tröghetssensorer, IMU, som mäter maskinens acceleration och rotationshastighet.

– Sensorernas egenskaper förbättras ständigt, konstaterar Rafael Mosberger. Titta bara på hur en kamera får allt högre upplösning. Det samma gäller LiDAR som tidigare gav tvådimensionella bilder, men nu kan ge tredimensionella och i allt fler punkter per svep. 

– Även radar förbättras också kontinuerligt. Den senaste 4D-radartekniken tillåter med sin fjärde dimension, Doppler-frekvensen, en direkt mätning av ett objekts relativa hastighet, avgörande för att förstå rörelsemönster och objektklassificering.

Utöver att ge allt högre upplösning blir sensorerna också allt mer robusta och passar därmed allt bättre för arbete på tuffa ställen som i gruvor och anläggningsmiljöer.

Att vi över en natt helt plötsligt har maskiner som klara sig helt själva är, trots framstegen inom sensorteknik och AI, inte möjligt enligt Rafael Mosberger. Övergången till autonomi kommer att ske gradvis genom flera generationer av maskiner. 

Men han målar också upp den bild av hur annorlunda framtidens maskiner kan bli. 

– Tänk till exempel på hur våra maskiner är utformade för att vi människor är mest vana att titta och köra i en riktning, framåt. I framtiden kanske det kommer maskintyper som rör sig lika bra i flera olika riktningar eftersom de kan ”se” åt alla olika håll lika bra. 

Örebrobaserat produktutvecklings- och teknikkonsultföretag bildat 2015 av Rafael Mosberger och Henrik Andreasson. 

Har utvecklat produkterna Ecceleron, en mjukvarulösning för lokalisering, navigering och koordination av autonoma fordon samt Emitrace för igenkänning och spårning av objekt och människor.

Erbjuder även konsulttjänster inom hårdvaru- och mjukvaruutveckling.

Retenua

Emitrace använder kamerasensorer och mjukvara för att känna igen reflexer från personliga varselvästar. Systemet går att eftermontera.

Med hjälp av sensorer och algoritmer blir framtidens tunga maskiner allt mer självgående. 
Radar, LiDAR, IMU och AI är på väg att bli vardagliga begrepp även i vår bransch.

Med sensorer och mjukvara mot framtiden

Du har över tjugo år i yrket, men det här blir din första helt nya maskin?

 – Ja, nu är det äntligen dags. Det blir en Volvo EC250E och jag har fått vara med och speca den. En riktigt bra sak är att jag nu får OilQuick till tiltrotatorn så jag slipper sätta slangarna själv. Det ökar säkerheten och jag är så trött på att kämpa med de där slangarna. 

Du var med i tidningen för tretton år sedan, jämför arbetsmiljön då och nu.

– Då hade jag varken rullar eller AC i maskinen jag körde – men det har jag ju fått sen dess. Nu är man så van vid AC:n att man blir som handikappad när den pajar. 

– Som kvinna med en mindre kropp har stöd för armar och handleder inte varit så bra genom åren. Jag har fått bygga egna speciallösningar, men i nya maskinen blir det både ergonomiska handledsstöd och armstöd – så mycket bättre.

Arbetsmiljö är ju inte bara slitage, det händer ju olyckor ibland. Berätta om varför du har tatuerat en skyddsängel.

– Det är ganska många år sen nu. Jag satt och arbetade med metallhydroxidslam och det var väldigt kladdigt och halt. Jag skulle flytta en stockmatta och den halkade så att jag fick den rätt in i hytten, men klarade mig!

– Då fick det bli en tatuering som minne.

Vilken typ av maskiner har du suttit i under åren och vilka jobb har det blivit? 

– Jag har hoppat runt lite mellan olika maskintyper, och det tycker jag är väldigt bra. Det gör att man håller sig uppdaterad på det mesta. 

– Jobben har varit skiftande. Det har hänt att jag varit uppåt ett år på samma uppdrag, men också kortare såklart. Nyligen fick jag dränera runt en skola med min förra Volvo 250. Det var sex meter djupt och jag som är höjdrädd… Innan dess körde jag hjulare med vagn och sanerade en gata i Vadstena. 

Sedan vi sågs senast har du blivit skyddsombud och Seko-representant. Hur kommer det sig?

– Jag hade problem med axlarna och bytte jobb till utbildare inom Yrkesakademin. Men det var bara roligt ett halvår. Jag blev så avundsjuk på eleverna som fick gräva att jag sökte mig tillbaka till mitt gamla företag. Det hade fått nya ägare under tiden och det behövdes ett skyddsombud. Det blev jag. 

– Efter det har jag börjat engagera mig fackligt och nu sitter jag i styrelsen för Seko Mellansverige Väg och anläggning och arbetar bland annat med frågor om jämställdhet. Vi försöker se till att de kvinnor som kommit in i yrket också stannar. Tyvärr är det många som försvinner till andra jobb. Det är verkligen synd och vi förstår inte riktigt varför det blir så. 

– Själv trivs jag riktigt bra som grävmaskinist och med min nya maskin så blir det bara bättre.

Utbildning: Barn- och fritid på gymnasiet sen maskinförarutbildning via arbetsförmedlingen plus flera kurser.

Frida Lönn Jakobsson

Utrustning: Rivningsgrip, hammare, tand-, bred- och smalskopa, gafflar, pulveriserare, stubbklipp.

Volvo EC250EL

Frida Lönn Jakobsson ser fram emot sin nya maskin. – Jag blir den första på firman som får namn på dörren. Men när jag frågade om jag fick byta färg till lila också, då blev det nej, skrattar hon.

När vi träffar Frida Lönn Jakobsson går hon i väntans tider. En sprillans ny Volvo anländer om ett par dagar. 
– Då blir det dop i champagne, skrattar hon.

”Arbetar fackligt för fler kvinnor i yrket”

Det saknas en vägsträcka i Linköping. Stadsdelarna Skäggetorp, Tornby, Mörtlösa och Tallboda saknar en självklar trafikled som binder dem samman. Idag måste man göra en omväg in mot centrala Linköping för att ta sig mellan Tornby och Mörtlösa.

Resultatet blir att lokaltrafiken ofta väljer att ge sig ut på E4:n istället för att ta den rekommenderade vägen in mot centrum och sen ut igen. Området huserar dessutom allt från shoppingcentra till industri som genererar både tung och lättare trafik, ibland mycket tät. 

– Linköpings kommun har arbetat med Ullevileden som en del av en ringled sedan början av 2000-talet. Den här länken har fattats i många år, berättar Per Oldfeldt som är kommunens projektchef. 

Efter åratal av planering, med flera start och stopp, är det så äntligen dags för bygge. 

– Sedan fem år tillbaka är det full gas som gäller, konstaterar Per Oldfeldt och förklarar att det kommande bygget av Ostlänken ökat behovet av nya Ullevileden. 

– Det skulle blivit enorma trafikstörningar inne i centrum och på Kallerstadsleden i samband med allt som ska ske inför och under bygget av Ostlänken.

Hur väljer då Linköpings kommun att arbeta när det helt plötsligt har dykt upp ett datum för när nya trafikleden måste vara klar? Kastar de sig ut och skriver kontrakt med jätteentreprenör och sätter en tight tidsram?

– Det var coronatider och våra politiker ville stimulera arbetsmarknaden i området. Det blev bestämt att vi skulle dela upp projektet i flera delprojekt för att underlätta för lokala entreprenörer att vara med och konkurrera om uppdraget. Dessutom sattes en generös tidsplan.

Linköpings kommen valde alltså sköldpaddans metod att ta sig till målet. Inte ta risker och trötta ut sig, istället skynda långsamt och säkert. 

Byggstart sattes till årsskiftet 2023/24. Eftersom projektet legat i pipeline under väldigt lång tid var en stor del av förberedelserna redan klara. 

– Det var väl förberett, i stort sett var det bara kvar att skicka in handlingar för miljöprövning till mark- och miljödomstolen och gå igång med detaljprojektering och förfrågningsunderlag.

Det bestämdes att projektet skulle delas upp i två etapper, en i väst och en i öst. För den västra etappen gick kontraktet till Peab och för den östra till Mark & Energibyggarna i Göteborg AB.

Jo, ni läste rätt. Men Göteborg ligger väl inte direkt i Linköpings närområde? Erik Svanäng är platschef för Mark & Energibyggarna på Ulleviledsprojektet och han förklarar att företaget är väl förankrat i Östergötland. 

– Vår största utmaning i projektet är att ha framdrift och fungerande logistik, menar Mark & Energi­byggarnas platschef Erik Svanäng.

Vem kommer fram snabbast? Haren eller sköldpaddan? I Linköping bygger kommunen en ny, mycket efterlängtad, vägsträcka och väljer sköldpaddsmetoden. Långsamt och säkert ska Ullevileden byggas. För att bli fort färdig.

teknik

Elektrifierar med lågvoltsteknik

Enklare att använda restmaterial

”Det roliga är att lära sig nya grejor”

Modet sätter gränsen

Volvo lanserar ramstyrda eldumprar

Nytt samarbete för fossilfria gruvmaskiner

Maskinstyrningsleverantör byter ägare

Med sensorer och mjukvara mot framtiden

”Arbetar fackligt för fler kvinnor i yrket”

Äntligen dags för Ullevileden

INNEHÅLL

TIDNINGEN

KONTAKT

FAKTURA